Varför ska man rösta på Medborgerlig samling, Ilan Sadé?_[Ivar Arpi

 

Varför ska man rösta på Medborgerlig samling, Ilan Sadé? Som Sveriges förmodligen enda öppet homosexuella partiledare har Ilan Sadé likväl blivit nekad att ha sitt parti med i Pride. Vi pratar om regnbågsflaggan, identitetspolitik och det kommande valåret. Nedan följer en något kortad transkribering av samtalet jag hade med Ilan Sadé, som alltså är partiledare för Medborgerlig samling. Du var en av dem som kritiserade reklamkampanjen för Försvarsmakten som de hade på förstasidan på Svenska Dagbladet med regnbågsflaggan där det stod ”En flagga värd att försvara”. Det var två delar i din kritik, det ena var att myndigheter inte ska driva opinion, de ska inte vara politiska skrev du. Och den andra delen rörde hur symbolen har förändrats över tid. Du får gärna lägga ut texten om båda punkterna egentligen. – Jag har ju en grundinställning, och Medborglig Samling har en grundinställning, att myndigheter inte ska driva opinion, det är inte deras roll. Punkt slut. Om en myndighet är ute efter att till exempel rekrytera kompetent folk och så vidare, så kan man ju naturligtvis göra det i viss mån, men den här annonsen handlade inte så mycket om det. Om man läser den innantill så ser man att det handlar rätt mycket om opinionsbildning och det är inte myndigheternas roll. Den svenska demokratin har kommit att bli lite bakvänd nästan så att det är kommunikatörer, PR-avdelningar på myndigheter, till och med hela myndigheter vars främsta syfte är opinionsbildning, som ska lära folket vad folk ska tycka och tänka i stället för att maskineriet ska gå åt andra hållet, som det borde göra. Det vill säga att civilsamhället, det fria föreningslivet, i medierna – det är där opinionsbildning ska ske. Och sen kan folkvalda ta intryck av det. Jag tror att det är svårt att försvara det här. Om man nu har den principiella hållningen så ska den gälla, även om man i något fall inte tycker att det var något större fel på budskapet. Ibland vid sådana här kampanjer från företag och liknande så är det som att de slänger in en brandfackla och lämnar den, men här var ändå Försvarsmakten varit ganska aktiva med att svara folk som har varit kritiska på deras Facebooksida. Då har den kommunikatören, eller vem det nu är som sitter och svarar, skrivit att ”svenska flaggan försvarar vi 365 dagar om året och den är inte hotad av den här av regnbågsflaggan. Det här är ett sätt att markera att grupper som tidigare har varit diskriminerade, eller är diskriminerade eller har svårare att komma in i gemenskapen, att de är inkluderade i Försvarsmakten och att det är någonting som vi verkligen slår vakt om”. – Men det är nog ingen som ifrågasätter att Försvarsmakten skulle ha övergivit den svenska flaggan. Jag tror att man måste tänka igenom det här bland myndigheter. Det har betydelse när man tar en symbol och sätter den på en flaggstång, som i det här fallet, och låter den här gruppen soldater gå efter den symbolen. Vad vill man ha sagt med det? Är det att signalera att vi är arbetsplats, och för all del, det finns i grunden en pliktlagstiftning även om den inte riktigt är satt i verket just nu. Men det är klart att Försvarsmakten ska vara en trygg plats för personer med en sexuell läggning som inte tillhör mainstream – det är ju jättebra. Det kanske man kan signalera och historiskt har det ju självklart varit ett problem – har man en organisation som Försvarsmakten, där så många män har varit skyldiga att göra tjänst och där det dessutom självklart finns en väldigt manlig jargon, en manlig kultur, är det klart att det förekommit en hel del mindre trevliga bemötande, skämt och jargon kring homosexuella. Där finns det kanske en del att jobba på men då är det en HR-fråga, en fråga som man kan hantera på ett annat sätt. För det var inte det som stod i annonsen riktigt – där stod ju att vi står för och försvarar just den här flaggan. Det stod ordagrant: “Vi försvarar mänskliga rättigheter, allas lika värde och vår rätt att leva som vi själva väljer”. – Detta gäckande begrepp ”Allas lika värde”. När man väl analyserar det är det inte alls så himla oproblematiskt. Det verkar ibland vara ett kodord för vänstern och vänsterliberala att dänga i huvudet på allt till höger om Liberalerna. Det är inte så himla enkelt när man håller på med sådana här politiserade uttryck och symboler. Kombinationen kan göra att folk nog uppfattar att det finns ett mer begränsande politiskt ställningstagande. Jag tror att det där är en viktig del i det här. Du skrev en uppdatering till på Facebook för några dagar sedan att just att du fått stort gensvar men du har inte fått så många homofobiska kommentarer? – Knappt någonting alls i min tråd. Jag tänkte på det, just i det här fallet, att man har en känsla av att det här är en ideologi som kommer med ett paket. Det är som en fälla och jag gick i den när jag skrev på Twitter och en krönika i Svenska Dagbladet. (Jag vet ju att det är en fälla men jag skrev om det ändå.) Om man framför åsikten, som du gjort, att man inte tycker att Försvarsmakten ska ägna sig åt politiserande. Då får man kritiken: ”Har du problem med HBTQ-personer? Har du problem med alla människors lika värde? Varför är du så reaktionär? Varför står du i vägen för framsteg och inkludering?” – Där kommer du in på min andra huvudinvändning – utöver att myndigheter inte ska driva opinion. Nämligen att om man tittar på själva sakfrågan, så är regnbågsflaggan en symbol som har kommit att förändras i hur man använder den i samhället och också, tror jag, vilka associationer folk gör. Går man tillbaka tio, femton år så var det så att om jag gick ute på stan och såg en regnbågsflagga utanför ett café eller en badstrand så tolkar jag det som att det här är ett ställe där de hänger många bögar och flator. Det är lite öppen stämning, det kanske jobbar folk där som hör till den gruppen – det är så kallat gayvänligt. Det är helt enkelt en symbol som står för homo-, bi- och transpersoner och med det så är saken klar – oavsett vad de här personerna kan tänkas ha för uppfattningar i samhällsfrågor. Det som har hänt i Sverige framför allt är att flaggan verkligen har – för att använda ett annat modeuttryck – approprierats av det allmänna, inte minst kommuner. Man flaggar överallt, den dyker upp på förskolor, badhus, längs hela Malmös badstrand. Där har det nu i flera månader varit regnbågsflaggor. Och det betyder ju inte att hela Malmös badstrand nu är en gaystrand. Det betyder någonting annat verkar det som. – Jag blir inte glad längre när jag ser regnbågsflaggan tyvärr, på offentliga institutioner eller andra ställen. För jag vet att det inte är en markering av att ”Det jobbar många homosexuella på det här kommunkontoret” utan det betyder att de i all välvilja vill manifestera, givetvis ingår HBT-personer i paketet, men även någonting annat. Biblioteket till exempel, när de flaggar där verkar det handla om att man numera är HBTQ-certifierad. Det betyder väl inte att man har ställt fram E. M Forsters böcker nära till hands utan det betyder tydligen då att man har gått kurs i hur man ska bemöta sådana som jag. Nu måste vi nästan säga att du är den enda öppet homosexuella partiledaren i Sverige vad jag vet, i alla fall för något parti som jag känner till. – Det är möjligt. Jag vet inte om det finns någon annan, kanske i något riktigt litet parti, men det kanske är så att jag är det. Det blir lite intressant också för när Medborglig Samling ville gå i Stockholm Pride så förbjöds ni att göra det. Det blir väldigt ironiskt i det avseendet för här har vi då en öppet homosexuell partiledare, men du och ditt parti ska inte få gå i Stockholm Pride. – Vi hade ambitionen att vara på utställningsområdet, det är minsann inte gratis heller så vi skulle betala för att det och ha ett tält där, men vi fick nej till slut. Det ansågs att jag hade skrivit några saker 2016 i en krönika som inte gillades, det var liksom den officiella versionen. Den inofficiella orsaken tror jag snarare handlade om någon form av allmän misstro mot en ny rörelse på högersidan och att man på något sätt tycker att det är skumt och helt enkelt ville markera mot oss av den anledningen. Jag tror inte att de kan vara så dumma att de hänger upp sig på några rader från 2016 som dessutom förvrängdes å det grövsta. Nej, det var ju ni och Sverigedemokraterna som fick nej och det ser ut som en tanke. – Jo, Sverigedemokraterna blir så småningom en uppblåst elefant i den där famösa partiledardebatten som hölls samma år. Bland annat fick alla närvarande partiledare frågan om de någonsin skulle kunna tänka sig att ta i Sverigedemokraterna ens med tång och då viftade alla med flaggan som signalerade att de inte skulle kunna tänka sig att göra det. Sen går det något år och vi vet nu att det inte var så allvarligt menat. Den här regnbågsflaggan och Pride har gått från att vara en manifestation för homosexuellas rätt: ”Vi finns, vi syns och vi tänker inte gömma oss”, till att bli någonting där du som företag eller politiskt parti eller myndighet på något sätt kan vinna en poäng. Det finns sådana här memes som man kan tolka från två håll. När det är Pride Month i USA då har man memes där man säger att ”You know, I’m somewhat of a homosexual myself”. Att företag blir så varje år när det är Pride Month och när den är över så slänger man regnbågsflaggan. Man byter ut sin företagslogga mot en regnbågsversion och det här gör man i västländer, men samma företag gör det inte i Saudiarabien eller Pakistan eller så. På ett sätt kan man tolka det som att det här är någonting väldigt positivt, att vi har förändrats så att vi har blivit mer inkluderande, mer toleranta eller vilket ord man vill använda. Å andra sidan kan man tolka det som att det egentligen inte har skett en sådan förändring utan att det bara är en godhetssignalering. – Ja. Och det förekommer för all del en viss kritik från vänsterhåll gällande det där. Jag har läst några artiklar på några kultursidor från identitetsvänstern i Sverige som tycker att försvarsmaktsgrejen kanske inte var så bra ur deras perspektiv därför att de tycker att Försvarsmakten handlar om att försvara gränser och då tycker man att det är lite pinkwashing – att utnyttja att man minsann står upp för en minoritet för att legitimera sin verksamhet – samma sak med polisen. De kan komma från en helt annan vinkel och tycka att det här är konstigt. – Pride har gått från att vara en synlighetsmarsch för att visa att man skäms inte, man är stolt, rak i ryggen, karnevalsstämning, absolut dominans i det här tåget av personer som är homosexuella, bisexuella, transpersoner. Till att det idag nästan är dominans från myndighetshåll, från stora organisationer och föreningar som inte har så mycket att göra med homosexuella och transpersoner till vardags. Det blir nästan som när Socialdemokraterna demonstrerar mot sig själva på första maj då man sitter på regeringsmakten. Vad är det man demonstrerar mot? Då är det väl egentligen Medborgerlig Samling och Sverigedemokraterna man är emot kanske. – Folk som är med där är de som har rätt värdegrund och det tycker jag är lite tragiskt på något sätt. Men det kan bli så här också med frågorna som kunde förena homosexuella, bisexuella och transpersoner fram till för tio år sedan kanske, de fanns ju där. Det var ganska stora olikheter och viss diskriminering i lagstiftningen. Där har förändringar skett och i takt med att det inte finns så många sådana frågor kvar – vi är ju trots allt väldigt långt komna nu när det gäller lika rättigheter – så börjar man gripa efter annat. Då fylls det hela lätt med ett annat innehåll. Identitetspolitiken har blivit starkare och starkare de senaste åren, där det inte längre handlar så mycket om att få samma rättigheter och inkluderas i ett gemensamt kollektivt utan snarare att markera särart och gå åt andra hållet: Att dela in samhället i olika undergrupper som aldrig någonsin kommer att ha sammanfallande intressen. Det är så man jobbar med identitetspolitik och det är egentligen motsatsen till lika rättigheter. Det finns parodiska inslag i det här också. En nära vän till mig som är lika gammal som jag, 38 år, har kommit ut som homosexuell. Han har levt som heterosexuell länge och då blir det viktigt såklart att veta var man har andra homosexuella. På en arbetsplats han var på så var det en av kollegorna som hade en pin med regnbågsflaggan. Då sa han ”Jag måste bara fråga: Are you one of the tribe så att säga?” Och fick svaret att ”Nej, jag tror bara på allas lika värde och tycker det är viktigt”. – Han blev besviken? Ja, men han var kluven. För å ena sidan tänkte han att det var fint. Å andra sidan kände han att den kollegan hade approprierat symbolen på något sätt. Samma sak när han har gått ut alltmer på gayklubbar. För varje homosexuell kille som man kan närma sig så står det ett stim av heterosexuella tjejer runt. Han beskrev det som stora fiskar i havet som har ett gäng parasitfiskar runt. Man kan inte mötas för man är omgärdad av så många heterotjejer. Jag tror att det var Andrew Sullivan, som har en substack han också, The Weekly Dish, han sa det i sin senaste podd att det är nästan dags nu när så många har appropierat den här symbolen, att det kanske är dags att man på en gayklubb säger: ”Är du inte gay – så fuck off”. Börja prenumerera – I och för sig har heterotjejer hängt på gayklubbar tidigare, men det kanske har ökat, vad vet jag. Nu kanske det nästan är en obligatorisk grej man ska göra för att visa sig vidsynt. Jag tror att det har funnits två anledningar till det: Den ena anledningen har varit att för många tjejer som bara vill ut och festa och inte är intresserade av att bli raggade på den kvällen, eller inte alls, där är gayklubben en ganska schysst miljö. Det andra skälet kan vara att vi har den här klassikern, den här bögen som blir bästa vän med sin ”fag hag”, alltså en heterosexuell kvinna som man kan spegla sig i, byta intressen med. Den stereotypen finns ju, eller fanns i alla fall på den tiden när jag var ute och rumlade. Och nu låter jag jättegammal. Men jag vet inte hur det är på bögklubbar nuförtiden, det var längesen nu, jag skulle säkert märka många förändringar om jag var ute en sväng. Jag har ett väldigt dåligt tvärsnitt av HBTQ-rörelsen. Jag känner i princip bara H:et där och då homosexuella män. Jag är ingen fag hag men jag har en del… – Har du analyserat detta på något sätt? Jag har inte det, jag borde kanske gå i analys? Det finns kanske en garderob där...Men i alla fall, flera av de främsta kritikerna av den här regnbågsexplosionen som skett är homosexuella män. Jag säger inte att de är representativa men du har personer som Douglas Murray, som skrev The Madness of Crowds, som är homosexuell. Du har Andrew Sullivan, som också är en skarp kritiker av det här och är en självidentifierad ”bear”. Du är en kritiker och sen har jag andra vänner, som Torbjörn Elensky, som jag pratat med om det här. Som Torbjörn sa till mig igår när vi pratade om de här sakerna: Han vet inte om han är vänster-identitetspolitisk eller högerkonservativ när han säger det, men han tycker att folk inkräktar lite på hans område. Jag drar mig till minnes att jag hade en kritik – det här är tio år sedan nu – det var Uppsala Pride och de var väldigt vänsterradikala och jag kritiserade det på Twitter och sa i princip att jag tycker att alla borde inkluderas. Då svarade Johan Hilton, som nu är på DN kultur, ungefär att: ”Ja, du kan tycka det, men det är inte för dig det finns och vi är inte homosexuella för att heterosexuella ska kunna känna sig inkluderade och jag tycker att det är bra att det finns utrymmen som är separatistiska helt enkelt, som är våra utrymmen”. Min motkritik var att ”Ja, det håller jag med om men det här handlar om politik”. – Precis, det är inte som att de drar sig undan till något enskilt rum utan det är ju att gå på paradgatan. Det är det som är syftet med Pride tror jag, att det ska vara en inkluderingsakt.  Jag känner stor sympati för behovet av att ha egna rum när man är homosexuell. Jag har också svängt vad det gäller att det kan finnas behov för kvinnor av olika skäl. Men det är annan sak. Det kanske inte är en slump att det har uppkommit kritik från bögar som är höger. – Dels kan det ha att göra med att man känner att man snart blir ihjälkramad: ”Sluta, ni är inte kloka!”. Samma typ av känslor tror jag ibland finns hos den judiska minoriteten till exempel. En del försöker utnyttja historien för politiska syften och dra den i flera varv. Till slut blir det absurda följder. Vänstern har börjat manifestera på Kristallnattens årsdag, men vid en sådan manifestation, jag tror det var i Umeå, var det nästan en anti-Israel-demonstration. En annan aspekt, vilket också knyter an till det judiska, det är det här klassiska avsnittet i Seinfeld med läkaren som konverterar till judendomen för att han ska kunna dra judeskämt. Och det är kanske lättare för personer ”in the tribe” att gå ut och kritisera det här om det går för långt därför att man åtminstone inte kan beskylla mig och Douglas Murray och andra för att vara homofober. Det går men det kräver mer ansträngningar. Det finns den här tanken om “internaliserad homofobi” man hör om ibland. – Men kanske framför allt den första förklaringsmodellen, att till slut så känner man inte riktigt att man vill bli så ihjälkramad och få en symbol som tidigare kunde tolkas som en ganska enkel och avgränsad symbol för en sexuell läggning, eller för all del könsidentitet, nu i stället har blivit någonting annat för den har kidnappats lite av etablissemanget. När det gäller Försvarsmakten så tycker jag att det blir lite konstigt eller fel oavsett hur man ser på det: Är det en symbol för HBT-personer? Då blir det konstigt för försvaret ska vi försvara alla och vara en bra arbetsplats för alla. Men är den är den symbol som har mer långtgående eller abstrakta betydelser, vilket Försvarsmakten verkar tycka när man skriver som man gör i den annonsen, då blir det också fel för då är de inne på att driva politik. Om någon som lyssnar här nu ännu inte är på Twitter och funderar på att börja med Twitter så avråder jag bestämt. Själv kan jag inte sluta vid det här laget. Men i alla fall: Nästan alla politiska gräl där kokar ner till semantik. Jag skrev en fråga: ”Kan man vara för tolerans av HBTQ-personer, eller om jag skrev homosexuella, men ändå tycka att Försvarsmakten inte borde ha regnbågsflaggan? – Och fick du det i huvudet: Hur kan du skriva tolerans? Exakt. Det finns en rörelse inom framför allt bland vänsterintellektuella där tolerans var det finaste man kunde känna, det var det finaste ledordet under 1980, 1990-talet och en bit in på 2000-talet. Då var tolerans det stora värdet. Nu har man gått vidare till att använda andra ord – till exempel inkludering – i stället för tolerans. En anledning är man menar att i toleransbegreppet så ligger det att du kan ogilla någonting som du tolererar men du kan inte inkludera om du ogillar. – Okej, inkludering är mer något slags omfamnande eller godkännande? Men det är sant, man kan tolerera saker som man inte gillar. Det är en del av det liberala samhället som jag ser det. När jag skrev Genusdoktrinen intervjuade jag människor som varit med på HBTQ-certifieringar. Jag fick också höra på inspelningar från kurserna, bland annat från en läkare på ett universitetssjukhus. För det första så brukar utbildningsdagar på sjukhus vara någonting man anmäler sig till frivilligt att gå på i mån av tid men när det gäller HBTQ-certifiering så var det obligatoriskt så redan där var det annorlunda. Läkaren ställde frågan: Hur vet ni att den här HBTQ-diplomeringen leder till det utfall som ni önskar? Hur har ni utvärderat det ni gör? Han fortsätter att ställa kritiska frågor, det var inga konstiga frågor, och till slut blir de arga. Utbildaren svarade att ”Utbildning är evidensbaserat”. Det här ledde till att de som skulle HBTQ-certifiera inte ville komma tillbaka till den här mottagningen. Det skulle leda till att en del av sjukhuset inte blev HBTQ-certifierad och hur skulle det se ut? Cheferna mejlade och smsade och skrev ”Sluta ställa kritiska frågor, håll käften, sitt ner och lyssna bara”. När utbildarna hade lockats tillbaka så var det en av dem som sa ”Är det någon som har några frågor?” Då var det en av läkarna som sa att ”Vi får inte ställa några frågor för vår chef har förbjudit oss”. Men de är nu HBTQ-certifierade. Det här innebär att du ska inte bara acceptera, du ska inte bara tolerera, utan du måste också förändra ditt språk, du ska förändra hur du beter dig, du ska förändra dina tankar och passar det inte så kanske du blir av med jobbet eller så blir det andra obehagliga konsekvenser för dig. Nu har vi rört oss bort från frågan om Försvarsmakten men jag tänker att det finns en sådan skillnad här: att vi rört oss från att man ska tolerera, till att du inte bara ska acceptera utan att du också ska tänka rätt. – Jo. Något mellanting mellan tolerans och inkludering skulle kanske vara någon form av god uppförandekod. Acceptans kanske? – Ja. Låt oss säga att jag har en arbetskamrat som är djupt troende, och som exempelvis inte tycker att ett äktenskap mellan två av samma kön är ett riktigt äktenskap. Men den personen kan ju uppföra sig vänligt och korrekt på alla sätt och vis, till och med bli en god vän, utan att för den sakens skull bli övertygad om att ett äktenskap kan vara mellan personer av samma kön. Givetvis underlättar det om man har en värdegemenskap och tittar man på vad som har hänt i Sverige och i många andra europeiska länder och i USA så har det skett ett väldigt värderingsskifte när det gäller just synen på homosexuella. Det är naturligtvis välkommet. Men när det går till språket kommer den postmoderna synen på språket som verklighetsskapande in i bilden, kryddat med föreställningen om att vissa ord är tabu, att vissa ord kan vara hädelse. Det kommer från ett kristet arv. Sverige är ju grunden är ett väldigt lutheranskt land, även om lutherismen har övergivits finns tankemönstren där, de försvinner inte så lätt. En nackdel med att man gett upp så mycket av religionen är att mycket av den förs över på politiken. Säger man då ett felaktigt ord som var helt korrekt för två år sedan men som nu är hädelse så får man sådana där reaktioner. Det finns absurda ord även på engelska, att kalla folk för ”colored” är rasistiskt men att kalla dem för ”person of color”, det är rätt. Men du är ju inte bara homosexuell utan du är partiledare för Medborgerlig Samling.  – Kan man tänka sig! Så du har många strängar på din lyra! Det är valår nästa år. Hur ser det ut för er? Hur ser era chanser ut tycker du? Och hur förbereder ni er? – Partiet föddes som en följd av decemberöverenskommelsen 2014 och en borgerlighet som helt tappat markkontakten och svikit många väljare. Sedan har det förändrats som bekant. Samtidigt gör vi analysen att vissa av de här förändringarna inte räcker. Det sker på ytan. Den största förändringen är ju Moderaternas och KD:s förändring, att man gått, från vårt perspektiv, i en mer vettig inriktning i en del sakfrågor. Men om jag ska komma in lite på att det som jag menar att vi kan tillföra så är det inget parti som på allvar lyfter skattepolitiken och frågan om skatteslöseri. Det finns inget parti som på allvar tar kampen när det gäller mycket av det som vi nuddat vid här, nämligen identitetspolitiken. Och det finns ett stort behov av reformer av vår svenska demokrati. – Vi ser ett samband mellan de här frågorna. Vårt demokratiska system i Sverige har kommit mer och mer att domineras av kollektiv, som är ganska små numera, nämligen partierna. Men det är ändå ett slags kollektivt styre där det finns för lite personligt ledarskap och ansvar. Det är ett system som har blivit som en politisk adel med personer som inte har gjort något annat i sina liv än att hålla på med politik från det att de blivit byxmyndiga. Det skapar ett samhälle som inte är bra – syftet med demokrati var ju att få en folklig förankring och se till att vi har politiker som inte bara är beroende av sina partier utan som faktiskt kan säga att ”Om jag blir bortröstad har jag ett yrkesliv att falla tillbaka på”. Och det har du? Det har jag. Det är jag väldigt nöjd med att jag har skaffat mig. Jag kan ju säga att i forntiden varit en sådan där ungdomsförbundare, i Centerpartiets ungdomsförbund och i studentförbundet också. Så småningom kom jag att glida ifrån Centerpartiet, eller det var snarare Centerpartiet som gled ifrån mig. Men jag var på väg att bli en sådan där politisk tjänsteman. Jag fick frågan om jag skulle jobba på riksdagskansliet. När var det här? – Jag var studentförbundets ordförande fram till 2006 och sen hade jag en roll som miljönämndens ordförande i Lunds kommun i tre år därefter. Så jag avslutade lite med det uppdraget. Det är intressant för Centerpartiet har ju förflyttat sig mer än något annat parti. Om man tittar på sådana där fyrfältare som statsvetare älskar, där man både har vänster och höger och GAL-TAN, så har Centerpartiet rört sig högerut i ekonomiska frågor och blivit mycket mer GAL, alltså grön, alternativ, liberal. Det är intressant för Alexander Bard var också engagerad i Centerpartiet en gång i tiden? – En kort vända. Han blev anlitad för att hjälpa dem att ta fram ett idéprogram. Och nu är han med i Medborgerlig Samling. En annan person som var centerpartist var Dick Erixon, som nu är sverigedemokrat. Ibland säger man att Moderaterna har förändrats så mycket men ett parti som verkligen har förändrats är Centerpartiet. – Ja, och nu byter man ut sina väljare mot en annan typ av väljare. Det var någon mätning som publicerades för någon månad sedan där man kunde se hur partiers väljare svarade på en klassisk borgerlig vs. socialismfråga. ”Tror man att det är företagsamhet som skapat det svenska välståndet i första hand eller tror man att det är politikerna genom att man har infört ett statligt välfärdssystem?” Där är det jättestora skillnader på hur vänsterväljare och högerväljare svarar. Det som stack ut var Centerpartiet, detta klassiska småföretagare- och småbrukarparti. Jag har för mig att nästan 40 % av väljarna som nu sympatiserar med Centerpartiet menar att det välfärdssystem som politiker har byggt upp är det som skapar välståndet. Jag undrar hur bekväm Ayn Rand-läsaren Annie Lööf är med det. Partier förändras till det nya politiska läget men samma personer finns ofta kvar i partiet. Annie Lööf och flera av de andra topparna är vad deras politiska motståndare skulle kalla för nyliberaler. – Hon hade Ayn Rand som husgud. På den tiden läste jag hennes böcker och för lyssnarna som inte känner till Ayn Rand så är det en filosof som i princip förespråkar en nattväktarstat. Det finns en del i hennes tankegods som inte riktigt stämmer med verkligheten, hon är ju lite fanatisk. Men jag kan bara gissa vad Ayn Rand skulle tycka om Centerpartiets nuvarande politiska vägval. I Atlas Shrugged tar hon väldigt hård strid mot dem som korrumperar, som är ”rentseekers” så att säga. – Köttet som suger ut de produktiva människorna i hennes värld. Ja, och det är ju de dåliga entreprenörerna. Man skulle kunna säga att vissa välfärdsföretagare kanske skulle passa in på det där. Ibland blir det bara som ett skällsord men det är i alla fall lite samma sak med Moderaterna på ett sätt. Många som var Reinfeldts närmaste är nu de som ska lämna det bakom sig. Det finns ironier här. – Det är samma personer. Det är just därför jag drar slutsatsen att partisystemet som Sverige har inte är bra. Samma människor som nu står och kritiserar Socialdemokraterna för att inte föra en tillräckligt bra migrationspolitisk, var de som under 2006-2014 öppnat Sveriges gränser mer än något annat parti. Det vore en sak om partierna rör sig för att de får nya företrädare men det är ju inte det, inte mer än marginellt. Då har jag dragit slutsatsen att det här är människor som är där för att det är deras liv. Partiet är deras karriär, deras sociala liv, deras allt. De träffar sin fru eller man, de gör allt i partiet. Här finns det också korruption som kanske inte skulle kategoriseras som korruption enligt internationella mätningar. Men där tycker jag att vänstern och vad vi kan kalla för skol-Twitter har haft en poäng. När du har en karriär – den politiska karriären – var går du sen? Jo, du går till välfärdsföretag och liknande, där det finns tidigare politiker. Så först skapar du systemet med friskolor och välfärdsföretag. Sen blir du anställd för att arbeta där och få skyhöga löner för det. Och det är samma människor – alla känner varandra. – Jag tog upp det i en annan podd att jag tycker att både vänstern och den etablerade borgerligheten har detta. Socialdemokratin är i en klass för sig förstås, med ett helt ekosystem av organisationer där man kan hoppa runt. Men man ska inte glömma att den etablerade borgerligheten också har skapat sig en hel del sådana platser. Kakburkar som man kan gå till sen när man lämnat politiken. – Och sen hoppa in i politiken igen. Om det skulle gå dåligt i valet så att man ska inte frivilligt lämnar Riksdagen, då har vi PR-byråer som får uppdrag från politiska kompisar som betalar med skattepengar, intresseorganisationer av olika slag.  Väljarna vill inte ha det så här, alltså man vill inte ha den här typen av vinst inom skolsektorn till exempel. Och många företrädare vet det, men om de skulle börja driva frågan så skulle de göra sig själva omöjliga i sina sociala kretsar och stänga karriärvägar. – Man gjorde ju en friskolereform som inte var riktigt genomtänkt. Pengarna går med eleverna men betygssättning och rättning blir inte kontrollerat statligt så du skapar incitament för betygsinflation. Där håller jag med dig om att det funnits en naivitet ifrån den etablerade borgerligheten när det gäller sådana här hybridlösningar. Man tror att bara för att man inför någon form av peng så löser man problemet. Grejen är att skolan och i viss mån äldreomsorg och hemtjänst, men framför allt skolan, kan aldrig bli en sådan marknad. För ”kunderna” betalar inte själva och har inte verktygen alla gånger att stå upp för sin rätt och kvalitet. Man tar bort en del av det som gör att marknaden fungerar. Du kan inte betala lite mer för att få högre kvalitet. Skolpengen är liksom fast. I dagens system kan skolorna tjäna på att skära på kostnaderna. De kan inte säga ”Här kostar det lite mer, men då får du detta och detta”. Det skapar ett problem. En sista fråga innan jag släpper dig. Om man ska vara lite elak, så är ni i Medborgerlig samling bra människor med bra idéer, men vad fyller ni egentligen för tomrum? Varför ska man rösta på er och inte på till exempel Moderaterna eller Sverigedemokraterna? – Jag la ut texten om det tidigare. Det är framför allt tre sakområden. Ett handlar om reformer inom det demokratiska systemet, vi vill ta bort partistöd, stärka personvalet, vi borde kanske pröva på att ha direktval om borgmästare i kommunerna, bryta upp partikartellerna. Där finns det både ett politiskt innehåll men sen är det också så att det svenska demokratiska systemet i sig behöver få in nya krafter på den borgerliga sidan för att driva den här typen av politik. De gamla partierna är för insyltade, de kommer aldrig kunna förändra det systemet. Det är vårt kärnområde. Det jag tror är vår utmaning är att vi har varit lite för spretiga i vår kommunikation. Vi behöver fokusera mer på vad vi kan tillföra så att väljarna inte ska behöva gå med frågan ”Vad tillför Medborgerlig Samling egentligen i jämförelse med Moderaterna och Sverigedemokraterna?” Stort tack Ilan Sadé för att du var med i Rak höger! Tack ska du ha!