Chat control anstår inte ett demokratiskt samhälle_[Per-Ola Olsson - GP 241004

Regeringen och Socialdemokraterna ger sig inte. De är fast beslutna att driva igenom massövervakning av medborgarna oavsett konsekvenserna.

Det har varit många och långa turer kring EU:s CSAM-förordning, även kallad chat control, vilken regeringen och S ställt sig bakom. Konkret innebär det hela att leverantörerna av kommunikations-appar, så som Facebook Messenger, WhatsApp och Signal, enligt lag måste bryta krypteringen och scanna all vår kommunikation.

Det påstådda syftet är att skydda barn från sexuella övergrepp på nätet, förvisso ett vällovligt ändamål. Men som företrädare för flera studentförbund sammanfattar det, är det som att ”bedriva älgjakt med vätebomb” (SvD Debatt 28/9 ).

De påpekar också att många experter framhållit att förslaget med stor sannolikhet inte ens kommer att få önskad effekt. Inte minst för att barnpornografi sällan cirkulerar på öppna plattformar. Förslaget syftar därmed till att ”endast offra vanliga människors integritet för ingenting”.

Av förklarliga skäl har chat control kritiserats – inte minst av sakkunniga som varnat för de enorma säkerhetsproblem som följer av att bryta krypteringen. För Göteborgs-Posten har justitieminister Gunnar Strömmer (M) emellertid förklarat att han inte håller med experterna – för barnens skull (26/6).

Socialdemokraten Mattias Vepsä resonerar likadant. ”Det är miljoner barn som utsätts”, förklarar han för Göteborgs-Posten (26/9). På frågan hur han ser på risken att främmande makt skulle utnyttja den brutna krypteringen för att övervaka Europa svarar han: ”Jag är inte så insatt, men jag misstänker att främmande makt har långt gången teknik redan idag för övervakning”.

Det är djupt problematiskt att basera lagstiftning om massövervakning och bruten kryptering på så svepande och illa underbyggda resonemang. För moderata och liberala väljare är det dessutom ett brutet löfte, då M gick till val på motstånd mot chat control och L har stämmobeslut på att vara emot.

Chat control upphäver medborgarnas integritet. Att scanna av privata meddelanden utan misstanke om brott bryter mot rätten till privatliv och säker kommunikation, en rättighet som borde vara självklar i ett demokratiskt samhälle. Att ständigt vara övervakad, till och med i sina mest personliga konversationer, skapar en känsla av att vara misstänkliggjord. 

Det undergräver tilliten till de plattformar vi använder dagligen och som blivit en del av våra liv.

Det sätter också en farlig norm för massövervakning. Väl på plats är övervakningen fullt möjlig att både utöka och missbruka. Den påstådda viljan att skydda barnen öppnar dörren för auktoritära metoder där övervakning används för att kontrollera och begränsa, inte minst yttrandefriheten.

M, KD, L och S måste tänka om. Att införa chat control är ett steg i fel riktning. Det leder oss mot en framtid där övervakning är normen och där personlig frihet och demokratiska rättigheter gradvis urholkas. Det är en framtid vi inte ska sträva mot – oavsett vilka brott vi försöker bekämpa.

Vi borde tacka dem som utmanar etablerade sanningar_[Adam Cwejman_GP-240925

Studier på jordnötsallergi och kriget i Afghanistan visar att vad vi en gång trott kan visa sig vara helt fel.
Varför är det tio gånger vanligare med jordnötsallergi i Storbritannien än i Israel? Den frågan ställde sig en grupp forskare i slutet av 00-talet. Kunde det bero på genetiska faktorer, livsmiljö, eller något helt annat?
För att få svar på frågan gjordes en studie bland barn i både Israel och Storbritannien med liknande bakgrund. Studien kunde inte finna att allergikänslighet, genetiska faktorer eller social bakgrund bland de brittiska barnen förklarade den tiofaldiga skillnaden.

Det oväntade svaret på gåtan var chokladkakan Bamba. Den innehåller stora mängder jordnötter och ges ofta till israeliska småbarn. De exponerades för jordnötter tidigt vilket förhindrade allergier från att utvecklas. I Storbritannien var de officiella riktlinjerna att spädbarn inte skulle ges exempelvis jordnötssmör för att undvika allergiska reaktioner.

Uppföljande studier bekräftade hypotesen om att exponering är bra. Några år senare valde det amerikanska barnläkarförbundet liksom det brittiska allergiförbundet att helt vända på sina rekommendationer. I stället för rådet att barn ska undvika jordnötter, vilket för vissa hade medfört att de fick dras med en livslång allergi, så skulle jordnötter introduceras tidigt men försiktigt.

Förändringen exemplifierar att etablerade sanningar ibland helt vänds på ända. Att slå folk på huvudet med att ”forskningen har konstaterat” är lockande. Det erbjuder säkerhet i en värld av osäkerhet, det närmaste vi kan komma definitiva sanningar och sådana är människor ofta på jakt efter. Och visst, det saknas inte ”entydiga bevis” för väldigt många slutsatser. Men var försiktig, det som är självklart idag kan vara bortglömt och fullkomligt inaktuellt i morgon.

Ett av de tydligaste exemplen på en sådan förskjutning som få vill tänka på i dag är den tjugoåriga amerikanska ockupationen av Afghanistan.

Under början av 00-talet var det självklart bland många beslutsfattare i Västvärlden att förmoderna eller icke-västerländska samhällen genom målmedvetet arbete och social ingenjörskonst kunde få andra, nya, bättre och demokratiska institutioner som liknande våra egna. Med stor entusiasm försökte en generation av samhällsbyggare att fundamentalt förändra Afghanistan ­utifrån och med hjälp av lokala ­allierade.

Hypotesen var att Afghanistans instabilitet och avsaknad av moderna samhällsinstitutioner var orsaken till talibanernas närvaro, vilka i sin tur hjälpt al-Qaida att utföra sitt terrordåd i New York 2001. Fick det afghanska samhället bara tillräckligt mycket hjälp skulle talibanerna inte kunna återvända.

Den sanningen levde i tjugo år tills USA och dess allierade lämnade ­Afghanistan 2021. Kort därefter ­återtog talibanerna makten och det fundamentalistiska eländet är på samma nivå som innan invasionen.
Ockupationen av Afghanistan byggde på en seglivad idé att kulturer är tunna – i bemärkelsen att de, och människorna som bär dem, kan förändras på rätt kort tid. Tilltron till den rationella individen som fattar de mest logiska besluten övertrumfade idén att kulturer, normer och värderingar är svårföränderliga likt människorna som uppbär dem.

Poängen här är inte att vi kan undvika att begå fel, det kommer vi alltid att göra, utan att ifrågasättande av etablerade sanningar måste ske, gärna ofta. Till vår hjälp har vi dem som är motvalls, som prövar sådant som de flesta tar för givet.

Men att ifrågasätta, pröva sanningar och ställa jobbiga frågor är tyvärr sällan något som belönas, tvärtom, det kan inom vissa områden vara förenat med höga sociala kostnader. Det borde inte vara så. 

Den amerikanska företagaren Peter Thiel gjorde det till en vana att alltid ställa följande fråga till den arbetssökande under arbetsintervjuer: ”Vilken mycket viktig sanning håller väldigt få med dig om?”. Thiel förstod att verkligt framåtskridande inte främst sker genom konsensus utan ifrågasättande.
Adam Cwejman

Islam utmanar det sekulära Sverige_[Naomi Abramowicz-GP-240716

Islam och politik hör ihop i den muslimska världen.

Det är inte förvånande att diametralt olika synsätt på religion och dess roll i samhället skapar konflikt.

Islam är den religion som svenskar är mest negativa till, visar siffror från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Den senaste mätningen visar att svenskar aldrig har varit så kritiska mot islam som i dag: 57 procent har en negativ inställning jämfört med åtta procent som har en positiv inställning.

Om man tittar på partisympatisörer är det inte helt oväntat sverigedemokrater som är mest skeptiska mot islam. Men oavsett vilket riksdagsparti som människor identifierar sig med är resultaten entydiga: alla partisympatisörer är mer negativa till islam än till kristendomen eller judendomen.

Varför är svenskar så kritiska till islam? Det vore lätt att avfärda svenskar som främlingsfientliga rasister som ogillar muslimska invandrare. Men det vore att göra det lite väl enkelt för sig.

När tolerans ska mätas internationellt är Sverige ofta ett av de mer toleranta länderna. En studie gjord av statsvetare vid Uppsala universitet visar att när svenskar fick svara på vilka grupper de ogillade mest hamnade både vaccinmotståndare och abortkritiker långt före muslimer.

Även om islamofobi är en realitet i Sverige går det knappast att påstå att en majoritet av svenskarna ogillar muslimer. För att förstå den svenska skepsisen mot islam bör man i stället titta på religionens roll i Sverige, hur islam utövas och vilka krav som islam ställer på det omgivande samhället.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade och minst religiösa länder. I modern tid har religion ofta setts som något privat, något som främst bör praktiseras i hemmet och inte i offentligheten. Att fråga någon om de tror på Gud är nästan lika opassande som att fråga någon vad de röstar på eller hur mycket de tjänar. Sverige har dessutom en juridisk åtskillnad mellan kyrka och stat, även om Svenska kyrkan fortfarande har en betydande roll i samhället.

De flesta praktiserande muslimer i Sverige har en helt annan relation till sin religion än vad många troende kristna svenskar har. Islam ses inte som något som främst äger rum mellan hemmets fyra väggar, utan något som bör genomsyra hela livet och vardagen.

I Mellanöstern och Nordafrika, där merparten av de muslimska invandrarna kommer ifrån, existerar heller ingen åtskillnad mellan stat och religion. Islam och politik hör ihop i den muslimska världen. Tron har en självklar plats i det offentliga rummet.

Dessutom finns det stora skillnader mellan de dominerande tolkningarna av kristendomen och islam i synen på om det är nödvändigt eller ens önskvärt att modernisera religionen. Medan kristendomen till stor del har anpassat sig efter väst förutsätts att samhället ska anpassa sig efter islam i Mellanöstern och Nordafrika. Att vara bokstavstrogen tillhör undantagen inom kristenheten, men är det dominerande synsättet i den muslimska världen.

Det är inte förvånande att diametralt olika synsätt på religion och dess roll i samhället skapar konflikt. I takt med att islam har blivit en mer dominerande religion i Sverige, på grund av den stora flyktinginvandringen, blir spänningarna också större.

Det finns ytterligare en faktor som bidrar till spänningarna: merparten av de muslimer som har flyttat till Sverige är vana vid att ha majoritetsstatus i sina hemländer. De har inte erfarenhet av att tillhöra en religiös eller etnisk minoritet som måste anpassa sig, utan är vana vid att deras traditioner dominerar.

Det gör också att de har ett annat förhållningssätt jämfört med exempelvis judar, kurder eller kristna från Mellanöstern, som länge har haft minoritetsstatus och tvingats söka majoritetens acceptans.
 Grupper som är vana vid att vara minoriteter utgår inte från att andra kommer att anpassa sig efter dem. De kräver heller sällan lika stora eftergifter från det omgivande samhället, något som även nyare minoritetsgrupper kan dra lärdom av.

Så länge det inte sker en anpassning av islam till väst, eller än hellre till Sverige, är sannolikheten stor att irritationen från svenskarnas sida antingen kommer att fortsätta eller att öka i intensitet.
Naomi Abramowicz

Riktig integration kan aldrig ske genom att tvångsblanda människor_[Hampus Magnusson_GP-240704

" Vägen till integration går inte genom vare sig tvångsförflyttningar, nybyggda subventionerade hyresrätter i välmående områden eller rivningar av befintliga bostäder.

Ett de mest långtgående S-förslag som presenterats är Anders Ygemans om att införa ett tak för andelen invånare med utomnordisk bakgrund i utsatta områden.I Socialdemokraternas nya förslag för hur man ska lyckas med integrationen står det rätt ut att man vill tvångsblanda befolkningen. Denna typ av social ingenjörskonst är varken moraliskt försvarbar eller effektiv. Riktig integration uppnås när människor ges möjlighet att förändra sina liv, skriver Hampus Magnusson.
Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.”

Så avslutas Socialdemokraternas nya rapport om hur de genom att tvångsblanda befolkningen ska laga det Sverige, som de under årtionden trasat sönder genom ansvarslös migrations- och integrationspolitik. Vi har helt andra lösningar för att få ordning på Sverige igen.

Socialdemokraterna börjar inse att de under alla sina regeringsår och som styrande parti i Göteborg misslyckats med integrationen. Problemet är att deras nya förslag skulle göra problemen värre.

När Socialdemokraterna ska lösa problem förvandlas människor till passiva objekt för storslagen social ingenjörskonst. Deras lösning är mer politisk styrning och planering – fast det är de själva som skapat problemen. Detta är fallet både med den misslyckade integrationen och bostadsmarknaden.

Ett de mest långtgående S-förslag som presenterats är Anders Ygemans om att införa ett tak för andelen invånare med utomnordisk bakgrund i utsatta områden. Förslaget kräver massiva omflyttningar av människor från utsatta områden till välfungerande områden. Eller som det redogörs för i deras nya rapport:
”Hög och låginkomsttagare bor alltmer åtskilda. För att bryta denna åtskillnad skulle cirka 42 procent av alla låginkomsttagare behöva flytta till ett annat bostadsområde.”

I Göteborg har Socialdemokraterna förslagit att kommunen ska köpa in fastigheter i områden där andelen hyresrätter understiger 50 procent. Det är samma tanke som när S-styret köpte in en mångmiljonvilla i Långedrag till dubbla priset för att placera flyktingar i. Den gången slutade det i fiasko och skattebetalarna fick betala notan.
I GP har vi kunnat läsa att ”Enligt Attenius handlar det om att politiken aktivt går in för att blanda befolkningen.” Att problemen i utsatta områden ska lösas genom att flytta dem till välfungerande områden är feltänkt. Nya miljonprogram i villaområden som föreslås är inte lösningen på integrationsfrågan. Det är tvärtom ett sätt att öka motsättningarna. Med tanke på kostnaderna för nyproduktion skulle det också kräva massiva bidrag – pengar som måste tas från hederligt arbetande göteborgare.

Frågan är vilka som ska flytta till de bostäder som blir lediga i de utsatta områdena. För att leva upp till Ygemans tankar måste människor med nordisk bakgrund flytta dit. Annars är fortfarande andelen människor med utomnordisk bakgrund långt över 50 procent och nästan varannan lägenhet står tom.

Vi undrar om det var detta problem Lawen Redar (S) och hennes arbetsgrupp ville lösa med förslaget att riva bostäder i förorten. Men inte heller det skulle innebära att andelen svenskar ökar i dessa områden. Det enda som skulle hända är att det skulle öka trycket på en redan hårt pressad bostadsmarknad och färre skulle få möjlighet till en bostad.

Vägen till integration går inte genom vare sig tvångsförflyttningar, nybyggda subventionerade hyresrätter i välmående områden eller rivningar av befintliga bostäder. Riktig integration uppnås när människor ges möjlighet att förändra sina liv.

Fler måste ges möjlighet att göra bostadskarriär på egna meriter och i stället för att riva hyresrätter bör de som bor där erbjudas köpa dem. S har dock förbjudit detta och nyligen stoppades ombildningar i Tynnered och Hjällbo.
Politikens uppgift är att skapa möjligheter. Det måste löna sig att gå från bidrag till arbete, att säkerställa en bra skolgång för barnen, att de lär sig svenska och att vi har ett företagsklimat där fler vill starta eget och där företag vågar anställa.

Avslutningsvis måste vi föra en mycket stram migrationspolitik samt upprätthålla lag och ordning, så att barn inte dras in i kriminalitet och så att flickors och kvinnors frihet inte begränsas av manliga moralpoliser.

Det är här politiken måste fokusera. Då ges människor möjlighet att göra klassresor och boendekarriär – oavsett om den sker i deras nuvarande område eller de köper en bostad någon annanstans i Göteborg. Riktig integration sker när nya svenskar utbildar sig, gör yrkeskarriär och av egen kraft har råd att köpa eller hyra sin bostad. *

Gängen måste bort från gatan – oskyldiga lever under förtryck_[Adam Cwejman-GP240414

" Om polisen, rättsväsendet och offentligheten får rätt resurser och befogenheter så kan gängen markeras, störas ut, gripas och hållas under sådan repression att de inte kan verka i offentligheten längre.

Mikael mördades för att han sa ifrån mot gänget på gatan där han bodde. De flesta tittar i stället bort av rädsla. Valet står mellan att gängens makt och repression får breda ut sig eller att vi sätter in vår repression mot dem.

Den 39-årige Skärholmsbon Mikael hade varit i kontakt med polisen och uttryckt sin oro för ett gäng som sålde droger i området där han bor. Han hade, enligt Aftonbladet ”länge upprörts över kriminaliteten i området, och ville ha bort gänget som åkte runt med sina cyklar och sålde narkotika.”

I onsdags när Mikael var på väg för att bada med sin son så hade han sagt ifrån till det där gänget. Det kostade honom livet.

Längst ned i människans behovstrappa har vi mat, vatten och tak över huvudet, det fysiologiska. Ett steg upp finner vi trygghet och stabilitet. Om det lägre trappsteget är nödvändigt för att kunna överleva så är det andra ett krav för att kunna leva.

Att leva i ständig otrygghet och rädsla är inget liv. Ser man sig omkring nervöst på väg till affären, ständigt möts av skadegörelse eller hotfulla gäng då krymper livet. Men man vill leva. Så man gör kanske vad man kan för att den där vrån i tillvaron där man har sin vardag blir någorlunda dräglig. Det låter som att Mikael i Skärholmen tänkte så. Och hans son kommer att få leva med att han bevittnade mordet på pappa.

Ett samhälle som inte kan tillfredsställa behovstrappans andra steg är inte mycket till samhälle. Det är nämligen själva poängen med ett samhälle att människor kan samexistera, något mer än att bara klara livhanken. Det är ingen överdrift att säga att Sverige på sina håll har ett väldigt svagt sådant samhälle. Det finns områden där gäng syns i gatubilden och där deras närvaro ständigt finns med, i bland subtilt och i bland väldigt uppenbart. Det är svårt att leva där, i synnerhet om man ständigt oroar sig för vilken vardag som ens barn möter när de ska ge sig ut på egen hand. Mikael är tyvärr inget sällsynt undantag.

Jag vill att vi minns det som hände för nästan exakt ett år sedan. Då hade lundabon Erik Sjöbring skällt ut ett par killar på badhuset som hade stört andra besökare och sexuellt ofredat Sjöbrings bonusdotter. Han tillkallade polis. Men det tog inte slut där. För vare sig tillsägelsen eller polisen gav upphov till någon skam hos pojkarna som i stället hämtade sina äldre släktingar, vilka allvarligt misshandlade Sjöbring när han lämnade badhuset med sina barn.

Mikael och Erik gjorde det anständiga människor gör – de var inte likgiltiga, de vände sig inte om, de sänkte inte huvudet. I stället sade de ifrån. De försökte göra det en samhällsmedborgare bör göra. Mikael fick plikta med sitt liv, Erik förlorade nästan sitt.
Som alltid är fallet när det sker händelser av det här slaget så kommer förstås politiker att ”markera”, vara upprörda och kräva ”kraftsamling”.
Det finns anledning att syna det där. Det finns politiker som menar allvar med att de tänker göra något åt saken och det finns de som blåser upp sig, låter viktiga och dramatiska. Det är varken snyggt eller lent att återta makten över gatan, det sker inte utan att staten, genom polisen och rättsväsendet, tar i från tårna.

Det går inte att göra med hjälp av fritidsgårdar eller lite punktinsatser här och var. Mängden personer med våldskapital utan spärrar är inte ändlöst. Om polisen, rättsväsendet och offentligheten får rätt resurser och befogenheter så kan gängen markeras, störas ut, gripas och hållas under sådan repression att de inte kan verka i offentligheten längre.
Ja, repression är rätt ord. För vad som sker nu är att helt oskyldiga människor redan lever med ett förtryck som andra utsätter dem för, det är det som sker när samhället har kapitulerat och lämnat.

Nej, det finns ingen motsättning mellan förebyggande åtgärder och rent polisiära insatser. Glöm den diskussionen. Det handlar nu, och har gjort det länge, om något helt annat: Akuta insatser för att se till att helt vanliga personer kan leva sina liv i fred utan att de ska behöva anpassa sin vardag efter beväpnade gäng – och det oavsett var de bor i Sverige.

Moderaterna riskerar Pyrrhusseger om den nya könslagen_[Henrik Jönsson-240403

" Både timing och val av fråga är dock sällsynt om­dömeslös

”En sådan seger till, och jag är förlorad” lär kung Pyrrhus av Epirus ha utbrustit efter att han satsat allt på att vinna ett symboliskt betydelsefullt slag – med enorma förluster.

Just en sådan kostsam Pyrrhusseger är vad Moderaterna och Liberalerna nu försöker vinna genom att tvinga igenom den nya och hårt kritiserade könslag som bland annat ger 16-åringar laglig rätt att ändra sitt juridiska kön.

Det är lätt att förstå regeringens ambition: genom att driva en förment progressiv identitetspolitisk frihetsfråga hoppas man kunna motverka vänsterns bild av Tidösamarbetet som auktoritärt och repressionsfokuserat. Både timing och val av fråga är dock sällsynt omdömeslös.

Kravet att enklare kunna ändra sitt juridiska kön har länge motiverats med hänvisning till ökad självmordsbenägenhet hos grupper som upplever sig ha en annan könsidentitet än sitt biologiska kön, men en omfattande studie fastslog nyligen att ”Den viktigaste förutsägelsen för dödlighet i denna population är psykiatrisk sjuklighet. Medicinsk könskorrigering har ingen inverkan på självmordsrisken.”

Samtidigt har antalet tonårsflickor med könsdysforidiagnoser ökat med 1500 procent sedan 2008. Av dessa återidentifierar sig 80 procent med sitt biologiska kön efter genomgången pubertet, något som förenklade möjligheter för minderåriga att byta juridiskt kön riskerar att försvåra.

Socialstyrelsen har sedan 2022 svängt i uppfattningen att könsdysfori bör behandlas så tidigt som möjligt, och rekommenderar nu istället försiktighet med hormonbehandlingar eftersom de medicinska konsekvenserna inte är tillräckligt klarlagda. Nyligen svängde även anrika The Times och beskrev rådande trans-behandlingar som ”kvacksalveri”.

Även före detta socialminister Annika Strandhäll har hel­svängt i frågan, och har gått från att 2018 själv lägga fram ett förslag om rätt till byte av juridiskt kön för 12-åringar – till att beskriva det nuvarande och mildare förslaget som ”tokigt”.

Inte heller borgerliga politiker eller väljare vill ha köns­lagen. KD och SD är direkta motståndare till den, och enligt uppgift är även 80 procent av de moderata riksdagsledamöterna i tysthet missnöjda.

Försöket att göra könslagen till galjonsfigur för borgerligt frihetsengagemang är inte bara impopulärt, det bagatelliserar dessutom en uppsjö frihetliga målkonflikter rörande allt från kvinnors säkerhet när biologiska män plötsligt kan börja röra sig i kvinnliga omklädningsrum, toaletter och anstalter – till det faktum att våldsmonopolet ytterst kommer att behöva ställa sig bakom individers krav på att uppfattas på ett visst sätt av omgivningen.

Den politiska tystnaden är därför nu kompakt, och ingen från vare sig M eller S vill uttala sig. Istället försöker man till varje pris vinna den progressiva striden om förment frihet genom att tiga ihjäl den kritik man inte vill kännas vid.

Även kung Pyrrhus allierade tröttnade dock snabbt på de stora förlusterna – och trots att han vann slaget förlorade han därför ytterst hela kriget.

Hög tid att stoppa normaliseringen av hijab_[Josefin Utas, Helene Bergman, Maj Martinsson Wiberg, Louise Molander - GP230320

" Alla flickor måste ha rätt till en fristad, där de slipper bära hijab

För ett par decennier sedan fanns nästan inte klädesplaggen hijab, niqab eller chador (slöja/­huvudduk) i Sverige. Nu syns de överallt, även på flickor i förskoleåldern. Att denna utveckling fått fortgå utan att möta omfattande ­kritik är förvånande och oroande, skriver bland andra Josefin Utas.

Med hijaben och dess varianter kommer en hel uppsättning uråldriga traditioner och religiösa ­lagar, vilka är oförenliga med svensk lagstiftning och svenska värderingar. Klädesplaggen utgör verktyg i ett system där familjen, klanen och imamen har kontroll över flickors och kvinnors privat­liv och intima kroppsdelar. Plaggen används för att göra skillnad på rena och orena flickor och kvinnor.

Hijaben signalerar att man, frivilligt eller ofrivilligt, lever ett liv där det inte existerar jämställdhet mellan könen, inga pojk- eller flick­vänner, man väljer inte sin man eller fru, homosexualitet är förbjudet, gifta kvinnor får inte neka sin man sex och döttrar ärver hälften av vad söner ärver.

Med tanke på hijabens symbolik och användning är det således fel att se den endast ur ett individperspektiv. Att låtsas som att plagget skulle vara värderingsmässigt helt neutralt just i Sverige är att ge stöd till förespråkarna av den kultur och värderingar som den kommer ur. Att rättfärdiga dess användande med att det skulle vara frivilligt döljer också utsattheten för de kvinnor och flickor som tvingas att bära den.

Vi blir därför förfärade när kvinnor och barn i hijab framhävs i kommunikation från myndigheter och kommuner. Senast på internationella kvinnodagen var en nyhet från Jämställdhetsmyndighetens ackompanjerad av ett foto med en flicka i hijab, utan någon som helst problematisering av plagget. Det är att sprida ideal om kvinnors under­ordning.

Vi anser att offentlig sektor och myndigheter måste upphöra med att försöka ”rentvätta” hijaben. De som flytt undan islamism och våld, eller de som tvingas bära hijab, ska inte behöva se ­offentliga aktörer i Sverige marknadsföra den.

Lagändringar behövs också. Det borde exempelvis vara självklart att förskola och grundskola ska vara hijab-fri. Alla flickor måste ha rätt till en fristad, där de slipper bära hijab och ges lika goda förutsättningar för en gynnsam skolgång som pojkar. Myndighetspersonal borde inte heller tillåtas bära hijab, utan ha neutral klädsel.

Under 1900-talet har företeelser i Sverige, som inneburit förtryck eller bristande rättigheter för kvinnor, bekämpats. Hade människor varit ”toleranta” då, genom att avstå från att kritisera normer och företeelser, hade vi kvinnor i Sverige aldrig fått den trygghet och individuella frihet som vi åtnjuter i dag. På samma sätt måste vi i vår tid försvara kvinnors rättigheter.

Att normalisera hijab skapar också ojämlikhet mellan kvinnor. Det är i förlängningen ett strukturellt hot mot alla kvinnor när vissa skyddas och vissa förtrycks. Om vi inte klarar av att se hijaben och liknande religiös/politisk klädsel i sitt sammanhang har vi att vänta oss ett mer utbrett förtryck och ett mer splittrat samhälle framöver.

Josefin Utas, forskarutbildad ingenjör
Caroline Thelning, marknadsföringskonsult
Helene Bergman, journalist och författare
Maj Martinsson Wiberg, lärare i svenska som andraspråk
Louise Molander, frilansjournalist