Att åka in i centrala Oslo är en förvirrande upplevelse. Man kan snabbt få intrycket att man befinner sig i Stockholm. Den strama nordiska brutalismen – byggnader med samma nyanser som en jämngrå himmel – ser ut precis som i vilken annan storstad i Norden.
En majoritet av nordens befolkning bor numera i sådana här miljöer. Högmoderna och standardiserade. En konsekvens av stordriftsfördelar och baserade på internationella trender inom arkitektur och byggindustri.
Denna visuella homogenitet tjänar som en illustration över den civilisation vi lever i – rotlös, ansiktslös och rationell.
Några av de mest utmärkande dragen för vår tid är följande: en majoritet av oss lever i stora städer. År 1900 levde 27 procent av den svenska befolkningen i tätorter och städer, eller “urbana områden”. I dag är den siffran 88 procent. Våra städer har blivit mer lika varandra, liksom livet vi lever i dem. Naturen befinner sig på behörigt och romantiserat avstånd.
Många av oss tillbringar numera en stor del av dygnet i digitala världar, vare sig de hör till yrket eller fritiden, gränserna däremellan har ju lösts upp. Med människans inträde i det digitala följer samhället. Och numera bor vi i den digitala världen granne med listigt utformade algoritmer som styr vår uppmärksamhet och tid.
En majoritet av oss är inte religiösa eller särskilt traditionella, i bemärkelsen att vi följer organiserade system som fyller våra liv med vägledning och andlig mening. Vi väljer det som är bekvämt, och väljer bort det svåra och kravfyllda som traditioner och religioner ofta påbjudit.
Urban, digital och sekulär. Men också tillfredsställd, effektiv och ändamålsenlig. Vi är delar av en avancerad, byråkratisk och kapitalistisk maskin som ständigt är på väg till nya höjder av utveckling och tillväxt.
Är det dåligt? Inte nödvändigtvis. Det brukar upprepas att vi lever i den rikaste och lyckligaste epoken av mänsklighetens historia. Det stämmer med vissa måttstockar.
Aldrig har vi levt så länge och varit så fysiskt friska. Fler människor i världen är överviktiga än underviktiga. Viktnedgångsmediciner gjorde danska Novo Nordisk till Europas högst värderade bolag under en tid.
Vi lever i modernitetens tidevarv och trenden är att vi snarast kommer bli mer sammanflätade med teknologin, rationaliteten och den kapitalistiska ekonomin, inte mindre.
Resan vi är på, och dess riktning, påbörjades för mer än hundra år sedan.
Inte långt efter att Friedrich Nietzsche i “Den glada vetenskapen” (1882) hade proklamerat att Gud var död “och vi har dödat honom – du och jag!” så skrev de italienska futuristerna - en samling poeter, konstnärer och filosofer – om hur den snabba rörelsen, framåtskridandet och föraktet för det gamla skulle definiera oss hädanefter.
Vi skulle inte bara skapa maskiner som tjänade oss, vi skulle i våra beteenden och tankesätt bli likt maskiner, effektiva och systematiska.
Facebookgrundaren Mark Zuckerbergs credo “move fast and break things” är som hämtat ur den italienska poeten Filippo Tommaso Marinettis futuristiska manifest.
Trots att texten publicerades 1909 så är det som att läsa om vår tid: “Vad är nyttan med att blicka tillbaka i det ögonblick då vi måste öppna det omöjligas mystiska luckor?”. Frånsett den poetiska tonen är likheten mellan Marinetti och Zuckerberg slående: Stå aldrig still, spara inget och glöm det förflutna.
Tycks kopplingen lite sökt? Kanske. Grundarna av de moderna techjättarna Meta, Amazon, Nvidia, Microsoft, Google, är sällan lika filosofisk lagda som Marinetti var. Men det finns ett undantag.
Marc Andreessen, techmiljärdär, investerare och numera nära samarbetspartner med Trumpadministrationen skrev för två år sedan Teknikoptimistens manifest. Det borde alla läsa som vill förstå det ideologiska fundament som ligger till grund för den stora AI-guldruschen som pågår just nu.
Marinetti och Andreessen är samma andas barn, trots avståndet i tid. Det ständiga framåtskridandet skapar, enligt Andreessen, “evig materiell skapelse, tillväxt och överflöd”.
Teknikoptimisten, hävdar Andreessen, tror “på romantiken i teknologin, i industrin. Tågets eros, bilens, den elektriska lampans, skyskrapans. Och mikrochipet, neuralnätverket, raketen, den klyvda atomen.”
Marinetti och Andreessens tankar är de som definierar vår tid, oavsett vilket samhälle vi befinner oss i. Men de flesta av oss möter tekniken som konsumenter. Det är samma tekniska konsumtionskultur som förenar indier, kineser och svenskar.
Vi konsumerar – produkter, tjänster och befinner oss alla i det eviga digitala flödet. Dessa är visserligen på olika språk och innehåller olika trender men de är samtidigt alla lika i att de behöver, och får, vår konstanta uppmärksamhet.
I detta samhälle är platsen, rötterna, traditionerna och gamla gemenskaper överflödiga. De är reliker från det förflutna. Med åren lär fler och fler betrakta dem som närmast mytologiska fenomen, för vi blir mer digitala för varje år som går.
Det räcker med att sammanfatta 2000-talets kvartssekel som vi har genomlevt.
På 00-talet blir internet självklart i det moderna samhället med digital kultur och underhållning. 2010-talet definierades av den “smarta” telefonen, sociala medier och näthandel. 2020-talet hör dock till den artificiella intelligensen. Det finns inget ekonomiskt område som just nu översköljs av tillnärmelsevis lika mycket pengar. Historiskt i sin skala, på fler sätt.
Lyssnar man på intervjuer med en annan tech-mogul, OpenAI:s vd Sam Altman, vilket jag tycker man bör göra, så får man inte bara en förståelse för hans bolags ambitionsnivå med ChatGPT, utan även vilket samhälle, vilken människa, som vår tids teknikoptimister tänker sig.
Och det handlar inte bara om nya upptäckter, prylar och framgångar, det handlar om nästa evolutionära steg för människan och samhället. Marinetti talade om det industriella och mekaniserade samhället. Andreessen och Altman om den cybernetiska och digitala människan.
Det är svårt att inte lockas av att ha tillgång till all världens underhållning, kunskap, spel, erotik och musik dygnet runt utan begränsningar. Och vem skulle protestera emot nya uppfinningar som kan ge blinda synen åter och upphäver den fysiska kroppens begränsningar?
Men måste man vara luddit, en bakåtsträvare, för att oroligt ställa sig frågan vilken sorts människa det är som blir en konsekvens av att vi lever i symbios med maskinen? Om man lyssnar på Altman, så stannar det inte vid en symbios, vi skapar med artificiell intelligens – likt gudar – en varelse som vida överstiger vår fattningsförmåga, en gud jämte oss.
Samhället har med stor entusiasm gjort oss av med det som tidigare definierade oss som människor – rötterna, den metafysiska meningen i tillvaron och närheten till naturen. Vilket kanske är naturligt. Vi är framåtskridande varelser som ständigt lägger ny mark, bokstavligt och figurativt, under oss. Men vad återstår då?
Författaren Paul Kingsnorth skildrar den här nya människan och den civilisation hon har skapat. I sin senaste bok “Against the machine – On the unmaking of humanity” (2025) skriver han att “Vi – åtminstone om vi är bland de lyckliga – har varje pryl och recept och webbplats och butik och exotisk semester i världen tillgänglig för oss, men vi saknar två saker som vi verkar behöva, men ändå griper efter: mening, och rötter.”
Att försöka återskapa mening, samvaro och rötter i den digitala världen är svårt bara genom insikten att utbudet och valmöjligheterna är obegränsade. Det kräver en oerhörd ansträngning att begränsa sig själv.
Den samtida människan, åtminstone om hon är lyckligt lottad, som Kingsnorth skriver, har allt men samtidigt inget. Vi kan få varje fysiskt behov tillfredsställt många gånger om. Men ändå så saknar vi något. Vi är förfrämligade från naturen, oss själva, varandra, våra rötter. Vi är materiellt de rikaste människorna någonsin, men existentiellt försöker vi ständigt fylla ett stort gapande hål inom oss.
Det moderna och teknologiska samhället levererar oändliga valmöjligheter och förströelse men skapar också tomhet och brist på mening.
