Ni sviker löftet till Fadime_[Amineh Kakabave, Shams Aziz, Shara Hassan, Ewy Gahnström - GP-240120

"Under årtionden har det gjorts alldeles för lite
i arbetet mot hedersförtrycket."

Antalet ungdomar som lever i hedersförtryck har fördubblats i Göteborg. Förtroendet hos de drabbade är också mycket lågt. Detta är ­resultatet av att samhället inte har engagerat sig tillräckligt för de hedersutsatta, skriver bland andra Amineh Kakabaveh.

Vi i föreningen Varken hora eller kuvad har länge vetat att många barn och unga lever under ett omfattande hedersförtryck. Vår kartläggning från 2017 tvingade politiker att göra egna undersökningar. I slutet av förra året presenterades Göte­borgs stad en uppföljande undersökning som visade att visade att 26 procent av niondeklassarna i Göteborg som svarat på enkäten levde under oskuldsnormer. 

Detta innebär en fördubbling i ska jämförelse med resultatet från den tidigare undersökningen. En nedslående läsning i rapporten handlar om de utsatta ungdomarnas låga tilltro till samhällets institutioner. Av flickorna som lever under oskuldsnormer upplever endast 38 procent att de kan vända sig till en lärare i skolan vid problem. Detta samtidigt som 59 procent av samma grupp av flickor i stället upplever att de i en sådan situation skulle kunna kontakta religiösa ledare.

Detta är resultatet av en politik där samhället inte engagerat sig i de hedersutsattas vardag men där vi i stället har rustat de konservativa religiösa krafterna med generösa bidrag till deras organisationer och ledarskap.

Det har nu gått exakt 22 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa i Uppsala. Sedan dess har flera viktiga lagskärpningar gjorts på heders­området, men samhället ligger fortfarande efter i arbetet. 

Barn försvinner i Sverige. Ung­domar lever i skräck och vågar ofta inte berätta om sin situation. Den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I VHEK:s nya bok ”Hedersförtryck – berättelser från Sverige och världen” ­låter vi flera av de mest utsatta komma till tals för att få ge sin berättelse.

Varken hora eller kuvad har i snart två decennier krävt ett stopp för religiösa skolor och att skattemedel ska kunna gå föreningar och samfund som upprätthåller hedersförtryck och hedersnormer. Dessa förslag har den nuvarande regeringen lagt i malpåse. Vi kräver att synliga religiösa tecken som slöja för skolbarn ska förbjudas efter fransk modell. 

Vi har också länge krävt kunskapshöjande åtgärder på skolor, relevanta universitetsutbildningar, SFI och folkhögskolor. Det krävs att staten ekonomiskt garanterar en kompetensutveckling för yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i kontakt med hedersutsatta. Vi kräver också obligatorisk undervisning i sexualundervisning för vuxna asylsökande och flyktingar.

Under årtionden har det gjorts alldeles för lite i arbetet mot hedersförtrycket. Det löfte som svenska politiker gav till Fadime Sahindal om att inte ­vända de utsatta ryggen måste infrias. Och ­hedersförtrycket handlar inte bara om Göteborg eller Sverige. Kvinnoförtrycket, där hedersförtrycket utgör en väsentlig del, är en internationell företeelse. Därför måste Sverige aktivt driva dessa frågor i EU och FN. Den jämställdhetskampen tycks den nuvarande regeringen ha gett upp.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken Hora Eller Kuvad och socionom
Shams Aziz, Vheks styrelsemötet och socionom
Shara Hassan, styrelsemötet (Vhek) och Lärare på SFI
Ewy Gahnström, VHEK, Västsverige och Förskollärare

Varför tackade SVT nej till dokumentären om Hans Blix?_[Hynek Pallas_GP240101

Föräldrars skilsmässor och syskon som blivit dumpade: allt skildras genom svenska kameror och hamnar på SVT vecka ut och in. Varför man tackade nej till den hyllade dokumentären ”Blix not Bombs” är betydligt svårare att förstå. Kan det bero på att regissören utbildade sig utomlands? undrar Hynek Pallas.

En gång är ingen gång – två gånger är ett besvärande mönster. För ett par år sedan uppmärksammade jag en dokumentärfilm om Kiruna som hade gått den svenska filmvärlden förbi (GP 13/1/20). Trots att den vackra filmen ”Kiruna – A brand new world” (2019) av Greta Stocklassa hade hyllats i europeiska tidningar och applåderats på rätt festivaler – och trots att regissören är svensk och ämnet onekligen har nationellt intresse – tackade viktiga svenska filminstitutioner nej till att visa dokumentären.

Jag spekulerade då om nationell chauvinism i svensk film, där det vi uppfattar som ”svenskt” har blivit förlegat i en global värld. Svenskar utbildar sig vid fler internationella filmskolor än någonsin. De har – likt Stocklassa som verkar i Prag där hon gick på den prestigefyllda filmskolan Famu – oftare fötterna i fler länder. Trots detta kan internationellt verksamma svenskar som inte lever i Sverige, och det gäller både kulturvärlden och den akademiska sfären, bli osynliga i vårt offentliga samtal. Jag misstänker att många som verkar i kultur­livet bortom Stockholm upplever att denna osynlighet även gäller dem.

Efter en bejublad premiär av Greta Stocklassas nya film ”Blix not Bombs” i Prag tidigare i år – efter biografdistribution i flera länder och visning på världens främsta dokumentärfestivaler – kontaktade jag regissören för en intervju. Övertygad om att hon denna gång måste ha säkrat svenskt intresse.

Ämnet är nämligen högaktuellt: Den 95-årige svenske diplomaten Hans Blix – som vi får möta i ett långfilmsporträtt från lägenheten i Stockholm och sommarhuset i Roslagen – ger nya och personliga ingångar till turerna kring det Irakkrig och den jakt på obefintliga massförstörelsevapen som i mycket hög grad har format den värld vi lever i. Och kriget som följde 2003 har ju satt sitt giftiga fingeravtryck på händelser i hela Mellanöstern. Inte blir det mindre intressant av att Blixt ger sin syn på andra världshändelser under decennierna som har följt.

För en generation som inte var med då men nu lever i tider av krig i Europa och Mellanöstern är det naturligtvis inte utan intresse vad en av världens mest kända svenska diplomater har att säga om stormakters krigsföring och diplomatins möjligheter. Stocklassa, som är född 1993 bidrar dessutom inte bara med blicken från en som var barn 11 september 2001 – utan en som har en mycket närmare relation till länder som en gång var bakom järnridån. Ett för svenskar berikande perspektiv. Kanske också väldigt nödvändigt som komplement till diplomaten som actionfigur – som i nya Persbrandt-thrillern ”Hammarskjöld”.

Så hur gick det då? De stora svenska festivalerna – där Göteborg annars visar alla svenska filmer – tackade nej. Igen. Jag har ingått i programgruppen där, är kritiker sedan 20 år, så litar på mitt omdöme och är förbryllad över beslutet.

Ännu värre – och märkligare – är att SVT:s dokumentärredaktion blankt tackar nej till ”Blix not Bombs”.
Något man, för den som är bekant med dokumentärgenren i dag, motiverar på bisarra vis. Dels kritik mot personliga inslag. Dessa är för publiken uppenbart motiverade, eftersom Stocklassa ger sin generations blick på världen och dess konflikter. Det personligt reflexiva är en stapelvara i dokumentärer sedan decennier. Om sådant ger allergiska utslag får man väl börja med att rensa bort alla filmer om det egna navelluddet som svenska regissörer levererar på löpande band. Föräldrars skilsmässor och syskon som blivit dumpade: allt skildras genom svenska kameror och hamnar på SVT vecka ut och in.

Och dels ogillar man att regissören och Blix talar engelska. Filmen handlar om den internationella diplomati som var Blix arbets­fält, och den pensionerade diplomaten väljer själv engelskan eftersom han därför är mest bekväm med språket.

Det, skriver SVT till Stocklassa, ”fungerar inte för en svensk publik”. Detta alltså 2023. Barn börjar lära sig engelska som andraspråk tidigt numera. Mängden flerspråkiga svenskar är skyhögt. Och många inte bara förstår språket och möter det dagligen i SVT:s tablå – det är dessutom välmotiverat i just den här filmen.
Men även om allt detta hade varit blemmor på kvaliteten: Ämnet för ”Blix not Bombs” var redan före kriget mellan Israel och Hamas, och den svåra diplomati som kommer krävas, extremt angeläget på grund av Rysslands anfallskrig på Ukraina.

Jag kan helt enkelt inte, andra gången gillt, sluta tänka att det vore väldigt annorlunda om regissören gått på någon sämre filmskola. Bara den låg i Stockholm – där hon hade lärt känna nätverken och sen minglade på samma fester som resten av den svenska dokumentärvärlden.

Nationell chauvinism är ett ord för vattensjukan i svensk kulturvärld. Vänskapskorruption en annan.
Varför tackade SVT nej till dokumentären om Hans Blix?

Ett förbud mot hijab på arbetsplatsen är inte diskriminerande_[Sara Mohammad et.al - GP231231

Arbetsdomstolen är på rätt väg i sitt beslut att låta säkerhetsbolaget förbjuda bärandet av hijab på jobbet. Fler borde ta efter, enligt debattörerna. Däribland myndigheter.

Med bakgrund av att hijaben står för patriarkala och öppet kvinnofientliga värderingar så är det rätt beslut att inte tillåta den bäras inom kommunal verksamhet eller service. 

Dessutom bör det finnas ett utökat förbud av den religiösa symbolen, skriver Sara Mohammad, Soleyman Ghasemiani och Michelle Khan från Riksorganisationen GAPF.

Arbetsdomstolen slog fast den 13 december att ett säkerhetsbolag har rätt att förbjuda bärandet av synliga politiska, religiösa eller filosofiska symboler, däribland hijab på jobbet, om det följer av arbetsplatsens neutralitetspolicy och gäller alla arbetstagare utan åtskillnad.

Domen gällde en kvinnlig anställd som ville bära hijab. Hon jobbade hos ett privat bolag som trygghetsvärd inom Stockholms tunnelbana. Bolaget hade en tydlig policy som innebar att anställda ombeds att uppvisa en neutral bild under sin yrkes­utövning mot sina kollegor och kunder. Motivet för detta var att minska risken för hot och våld mot anställda, att uppvisa en neutral bild i förhållande till kunder samt för att undvika sociala konflikter mellan kollegorna.
Kvinnan ville att arbetsgivarens neutralitetspolicy skulle upphävas eftersom det enligt hennes mening strider med förbudet mot diskriminering på grund av kön och religion. 

Arbetsdomstolen gick dock på tingsrättens dom och avslog kvinnans samtliga krav, då neutralitetspolicyn ansågs ha ett berättigat syfte samt var lämplig och nödvändig. Denna dom går i linje med EU-domstolens rättspraxis, som konstaterat att ett förbud mot bärandet av synliga religiösa eller filosofiska symboler på arbetsplatsen, inklusive hijab, inte är diskriminerande (se bl.a. C-148/22).

Riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, har länge förespråkat förbud mot hijab på barn eftersom vi menar att barn inte är mogna nog att fatta beslut över vilken religionstillhörighet de vill välja eller avstå ifrån och att hijaben förhindrar barnens fria och naturliga utveckling på olika områden i livet, inte minst med tanke på att hijaben sexualiserar flickor redan från tidig ålder – då flickan tvingas täcka sitt hår för att inte väcka mäns sexuella lustar.

Samtidigt förespråkar vi på GAPF även ett förbud mot hijab för myndighetsper­soner på alla statliga och kommunala verksamheter som är till för att erbjuda medborgarna lagstadgade tjänster och service. Detta mot bakgrund av att hijaben står för patriarkala och öppet kvinnofientliga värderingarna, könssegregering och diskriminering av kvinnor.

Kravet på neutralitetspolicy har likaså utgjort en annan grundläggande aspekt av våra resonemang mot hijaben som en religiös symbol. Vi tycker att offentliganställda ska vara helt neutrala under sin yrkesutövning eftersom de är till för alla medborgare i Sverige som behöver åtnjuta offentliga tjänster. Detta kan göras endast med en konsekvent neutralitet på jobbet, eftersom individer som söker dessa anställdas tjänster inte ska behöva påminnas om deras politiska, religiösa eller filosofiska tillhörighet.

Avsaknad av förtroende till myndighetspersoner ifrågasätter myndighetens existensberättigande. Läraren, socialsekreteraren och Försäkringskassans handläg­gare måste inge trygghetskänsla till de man är till för, både i sin yttre och inre kommunikation. Neutralitet är det viktigaste elementet för skapandet av en för­troendegivande atmosfär.

 Myndighetspersoner ska aldrig kunna skylta med sina politiska, religiösa eller filosofiska tillhörigheter. Medborgaren som söker statens eller kommunens stöd ska inte exponeras för myndighetspersonens privata åtaganden eller livsval.

Arbetsdomstolens dom är ett betydelsefullt steg mot en mer sekulär och neutral yrkesutövning och arbetsplats. Oavsett vad man tycker och tänker om hijab och värdegrunderna bakom den, är kravet om neutralitet på arbetsplatsen viktig för att sätta stopp för hijaben som normspridare. GAPF är således inte emot vuxna kvinnor som bär hijab, utan vad hijaben står för – det vill säga en religiös kvinnoförtryckande symbol som tydliggör att kvinnor bär ansvaret för vissa mäns sexuella lustar.

Domen har slagit hål på hijabförespråkarnas två huvudargument om kränkning av religionsfriheten och diskriminering av muslimska kvinnor. Det är på tiden att alla myndigheter som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med barn och unga, inte minst skolan och socialtjänsten, införlivar en neutralitetspolicy på sina arbetsplatser.

" Neutralitet är det viktigaste elementet för skapandet av en förtroendegivande atmosfär. Myndighetspersoner ska aldrig kunna skylta med sina politiska, religiösa eller filosofiska tillhörigheter.

När ska vi sluta lyssna?_[Jakob Sjölander-231230

 Vissa frågor måste besvaras. En av dessa är: När ska vi sluta lyssna? Vi ställs inför den varje dag. De flesta politiska frågor är så komplexa att vi skulle kunna ägna hela våra liv åt dem. Vissa gör det också – det är därför vi har universitet med folk som studerar allt från Säffles historia till guldmyntfotens fördelar till svalornas inflytande på turkiska barnböcker. Det finns alltid en till sten att vända på. Men det betyder också att vi måste bestämma oss för när det räcker.

Vi antar ofta att det alltid är bra att samla mer information. Men som så många antaganden är det felaktigt. För information är dyrt. Ofta väldigt dyrt, särskilt mätt i tid. Om det alltid var bra att samla mer information så skulle vi ju aldrig sluta, och aldrig lämna skolan. Förr eller senare måste vi handla – vanligtvis förr.

Till saken hör också att mycket information är falsk eller vilseledande, vilket betyder att vi kan skada oss genom att skaffa mer. Det är svårt att se skillnad på lögn och sanning. Människor tror på så mycket dumheter. Och ibland är dessa människor vi själva. Inte sällan kombinerar vi dumhet med kunskap och intelligens. Dårfinkar, konspirationsteoretiker, och fanatiker är ofta väldigt kunniga.

Naturligtvis bör vi ignorera de som har fel. Men hur länge måste vi lyssna för att vara säkra på att de faktiskt har fel? Vi kan själva begå fel genom att sluta lyssna för tidigt. Det finns ju debatter som har rasat i århundraden utan att vi blivit klokare. Tänk Guds existens, statens relation till samhället, män och kvinnor. Kanske kan vi lösa dessa frågor om vi får några århundraden till, men de faktiska omständigheterna kräver att vi handlar nu.

De flesta löser problemet med när vi ska sluta lyssna med att aldrig ens börja. Alla väljer vi denna väg den mesta av tiden, eftersom vi inte har något alternativ. Även bland de som ibland går på djupet av en fråga har bara tid att göra det inom ett fåtal fält. Det är inte möjligt att veta allt. Detta är en självklarhet, men som med så många självklarheter glömmer vi den gärna.

Lösningen på vår okunskap är att delegera tänkandet och kunnandet till någon annan, och göra vad den personen säger. Detta kan vara en politiker, en präst, en vetenskapsman, eller en kolumnist. Om denne auktoritet figurerar i media så får denne ärotiteln ”expert.” Men vi bör inte glömma att när vi hänvisar till en expert så gör vi det för att vi själva inte vet något. Vi accepterar expertens auktoritet istället för att tänka själva.

Att inte tänka själv är ofta klokt – tilliten vi ersätter det egna tänkandet med är en av civilisationens grundpelare. Eftersom vi knappt vet något om det mesta så litar vi på andra. Men detta ger oss bara en ny version av frågan, nämligen: Vem ska vi lyssna på? De flesta löser problemet genom att lyssna på de experter deras stamfränder gör. Detta är så viktigt att det skulle kunna användas som en definition av en stam – en grupp människor som accepterar samma experter.

Vi litar på våra shamaner, präster, häxdoktorer, och experter. Men bör vi göra det? Saken är den att vi inte har så mycket val. Det finns ingen slutgiltig lösning på när och på vem vi ska lyssna. Det finns dock en enorm fördel med denna eviga osäkerhet – vi får oändliga möjligheter att ändra oss. Denna möjlighet är nyckeln till vishet, och dess närvaro eller frånvaro är skillnaden mellan fria och ofria samhällen. Vi bör vara extremt försiktiga med de som vill beröva oss denna möjlighet genom att för evigt bestämma vilka experter vi får lyssna till.

Lita på mig. Jag är en expert.

DN fortsätter blunda för verkligheten_[Susanna Birgersson_GP231223

Dagens Nyheters ständiga attacker på Moderaterna utgår från en parallell verklighet där Sverigedemokraterna inte existerar som politisk kraft och opinionen är helt frikopplad från vad som händer i samhället.

”Jag frågar igen, ej med ironisk underton: Vad är Moderaternas golv i opinionen och när börjar man skruva på sig på riktigt?”

Det är Dagens Nyheters ledarskribent Arvid Åhlund som undrar på twitter. Förstår inte Ulf Kristersson att han leder sitt parti mot avgrunden? En ny opinionsmätning ger Moderaterna 15 procent av väljarnas stöd. Samma undersökning placerar Sverigedemokraterna på hisnande 24 procent. När ska Moderaterna fatta om inte nu?

I den tidning Åhlund skriver i tipsar den osignerade ledaren om det som Moderaternas systerparti i Danmark gjort, de har satt sig i regering med Socialdemokraterna.
Tomas Ramberg är Dagens Nyheters politiska kommentator. Han har ingen ideologisk beteckning, men ”pålitligt regeringsfientlig” hade passat bra på honom för närvarande. Han skriver att opinionssiffror av det här slaget brukar få Moderat­ledare att avgå. Minns Bo Lundgren, minns Anna Kinberg Batra.

Ramberg skriver, med låtsad oro, om hur prekärt läget är. Moderaterna har öppnat spjället till SD, väljarna strömmar dit, och nu vet Kristersson inte hur han ska stänga igen luckan. Kostnaden för makten kan bli ofattbart hög.
Lätt omtöcknad lägger man ifrån sig tidningen. Det är som att verkligheten inte existerar för dessa skribenter, väljarnas åsikter existerar inte. SD existerar knappt heller, eller borde i alla fall inte existera. Om Moderaterna bara hade valt rätt ämnen att prata om och sökt sig mot mitten i stället.

Men ska vi titta bara lite, lite på verkligheten? Vad har hänt sedan novembermätningen? Till exempel har Åkesson hållit ett tal, där han attackerat islamismen i Sverige och krävt drastiska åtgärder för att krympa fundamentalisternas utrymme att leva och verka här. De röd-grön-svart-vita demonstrationerna har fortsatt bölja fram på gator och torg med sina anti-israeliska slagord, ibland öppet antisemitiska. Samtidigt har hatbrotten mot judar ökat, och alltfler pratar öppet om sin rädsla.

Om den verkligheten har fått några hundratusen väljare att tycka att SD är ett bättre alternativ än M – är lösningen verkligen då att försöka samarbeta med Magdalena Andersson? Hur ger det M sina väljare åter? Hjälper det verkligen då, som Ramberg råder, att försöka styra debatten mot skatter och tillväxt? Väljarna ser ju vad de ser och känner vad de känner – även om finansministern skickas fram i tv-rutan lite oftare.

Sen kan vi, bara som allra hastigast, ta en titt på den danska verkligheten: Venstre, som för bara några år sedan hade valresultat på över 20 procent, ligger nu och guppar runt 10, 11 procent. Venstre, det liberalkonservativa parti som varit det största borgerliga partiet i flera decennier, sitter sedan förra valet i en S-ledd regering. Det gör även den förre statsministern Lars Løkke Rasmussens nybildade mittenparti Moderaterne.
”Vad är Venstres golv i opinionen och när börjar man skruva på sig på riktigt?” hade man kunnat fråga Venstre, helt oironiskt förstås.

Väljarnas fascination för Løkkes uppstickarparti har förresten också falnat betänkligt. Liksom förtroendet för Mette Frederiksens eget parti. För närvarande samlar majoritetsregeringen 38 procent av sympatierna.

Mycket kan hända innan nästa val, i Danmark liksom i Sverige, Men om man tycker att opinionsläget bör vara vägledande, som DN gör i artikel efter artikel, är det danska exemplet ingenting att ta efter. Det kanske är det rätta att göra, men någon säker väg till väljarframgång är det sannerligen inte.

Man skulle kunna ställa analysen alldeles på huvudet och faktiskt få en rimligare slutsats: SD är ett parti vars åsikter attraherar en växande andel väljare. Var taket är, vet vi ännu inte. Men partiets popularitet är ett faktum för övriga partier att förhålla sig till, alldeles extra påtagligt för den traditionella högern.

I de flesta europeiska länder är borgerligheten trängd av högerpopulisterna. Frågan är hur man manövrerar i det läget. Med tanke på växande fientligheten mellan S och SD har den svenska regeringen rätt stort utrymme. SD kan inte välta regeringen och stödja en rödgrön regering med Andersson som statsminister, det förstår alla. Och det är ett faktum som regeringen faktiskt skulle kunna utnyttja mer, inte minst inom den ekonomiska politiken.
Opinionssiffror är inte allt, frågan är om man lyckas greppa rodret och styra skutan, trots att det finns många andra ivriga kaptener.

" Det är som att verkligheten inte existerar för dessa skribenter

Ökat hedersförtryck visar på misslyckad integration-GöteborgsPosten_231206

För fem år sedan kom en undersökning om hur många ungdomar i Stockholm, Göteborg och Malmö som lever under hedersnormer (GP 8/11 2018). Enligt undersökningen utsattes var sjätte niondeklassare i Göteborg för hedersförtryck.

Nyligen kom en uppföljande studie beställd av Göteborgs stad, enbart om Göteborg, som visar att andelen unga som lever under hedersförtryck har fördubblats sedan 2018. Den grupp som är mest drabbad är muslimska invandrarung­domar med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Det är framför allt de som tvingas anpassa sina liv för att värna släktens så kallade heder. Normerna upprätthålls med fysiskt eller psykiskt våld, eller båda två.

Studien innehåller flera intressanta fynd och bör läsas av fler än politikerna i Göteborgs stad.
Bland annat visar den varför det är en usel idé att sortera in hedersvåld under det breda begreppet ”mäns våld mot kvinnor”. Dels för att hedersvåld inte bara drabbar flickor, utan även pojkar. Dels för att det, enligt de svarande själva, är mammorna som främst utsätter ungdomarna för våld – inte papporna.

Rapporten illustrerar också det stora värderingsgapet som finns mellan unga som tillhör majoritetssamhället och dem som är från en hederskultur. Bland dem som är uppvuxna med oskuldsnormer eller våldsnormer är inställningen till individuella fri- och rättigheter villkorad. Exempelvis anger en femtedel av pojkarna som lever med oskuldsnormer att det är ”jättedåligt” att kvinnlig könsstympning är förbjudet. Nästan hälften av pojkarna som lever med oskuldsnormer tycker att det är ”jätte­dåligt” med samkönade äktenskap.

Det mest oroväckande med rapporten är att hedersnormerna inte verkar avta, utan öka. Det säger mycket om hur illa integrationen fungerar i Sverige. Förut sågs det som självklart att ju längre en grupp befann sig i Sverige, desto mer skulle dess normer börja likna de svenska när det gäller synen på sådant som jämställdhet, demokrati och individuella fri- och rättigheter. Den logiken kan appliceras på flera av de grupper som invandrade till Sverige under 1900-talet. Men den verkar inte gälla längre.

Det verkar som att integrationsprocessen rullas tillbaka när den berörda gruppen är så pass stor att den inte längre behöver anpassa sig efter majoritetssamhällets värderingar. Följden blir att det skapas ett miniatyrsamhälle i samhället där det är den svenska synen på individuella fri- och rättigheter som är avvikande. En rapport från i höstas från Göteborgs stad visar att delar av den personal inom förskola och skola som själva har invandrarbakgrund till och med hjälper föräldrarna att upprätthålla hederskulturen, genom att kontrollera barnen när de inte är i hemmet. I vissa fall rapporterade de till och med tillbaka till föräldrarna om barnen gör något som bryter mot hedersnormerna.

För att kunna göra något åt hedersförtrycket måste stadens politiker både förstå dess omfattning och vilka uttryck det tar sig. Den här studien visar hur mycket som finns att göra.
" Det verkar som att integrations­processen rullas tillbaka

Vänstern blundar för den verkliga rasismen_[Henrik Jönsson-GP231129

Att ”sila mygg och svälja kameler” är ett talesätt som innebär att göra en stor affär av småsaker, men samtidigt inte beakta långt viktigare saker. Detta är en utmärkt beskrivning av den svenska vänsterns förhållande till antisemitism.

Man är tyst när elever rapporteras dödshota judar i klassrummet. Man har inga synpunkter på att författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman under en banderoll märkt ”intifada” beskriver Hamas terrorattack på Israel som berättigat ”motstånd” – och Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi klickar gladeligen ”gilla” när kulturprofilen Stina Wollter reproducerar antisemitiska konspirationsteorier i offentligheten.

Detta förhållningssätt speglades i riksdagens debatt om Sveriges antisemitism, där samtliga av vänsterblockets anföranden var kirurgiskt rensade från hänvisningar till den verkliga antisemitism som Sveriges judar nu utsätts för i offentligheten – utan istället konsekvent beskrev antisemitismen som en metafysisk och illvillig demon som ibland oförklarligt uppenbarar sig.

Oviljan att konkretisera problem är symptomatisk för vänstern, eftersom verkligheten på ett besvärande sätt ofta går stick i stäv med socialismens förklaringsmodeller. Under decennier beskrevs till exempel Sveriges unikt skenande våldskriminalitet som ett resultat av ”socioekonomiska faktorer” – trots att Sverige har ett av världens mest generösa välfärdssystem och betydligt mindre klyftor än länder utan samma kriminalitetsproblematik.

På liknande sätt förklarar vänstern nu Sveriges antisemitism i stort sett uteslutande som ett högerextremt problem, vilket man menar drivs på av regeringens samarbete med Sverigedemokraterna. Sveriges opposition försitter heller aldrig ett tillfälle att försöka spräcka regeringsunderlaget genom att framhäva SD:s moraliska orenhet.

Kritiken är inte irrelevant, men att gräva fram gryniga fotografier och VHS-inspelningar från 90-talets början som argument för att Sverigedemokraterna skulle vara pådrivande för dagens antisemitism är inte bara långsökt – det skymmer även den verkliga problembilden.

På samma sätt som de ”socioekonomiska förutsättningarna” under många år utgjorde en moralisk bromskloss som förhindrade studier av sambandet mellan Sveriges havererade migrationspolitik och brottsutvecklingen är nu Sveriges akademiska bild av rasism en bromskloss som försvårar förståelsen av den antisemitism som härstammar i Mellanöstern.

Att dessa antisemitiska kulturella normer kunnat växa sig starka i Sverige är ett direkt resultat av att svenska makthavare vägrat kännas vid dem av rädsla att bli utmålade som rasister. Den verkliga rasismen är däremot att särbehandla människor så att de inte ställs till svars för principiellt förkastliga åsikter – där det långsiktiga resultatet dessutom blir att en minoritet nu drabbas på ett groteskt vis.

Vänstern har all rätt att sila sverigedemokratiska myggor, men så länge man fortsätter svälja kameler är man en del av problemet – inte dess lösning.

" Oviljan att konkretisera problem är sympto­matisk för vänstern