Löfven och mittenpolitikens impotens_[Ivar Arpi

Under sin tid som statsminister har Stefan Löfven misslyckats med vår tids stora utmaningar, men han har behållit makten. Han symboliserar på det sättet hur impotent politiken har blivit i vår tid.

Statsministern håller i dag sitt sommartal. Jag hoppas det inte blir ett politiskt-taktiskt sådant utan att han öppet förklarar vad för slags samhälle han vill leva i och lova att inte ta tillbaka det han säger efter några månader. När författaren Teodor Kallifatides skrev sin tweet visste han inte att Stefan Löfven under sitt sommartal skulle meddela sin avgång som partiledare. Kallifatides efterfrågade en vision. I stället fick han en abdikation. Något i det symboliserar tillståndet vår samhällsordning befinner sig i.  Många har redan hunnit recensera Stefan Löfvens tid som partiledare och statsminister. Till vänster vill man framhålla att han lyckades behålla regeringsmakten under all turbulens som har varit sedan 2014. För hans partikamrater har han varit en sammanhållande kraft, som efter bråken under Mona Sahlin och Håkan Juholt fick folk att hålla sams. Hans stora politiska projekt var av det partistrategiska slaget – splittra Alliansen och ingå samarbete med den liberala mitten. Man kan förstås vara ogin, och påpeka att slitningen mellan Gal och Tan uppträder på alla håll och kanter i västvärlden just nu, trots att Stefan Löfven inte är där och petar. Men när man håller begravningstal ska man inte vara njugg. Alliansen är död, vems knivstick som var det dödande går inte att avgöra, men Löfven höll i en av dolkarna.  Någon större vision än så har dock inte Löfven, hans parti eller den regeringskoalition lyckats ro i hamn med. Jag ska inte uppehålla mig vid för länge vid alltför förutsägbar högerkritik av den rödgröna regeringen. Men några saker behöver sägas. När Löfven intog Sagerska palatset 2014 lovade han i sin första regeringsförklaring att Sverige skulle få Europas lägsta arbetslöshet till 2020. Sedan dess har 27 av 28 EU-länder sänkt sin arbetslöshet. Det är bara Sveriges arbetslöshet som har stigit.  Börja prenumerera Det hänger ihop med Löfvens andra stora misslyckande – migrationen. Nästan en miljon människor – 954 164 personer – har invandrat till Sverige sedan 2014 (SCB, juli Migrationsverket). Migrationskrisen 2015 hade givetvis gått att förhindra, om man hade haft den politiska viljan. Den pågående demografiska förändringen av Sverige är denna och den föregående regeringens stora politiska projekt, men utan att det funnits någon uttalad avsiktsförklaring eller vision av det slag som Kallifatides efterfrågade. Och eftersom arbetslösheten bland utrikes födda är avsevärt högre än bland inrikes födda, har Löfvens politiska vision omintetgjorts av det som i realiteten blev hans stora projekt – invandringen.   Under samma period har både den organiserade och oorganiserade brottsligheten blivit grövre och mer omfattande. I övriga Europa har både dödligt våld och skjutningar sjunkit under hela 2000-talet, medan det i Sverige har ökat drastiskt. Men det är som i barnboken “Aja baja, Alfons Åberg”. Alfons får låna alla verktyg, förutom sågen. En lång rad verktyg – minskad migration, ett gettopaket med inspiration av Danmark, en grundlig uppgörelse med den i internationell jämförelse synnerligen liberala svenska straffrätten – beskrivs som förbjudna, oacceptabla.  Är det inte någon som har makten att göra det som krävs? Inte ens statsministern? Nu till det märkliga. Stefan Löfven har sedan 2014 varit den mäktigaste personen i Sverige, men av någon anledning har han under hela tiden framkallat medlidande hos betraktare. I en politisk dödsruna skriver Niklas Ekdal i DN: Stefan Löfven har haft en orimlig arbetsbörda under en tid när tonläget blivit allt gapigare. Hur orkar någon vara slagpåse på den nivån? Kritikerna är orättvist hårda och kriserna har varit jobbiga, menar Ekdal. Det är statsministern i rollen som martyr som framträder här. Som bär sitt kors genom ett gatlopp av otidigheter.  Men politikern som visionär är någon med kraft, som kan åstadkomma saker. Tror vi ens på politiken på det sättet längre? Många gånger väcker ministrarnas framträdanden snarare löje än ingjuter mod. Tydligast kommer denna föreställda, eller verkliga, maktlöshet till uttryck när Löfven, eller justitieminister Morgan Johansson eller någon av de andra ministrarna, uttalar sig om nya dödsskjutningar eller andra hemska dåd. “Det är oacceptabelt”, får vi veta. “Inte okej.” Det tycks vara besvärjelser med syfte att trolla bort problemen. För man har ingen plan för hur utvecklingen ska vändas. Statsministern och hans regering leder inte medborgarna utan ställer sig tillsammans med betraktarna och beklagar sig. Inte bra, inte bra. På vissa sätt är Stefan Löfven det ultimata beviset på mittenpolitikens tilltagande impotens. Det har hänt mycket under hans tid som statsminister, men vad i utvecklingen har han kontrollerat? Inte pandemin. Inte migrationen. Inte brottsutvecklingen. Inte arbetslösheten. Visserligen har han underlåtit att agera på en mängd områden, vilket också är ett val. Har statsministerposten blivit ceremoniell? Är det därför Löfven framkallar medlidande hos så många?  Att hans politiska projekt är definierat mer av vad det är emot – Sverigedemokraterna – än vad det är för gör inte heller någon klokare. Politiken har under de senaste decennierna blivit förvaltarnas och galjonsfigurernas yrke. Den verkliga makten har flyttats till andra områden. Experter, byråkrater, teknokrater och tjänstemän hanterar konventioner, värdegrunder och lagar.  Vi har ju till och med fått för oss att migrationspolitiken ska beslutas av tjänstemän på en myndighet. Att några formuleringar i en konvention betyder mer än vår levda verklighet här och nu. Och en visionär utan kapacitet att genomföra visionen är en dagdrömmare. Visionslösheten och den politiska impotensen går hand i hand. Det började inte med Löfven Inte undra på att Fredrik Reinfeldt varnade för visioner. Även han var nöjd med att politiken förvaltade och skruvade på marginalen.  Under 1900-talet uppfattades politiken som en kraft som kunde förändra allt. I dag har vi satt upp strikta gränser för vad den får göra. Utanför de här gränserna bor kaos och drakar, säger vi. Just nu visar samhällsutvecklingen hur denna självpåtagna tvångströja gör politikerna oförmögna att försvara oss. De diskuterar, tillsätter utredningar, kommissioner, debatterar och låter allvarliga på rösten. Men det går inte att prata sig ur den kris vi befinner oss i. Har vårt politiska system blivit så impotent att vi i stället för att vara förbannade på regeringen, tycker synd om den, eftersom vi inte längre tror att den har förmågan att lösa problemen?  I denna nya politiska impotens finns också en viktig förklaring till vår tids antietablissemangs-, eller så kallade populiströrelser. Slagordet “Get Brexit done” har beskrivits som ett av huvudskälen till att Tories vann valet i Storbritannien 2019. Medan en stor del av det brittiska etablissemanget hävdade att Brexit var omöjligt att genomföra – av juridiska, byråkratiska eller praktiska skäl – vann Boris Johnson på att med tre ord helt enkelt fortsätta att lova att göra det britterna hade röstat för. Alltid. Till och med på frågan: “What are you getting Carrie for Christmas?”, var svaret: “I’m getting Brexit done.”  Jag har inga illusioner om att den sittande svenska regeringen ska lyckas få bukt med vare sig arbetslöshet, kriminalitet, migrationen eller något annat som är av stor betydelse. Oavsett könet på efterträdaren blir det mer av samma: Presskonferenser, intervjuer, debatter, artiklar. Allvarliga miner. Samtidigt som skjutningarna tilltar, människors otrygghet ökar, invandringen till landet fortsätter, arbetslösheten inte sjunker och inget av det som måste ändras faktiskt ändras eftersom det ligger bortom det som politiken anser sig har rätt att göra.  Stefan Löfven tycks vara en hygglig prick privat, men som politiker har han varit en bromskloss för så gott som alla nödvändiga förändringar på de områden som är verkligt viktiga. Det är hans misslyckande, men han är också ett symptom på att vårt politiska system inte fungerar som det borde längre. Vi behöver politiker som kan göra något.