Socialdemokraterna, partiet utan skam_[Susanna Birgersson_GP-251129

​Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen.

Blir jag jätteupprörd över att Socialdemokraterna har rundat Metas regler och paketerat politisk reklam som en journalistisk produkt och därmed kunnat köpa sig större digital räckvidd? Nja. Blir jag topp tunnor rasande över att det finns konton på plattformen X som sprider S-propaganda utan att det sker med tydlig S-logga? Nja. Tycker jag att ”Aktuellt i Politiken” (AiP), publikationen som utger sig för att vara journalistik men i själva verket är en megafon för socialdemokratisk politik, är ett hot mot demokratin? Nja.

Snyggt är det inte, och ett brott mot den praxis som säger att det ska framgå tydligt när avsändaren bakom ett budskap är partifinansierad. Särskilt satsningarna mot ungdomar som inte kan antas ha en susning om att AiP är socialdemokratiskt ägd och styrd, är klandervärda.

Samarbetet med konton som spridit antisemitisk smörja, är förstås oförlåtligt. Men ändå. Det är inte avslöjandet utan reaktionen som fräter ner mitt sista lilla kvarvarande förtroende för Magdalena Andersson. Hennes hantering av saken befäster min känsla att allt, precis allt, bara är politiskt spel för henne.

Politiker agerar för att maximera sympati och väljarstöd. Det får man tugga i sig. Om man förväntar sig autenticitet, principfasthet och sårbar ärlighet, kommer man bli besviken. Men det finns grader, och det finns nivåskillnader, en del så stora att variationerna snarast är att betrakta som olika kategorier. Magdalena Andersson är på en nivå för sig.

När TV4 förra året avslöjade att det fanns folk på SD:s kansli som rattade en rad sociala-mediekonton som inte alla var korrekt SD-etiketterade, var Magdalena Andersson en av de hårdaste kritikerna. Metoderna förde tankarna till Ryssland, sa hon.

Hon var gravallvarlig och man förstod att hon ville att det skulle synas hur oerhört oroad hon var. Hon och toppkandidaten Helen Fritzon (S) gjorde till och med avslöjandet till en fråga i EU-valet och påstod att de skulle kräva lagstiftning om att varje person som upprättade en profil skulle identifiera sig för plattformens ägare. Så viktigt var detta avslöjande.

När hon nu konfronteras med frågan om aktiviteterna kring AiP, ser hon inte ens problemet.

Eller minns ni hur S-ledaren lät i kammaren förra året när hon konfronterade Ulf Kristersson för att ha anklagat den socialdemokratiske ledamoten Jamal el-Haj för att hysa terrorsympatier?

Hon arbetade upp sig till en känslosamhet som – förutom att den var outhärdligt teatralisk – skulle dölja det faktum att el-Haj hade besökt en Palestinakonferens med uppenbara Hamaskopplingar, en konferens han hade blivit avrådd från att gå på av sitt parti, en konferens där han tog tillfället i akt att omfamna arrangörens Hamasaffilierade ordförande.

Men förra året när Dagens Nyheter avslöjade att Socialdemokraternas lotteriförsäljning bedrevs med djupt oetiska metoder mot gamla och förvirrade människor, varefter partiet i våras dömdes till miljonböter, då brydde sig Magdalena Andersson lustigt nog inte om att upparbeta någon låtsad känslosamhet utan meddelade bara i torra ordalag vilka åtgärder partiet hade vidtagit.

Hon såg inte ens ut som att hon skämdes. Det gör hon inte heller. Det är förargligt att bli avslöjad, men skäms, det gör aldrig Socialdemokraterna, varken för lotterierna, trollkontona eller Hamassupportrarna i det egna partiet. Och inte heller för den kriminella infiltrationen i Botkyrka. Så länge Andersson kunde förnekade hon att någon sådan förekommit. När det inte längre var möjligt teg hon framgångsrikt ihjäl historien.

Allt detta hade man kanske kunnat bortse från i någon mån, om det fanns en större berättelse om vart Magdalena Andersson och Socialdemokraterna vill föra Sverige. Men det saknas. Socialdemokraterna vill framförallt ha regeringsmakten.

Med vem som helst, i utbyte mot vad som helst. Det finns inget de inte är villiga att byta bort, för det finns inget riktigt fokus. Det integrationsprogram som skulle vara den här mandatperiodens stora sakpolitiska landvinning, har Magdalena Andersson redan distanserat sig från.

Socialdemokraterna försöker ta åt sig äran för regeringens brottsbekämpande åtgärder och utmålar sig själva som det parti som införde en stramare invandringspolitik. Men alla som minns skeendena 2015 vet att Socialdemokraterna inte snörde åt migrationen förrän flyktingkrisen var ett fullbordat faktum; de reagerade senare än alla andra europeiska länder, och det trots att Sverige redan tyngdes av svåra segregationsproblem.

Vi minns hur Morgan Johansson initierade en del utredningar om skärpta straff och fler utvisningar men att han varken ville eller förmådde genomdriva särskilt mycket. Magdalena Andersson hoppas att vi ska ha glömt allt detta till september nästa år.

Minns ni förra valrörelsen? Minns ni hur ämabel Magdalena Andersson var i debatt efter debatt mot Ulf Kristersson? Hon iscensatte sig själv som höjd över partikäbbel, en enande och samlande kraft. Efter valförlusten blev hon som förbytt och kunde bara nätt och jämnt maskera sitt raseri. Den här mandatperioden har hon aldrig försuttit ett tillfälle att uttala sig så illvilligt som möjligt om sina politiska motståndare.

Socialdemokraterna är Sveriges mest skamlösa parti och det beror på att kampen inte längre gäller landet eller den sakpolitiska inriktningen, utan makten för dess egen skull, bara makten.

En berättelse om två intervjuer_[En berättelse om två intervjuer_GP-251110

Vad är nödvändig och demokratibevarande public service och vad är ytlig kommersialism? Frågan är, om möjligt, ännu svårare att besvara nu.

Härom veckan gästades SVT:s intervjuflaggskepp 30 minuter av Mattias Karlsson (SD). Några dagar senare medverkade Karlssons partikamrat Tobias Andersson i Expressens motsvarighet, Politikrummet.

Charles Dickens hade kunnat beskriva det som ”en berättelse om två intervjuer”. Men Dickens berättelse hade inte handlat om de inbjudna politikerna eller deras åsikter, utan om programmen.

SVT:s Anders Holmberg väntade drygt 21,5 av programmets 30 minuter innan han ställde sin första fråga om sakpolitik. Dessförinnan fokuserade han på vilken ministerpost Karlsson vill ha, på Anna-Karin Hatts avgång, på vad nättidningen Riks för några år sedan skrev om Annie Lööf, och på vad Liberalerna tycker om Karlssons parti.

Expressens Viktor Barth-Kron behövde inte mer än 26 sekunder innan han ställde sin första sakpolitiska fråga. Den handlade om hanteringen av Stegra och ledde vidare till försöken att nå en bred energiöverenskommelse. Både frågor och svar var stundtals tekniska, men både programledare och gäst ansträngde sig för att förklara svåra begrepp och ge lyssnaren en förståelse för hur beslutsprocesser i riksdag och regering fungerar.

Det framstår onekligen som ironiskt med tanke på att det är SVT, enligt sitt sändningstillstånd, som ska ”bidra till kunskap, insikt och bildning”.

Varken Holmberg eller Barth-Kron var snälla, om man med det menar att de ställde enkla frågor eller undvek att pressa sina gäster. Men de pressade på olika sätt. Holmberg avbröt ofta; frågorna var förhörsliknande. Barth-Kron var avslappnad, om än tidvis bitsk, och lät gästen utveckla sina svar.

Holmbergs frågor andades indignation. De handlade inte om sakförhållanden, utan snarare om gästens allmänna legitimitet. Barth-Krons frågor var värderingsneutrala, men mycket precisa. Han ville veta om gästen kunde förklara sina ståndpunkter – och belägga dem.

Vi som själva gett sådana intervjuer vet att en avslappnad journalist ofta är farligare än en aggressiv. Ju mer tid man får på sig, desto större är risken att man uttrycker sig fel eller säger för mycket. Men de intervjuerna blir i regel bättre – särskilt för publiken, som får både mer och tydligare information. Och det råkar vara just vad public service-uppdraget syftar till, men sällan förmår leverera.

Jag inser att olika program har olika syften och målgrupper. Jag inser att vissa prioriterar konflikt och känslor, medan andra föredrar bildning och information. Jag inser också att granskning och ansvarsutkrävande även omfattar maktens etik.

Vad jag däremot inte inser är varför SVT, med sin skattefinansierade miljardbudget, prioriterar snabba underhållningskalorier, medan kommersiella Expressen tar sig tid att belysa och upplysa publiken om komplexa sakfrågor. Och jag tror inte att SVT kan förklara det heller, vilket är ett problem i sig.

Det var den bästa av intervjuer, det var den sämsta av intervjuer.

Johan Ingerö Alias

Svårt att finna mening i maskinen_[Adam Cwejman_GP-251109

Att åka in i centrala Oslo är en förvirrande upplevelse. Man kan snabbt få intrycket att man befinner sig i Stockholm. Den strama nordiska brutalismen – byggnader med samma nyanser som en jämngrå himmel – ser ut precis som i vilken annan storstad i Norden.

En majoritet av nordens befolkning bor numera i sådana här miljöer. Högmoderna och standardiserade. En konsekvens av stordriftsfördelar och baserade på internationella trender inom arkitektur och byggindustri.

Denna visuella homogenitet tjänar som en illustration över den civilisation vi lever i – rotlös, ansiktslös och rationell.

Några av de mest utmärkande dragen för vår tid är följande: en majoritet av oss lever i stora städer. År 1900 levde 27 procent av den svenska befolkningen i tätorter och städer, eller “urbana områden”. I dag är den siffran 88 procent. Våra städer har blivit mer lika varandra, liksom livet vi lever i dem. Naturen befinner sig på behörigt och romantiserat avstånd.

Många av oss tillbringar numera en stor del av dygnet i digitala världar, vare sig de hör till yrket eller fritiden, gränserna däremellan har ju lösts upp. Med människans inträde i det digitala följer samhället. Och numera bor vi i den digitala världen granne med listigt utformade algoritmer som styr vår uppmärksamhet och tid.

En majoritet av oss är inte religiösa eller särskilt traditionella, i bemärkelsen att vi följer organiserade system som fyller våra liv med vägledning och andlig mening. Vi väljer det som är bekvämt, och väljer bort det svåra och kravfyllda som traditioner och religioner ofta påbjudit.

Urban, digital och sekulär. Men också tillfredsställd, effektiv och ändamålsenlig. Vi är delar av en avancerad, byråkratisk och kapitalistisk maskin som ständigt är på väg till nya höjder av utveckling och tillväxt.

Är det dåligt? Inte nödvändigtvis. Det brukar upprepas att vi lever i den rikaste och lyckligaste epoken av mänsklighetens historia. Det stämmer med vissa måttstockar.

Aldrig har vi levt så länge och varit så fysiskt friska. Fler människor i världen är överviktiga än underviktiga. Viktnedgångsmediciner gjorde danska Novo Nordisk till Europas högst värderade bolag under en tid.

Vi lever i modernitetens tidevarv och trenden är att vi snarast kommer bli mer sammanflätade med teknologin, rationaliteten och den kapitalistiska ekonomin, inte mindre.

Resan vi är på, och dess riktning, påbörjades för mer än hundra år sedan.

Inte långt efter att Friedrich Nietzsche i “Den glada vetenskapen” (1882) hade proklamerat att Gud var död “och vi har dödat honom – du och jag!” så skrev de italienska futuristerna - en samling poeter, konstnärer och filosofer – om hur den snabba rörelsen, framåtskridandet och föraktet för det gamla skulle definiera oss hädanefter.

Vi skulle inte bara skapa maskiner som tjänade oss, vi skulle i våra beteenden och tankesätt bli likt maskiner, effektiva och systematiska.

Facebookgrundaren Mark Zuckerbergs credo “move fast and break things” är som hämtat ur den italienska poeten Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest.

Trots att texten publicerades 1909 så är det som att läsa om vår tid: “Vad är nyttan med att blicka tillbaka i det ögonblick då vi måste öppna det omöjligas mystiska luckor?”. Frånsett den poetiska tonen är likheten mellan Marinetti och Zuckerberg slående: Stå aldrig still, spara inget och glöm det förflutna.

Tycks kopplingen lite sökt? Kanske. Grundarna av de moderna techjättarna Meta, Amazon, Nvidia, Microsoft, Google, är sällan lika filosofisk lagda som Marinetti var. Men det finns ett undantag.

Marc Andreessen, techmiljärdär, investerare och numera nära samarbetspartner med Trumpadministrationen skrev för två år sedan Teknikoptimistens manifest. Det borde alla läsa som vill förstå det ideologiska fundament som ligger till grund för den stora AI-guldruschen som pågår just nu.

Marinetti och Andreessen är samma andas barn, trots avståndet i tid. Det ständiga framåtskridandet skapar, enligt Andreessen, “evig materiell skapelse, tillväxt och överflöd”.

Teknikoptimisten, hävdar Andreessen, tror “på romantiken i teknologin, i industrin. Tågets eros, bilens, den elektriska lampans, skyskrapans. Och mikrochipet, neuralnätverket, raketen, den klyvda atomen.”

Marinetti och Andreessens tankar är de som definierar vår tid, oavsett vilket samhälle vi befinner oss i. Men de flesta av oss möter tekniken som konsumenter. Det är samma tekniska konsumtionskultur som förenar indier, kineser och svenskar.

Vi konsumerar – produkter, tjänster och befinner oss alla i det eviga digitala flödet. Dessa är visserligen på olika språk och innehåller olika trender men de är samtidigt alla lika i att de behöver, och får, vår konstanta uppmärksamhet.

I detta samhälle är platsen, rötterna, traditionerna och gamla gemenskaper överflödiga. De är reliker från det förflutna. Med åren lär fler och fler betrakta dem som närmast mytologiska fenomen, för vi blir mer digitala för varje år som går.

Det räcker med att sammanfatta 2000-talets kvartssekel som vi har genomlevt.

På 00-talet blir internet självklart i det moderna samhället med digital kultur och underhållning. 2010-talet definierades av den “smarta” telefonen, sociala medier och näthandel. 2020-talet hör dock till den artificiella intelligensen. Det finns inget ekonomiskt område som just nu översköljs av tillnärmelsevis lika mycket pengar. Historiskt i sin skala, på fler sätt.

Lyssnar man på intervjuer med en annan tech-mogul, OpenAI:s vd Sam Altman, vilket jag tycker man bör göra, så får man inte bara en förståelse för hans bolags ambitionsnivå med ChatGPT, utan även vilket samhälle, vilken människa, som vår tids teknikoptimister tänker sig.

Och det handlar inte bara om nya upptäckter, prylar och framgångar, det handlar om nästa evolutionära steg för människan och samhället. Marinetti talade om det industriella och mekaniserade samhället. Andreessen och Altman om den cybernetiska och digitala människan.

Det är svårt att inte lockas av att ha tillgång till all världens underhållning, kunskap, spel, erotik och musik dygnet runt utan begränsningar. Och vem skulle protestera emot nya uppfinningar som kan ge blinda synen åter och upphäver den fysiska kroppens begränsningar?

Men måste man vara luddit, en bakåtsträvare, för att oroligt ställa sig frågan vilken sorts människa det är som blir en konsekvens av att vi lever i symbios med maskinen? Om man lyssnar på Altman, så stannar det inte vid en symbios, vi skapar med artificiell intelligens – likt gudar – en varelse som vida överstiger vår fattningsförmåga, en gud jämte oss.

Samhället har med stor entusiasm gjort oss av med det som tidigare definierade oss som människor – rötterna, den metafysiska meningen i tillvaron och närheten till naturen. Vilket kanske är naturligt. Vi är framåtskridande varelser som ständigt lägger ny mark, bokstavligt och figurativt, under oss. Men vad återstår då?

Författaren Paul Kingsnorth skildrar den här nya människan och den civilisation hon har skapat. I sin senaste bok “Against the machine – On the unmaking of humanity” (2025) skriver han att “Vi – åtminstone om vi är bland de lyckliga – har varje pryl och recept och webbplats och butik och exotisk semester i världen tillgänglig för oss, men vi saknar två saker som vi verkar behöva, men ändå griper efter: mening, och rötter.”

Att försöka återskapa mening, samvaro och rötter i den digitala världen är svårt bara genom insikten att utbudet och valmöjligheterna är obegränsade. Det kräver en oerhörd ansträngning att begränsa sig själv.

Den samtida människan, åtminstone om hon är lyckligt lottad, som Kingsnorth skriver, har allt men samtidigt inget. Vi kan få varje fysiskt behov tillfredsställt många gånger om. Men ändå så saknar vi något. Vi är förfrämligade från naturen, oss själva, varandra, våra rötter. Vi är materiellt de rikaste människorna någonsin, men existentiellt försöker vi ständigt fylla ett stort gapande hål inom oss.

Det moderna och teknologiska samhället levererar oändliga valmöjligheter och förströelse men skapar också tomhet och brist på mening.