Etablissemanget kräver samma erkännande under 1900-talets högmodernitet, men allmänheten kräver medbestämmande och ödmjukhet. Ingen av parterna är nöjd med den andre.Har man vuxit upp i Sverige har det alltid funnits ett löfte om att staten kan leverera välfärd. Ofta har det varit uttalat, med olika garantier, rättigheter och politiska löften. Men det har även varit en outtalad del av vår kultur: staten har kapaciteten att ordna tillvaron på bästa sätt. Länge hotade inte misslyckanden från statens sida denna grunduppfattning. Vi kan om vi vill. En trygg potential. Framväxten av den moderna stora staten skedde under 1900-talet, och särskilt under efterkrigstiden. Visionen var ett mer rationellt samhälle, som genom centralplanering byggde bort ojämlikhet, fattigdom och individers oförstånd. Denna tidsanda fanns inte bara i Sverige, utan i såväl demokratier som kommunistdiktaturer. I USA lanserades New Deal av Franklin D Roosevelt, i Brasilien byggde man en helt ny huvudstad – Brasilia – enligt symmetriska planritningar och i Sverige byggdes miljonprogrammet. Ingenjörskonsten applicerades även på sociala förhållanden – en ny människa skulle skapas. Eran kännetecknades av stora system med tydliga hierarkier. I toppen av pyramiden satt beslutsfattare som ansågs – och förmodligen ansåg sig själva – ha tillräcklig expertis för att planera hur hela samhället skulle ordnas. Medborgarna var en stor massa vars individualitet inte riktigt kunde urskiljas. Stora industriföretag som sysselsatte massorna. Stora myndigheter med långtgående befogenheter. Inom tv och radio fanns bara public service, och ihop med några få stora tidningar kontrollerade man informationsflödet. Då blir informationen värdefull, och grindväktare som avgör vad som är viktigt och oviktigt, får en privilegierad position. Massan saknade möjligheter att utmana auktoriteterna. Världen var på många sätt mer sammanhållen, eftersom informationen var det. Så ser inte samhället ut längre. I boken The Revolt of The Public and the Crisis of Authority in the New Millennium (Stripe press, 2018) skildrar Martin Gurri, tidigare omvärldsanalytiker på CIA, hur det nya medielandskapet, med digitalisering och sociala medier, har skingrat illusionen om att eliten som styr oss är unikt kompetent. Internationellt finns också en hel del att ta fasta på. Finanskrisen 2008 och dess efterspel visade att varken ekonomerna, bankerna eller politikerna visste hur världsekonomin fungerar. Centralbankschefer kommer förmodligen aldrig få den orakelstatus som exempelvis Alan Greenspan, långvarig chef för amerikanska centralbanken, hade innan finanskrisen. Dagens Nyheter, eller New York Times för den delen, kommer aldrig återfå sin status som agendasättande tidning. De gamla eliternas problemformuleringsprivilegium är för alltid borta. Ironiskt nog har Martin Gurri själv fått en orakelstatus, eftersom han skrev boken 2014. Han förutsåg Donald Trump och Brexit, brukar man säga. Det stämmer inte helt, men han förutsåg helt klart hur förändrat det politiska landskapet var, och att fenomen som Trump och Brexit mycket väl var tänkbara. Han menar att det främst är internet, iPhonen och sociala medier som på kort tid har förändrat våra samhällen i grunden. Kanske utan att vi själva förstått i vilken utsträckning. I dag kan allt som påstås dubbelkollas. Medan de gamla institutionella auktoriteterna kräver samma blinda lydnad som de gjorde i den tidigare eran, vill folk ha mer inflytande och få svar på sina frågor. När Lars Orup, Åke Ortmark och Gustaf Olivecrona – de tre O:na – började ställa kritiska frågor till makthavare i mitten av 1960-talet innebar det en mindre revolution inom journalistiken. Skjutjärnsjournalistiken bröt med den underdåniga attityden som tidigare präglat journalistiken. I dag förväntar vi oss att alla journalister gör just detta. Den journalist som inte ställer makthavare mot väggen när det är påkallat missköter sitt uppdrag. Och vi förväntar vi oss att alla folkvalda ska svara på frågorna. Folket är mindre undersåtar och mer arbetsgivare, i sina egna ögon. Men inte i etablissemangets ögon. Man har inte hittat några nya fungerande former för samexistens mellan folket och eliten. Som att man uppmanas att inte googla sina symptom innan man går till läkaren, eftersom patienten då kan bli stursk. Befogenheten att skriva ut recept, skriva remiss med mera, finns hur som helst kvar hos sjukvården oavsett hur rätt patienten har om sin egen diagnos. Och som patient vill man både att läkaren ska veta allt man själv läst sig till, ge en rätt i upplevelsen, men också ha en ytterligare nivå av expertis. Experterna har behållit sin självbild från högmoderniteten, men även om de inte längre har samma auktoritet i folkets ögon, finns ändå en förväntan kvar på att experterna ska kunna leverera det man egentligen inte betror dem med längre. Den här krocken har varit tydlig under pandemin, när Folkhälsomyndigheten har framstått som ganska förbryllade över att avkrävas sina beslutsunderlag, av att få så många frågor, av att konfronteras med nya rön och så vidare. Varför är folk så sturska? Vi är myndigheten, ni är folket. Deras stödtrupper har även förmanat dem som har mage att ifrågasätta något, trots att alla i dag har tillgång till samma information om hur andra länder agerar, hur olika experter resonerar. Kulten kring Anders Tegnell är därför på vissa sätt anakronistisk, men kanske just därför också förklarlig. Vi saknar den auktoritativa fadersfiguren från 1900-talet. En Tage Erlander. Någon som visste hur allt hängde ihop och fattade kloka beslut vi kunde lita på. Men det var en illusion då också. Ingen enskild person har den kapaciteten, och ännu mindre i dagens splittrade medielandskap. Pappa har lämnat oss och vi får bli vuxna själva nu. Martin Gurri visar hur det nya informationslandskapet – som han kallar den femte vågen – kan destabilisera regimer oavsett styrelseskick. Arabiska våren 2011 visade att även auktoritära regimer plötsligt kan falla efter att någon bildar en facebookgrupp vid rätt tillfälle. Ingen förutsåg händelseförloppet. Brexit och valet av Donald Trump 2016 visade att experterna ofta låter sina egna preferenser komma i vägen för nykter analys. När som helst kan en del av allmänheten radikaliseras, mobiliseras och få en etablerad regim på fall, skriver Gurri. Inget av detta har blivit mindre sant sedan han skrev boken 2014. Men jag skulle ändå vilja komplicera bilden lite. Sverige är inte lika polariserat som USA. Vi samlas fortfarande runt Aktuellt och Ekot – och På Spåret för den delen – i en omfattning som saknar motstycke där. Digitaliseringen och sociala medier har samma inflytande här som där, vilket skapar samma dynamik mellan etablissemanget och allmänheten. Men eftersom vi är ett litet land kanske det inte får identiska konsekvenser. Martin Gurri är inte bara kritisk till hur etablissemanget hanterat förändringen, utan menar även att den nya upproriska attityden hos folket inte åtföljs av någon alternativ vision. Därför kanske är det knappast fascism vi ska oroa oss för, enligt honom, utan snarare sönderfall. Vi är kvar i historiens slut, där liberal, representativ demokrati i en kapitalistisk ekonomi ses som det enda alternativet. Därför varnar han för nihilism – att riva ned alla auktoriteter utan att kunna ersätta dem med något bättre. Jag tror att han överdriver det nihilistiska hotet, också för att han kategoriserar för många fenomen och personer under den etiketten. Den “revolt” som Gurri oroar sig för, inger mig snarare med hopp än skräck. Men jag kan ha fel och Gurri rätt. Kanske är jag partisk, eftersom Substack är ett exempel på hur etablissemanget utmanas av självständiga aktörer. Jag tror att pluralismen kan leda till ett bättre samhälle, där auktoriteterna upplevs som mer legitima eftersom de befinner sig närmare gemene man, är mer ödmjuka och lyhörda. För att förtjäna auktoritet måste man interagera mer än vad man behövde göra på 1900-talet. Det kan också leda till ödesdiger splittring, som Gurri varnar för. Att det pågår en ny kraftmätning mellan centrum och periferi, mellan eliterna och folket, är dock glasklart. Etablissemanget får allt svårare att utöva auktoritet, eftersom allt fler anser att den är oförtjänt. Vi bör ge upp högmodernitetens vision om ett enhetlig samhälle med några få centrala auktoriteter som planerar livet åt oss undersåtar. Om staten inte kan upprätthålla sin del av samhällskontraktet, som jag skrev om i min förra text, så bör vi fundera på hur vi kan återföra mer makt till allmänheten. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.