YTTRANDEFRIHET
Adam Cwejman: Moderna museet gör Vilks till förövaren
D et var ingen som riktigt begrep musik gruppen Laibach när de debuterade i Jugoslavien 1980. Knappt någon gör det nu heller. När det slovenska bandet ställde sig på Ljubljanas scener möttes publiken av en kompakt vägg av totalitarism, såväl visuellt som musikaliskt.
Hur förstå detta? Det är en listig protest mot diktaturen, hävdade vissa. Nej, det är snarast något värre, ren fascism, förklarade andra. De politiska censorerna var för virrade men antog att det var bäst att förbjuda det hela.
Den slovenske filosofen Slavoj Zizek försökte långt senare förklara showerna med att Laibach saluförde konst så totalitär att den klädde av regimen utan att öppet satirisera den.
Författare, skribenter, musiker och konstnärer lyckas emellanåt i sina verk beröra ömma punkter i våra samhällen. Inte sällan gör de detta genom att provocera, avslöja eller ställa en svårbesvarad fråga genom sina verk.
Så ska också Lars Vilks provocerande konst förstås.
Vilks provocerande konst är ”hatisk och kränkande ikonografi” och uppmärksammar oss inte ”på något nytt om världen” hävdar Ørskou.
Få konstverk har som Vilks Rondellhund och hans teckningar, och dess efterspel, så plågsamt uppmärksammat oss om tillståndet i vår del av världen under 2000-talet.
Läxan vi lärde oss var denna: Smädar man Islam så gör man det med livet som insats. Det var nog få som förväntat sig att det skulle vara en fråga mer än ett halvsekel efter att Ingemar Hedenius för ordat en sekularisering av Sverige.
På samma sätt som Laibach visade upp totalitarismens sanna ansikte så pekade Vilks ut en, för det demokratiska samhället, av görande motsättning; den mellan en dogmatisk-religiös syn på ord och symbolik och dess sekulär- liberala motpart.
Är utmanandet av dessa lagar exempel på så kallad ”hatisk och kränkande ikonografi”? Någon kränks ju alltid när religion smädas. Det måste i så fall innebära att Moderna Museet per definition inte ska innehålla något som kränker religioner.
I Polen har sångaren Adam Darski, som går under artistnamnet Nergal, ett otal gånger åtalats och dömts för blasfemi. På turnéer med bandet Behemoth har Darski anklagats för att smäda kristen domen, riva upp biblar och kränka kristendomen, vilket alltjämt är ett brott i Polen.
Norge tog bort sina blasfemi lagar först 2009. Den sista person som åtalades för blasfemi var författaren Arnulf Øverland som 1933 i talet ”Kristendommen – den tiende landeplage” kritiserade landets stora religion.
Kanske skulle Darski och Øverland tillsammans med alla andra som på ett utmanande sätt skildrat Kristendomen låtit bli, om man frågar Ørskou? Eller är enbart den konst som smädar kristendomen skyddsvärd medan den som gör detsamma med islam hatisk och kränkande?
Moderna museets intendent skriver att med frihet kommer ett ”ansvar att förstå sin position i relation till andras”. Utan denna ”premiss blir grunden för yttrande frihet och demokrati snabbt till en pastisch av polari serade positioner”.
En imponerande ordsallad från museichefen. I praktiken betyder den att yttrandefrihet är en abstraktion, ett teoretiskt värde. Slår konsten enligt någon bedömare ”nedåt”, som det ofta heter, så är det inget fritt ord som ska värnas eller framhållas som värdefullt.
En konstnär ska ”förstå sin position” skriver Ørskou. Hur ska då Vilks konst förstås? Ørskou skriver att teckningarna gjordes som en ”medveten provokation” med avsikt att ”skapa spektakel i en tid som var och är starkt präglad av xenofobi och islamofobi”.
Ørskous text är ett bra exempel på hur konstens institutioner allierar sig med den rådande ideologiska normen såsom ofta var fallet på 1800-talet, i stället för att stå upp för det kontroversiella i samtiden. Tanken att vi lever i en sorts strukturell maktpyramid där islam och dess mest fanatiska anhängare befinner sig i botten av pyramiden, och därför tillerkänns särskilt skydd, har gjort enorm skada.
Denna ideologiska gymnast manöver ger en världsreligion, som i många länder är den enda tillåtna och vars grepp om konsten och själva friheten upprätthålls med moralpoliser och kroppsstraff, en sorts särställning. Den får inte kritiseras eller smädas och dess anhängare provoceras – de är ju strukturellt underordnade det vita västerlandet!
Lars Vilks Rondellhund och teckningar var ett lackmustest för konstvärldens engagemang för sin egen överlevnad. För så länge som en konstnär lever under dödshot blott för att ha målat eller sagt något kan ingen konstnär – eller för den delen publicist, skribent, författare – vara helt fri. En yttrandefrihet som är villkorad av rädsla är ingen yttrandefrihet.
