Gängen måste bort från gatan – oskyldiga lever under förtryck_[Adam Cwejman-GP240414

" Om polisen, rättsväsendet och offentligheten får rätt resurser och befogenheter så kan gängen markeras, störas ut, gripas och hållas under sådan repression att de inte kan verka i offentligheten längre.

Mikael mördades för att han sa ifrån mot gänget på gatan där han bodde. De flesta tittar i stället bort av rädsla. Valet står mellan att gängens makt och repression får breda ut sig eller att vi sätter in vår repression mot dem.

Den 39-årige Skärholmsbon Mikael hade varit i kontakt med polisen och uttryckt sin oro för ett gäng som sålde droger i området där han bor. Han hade, enligt Aftonbladet ”länge upprörts över kriminaliteten i området, och ville ha bort gänget som åkte runt med sina cyklar och sålde narkotika.”

I onsdags när Mikael var på väg för att bada med sin son så hade han sagt ifrån till det där gänget. Det kostade honom livet.

Längst ned i människans behovstrappa har vi mat, vatten och tak över huvudet, det fysiologiska. Ett steg upp finner vi trygghet och stabilitet. Om det lägre trappsteget är nödvändigt för att kunna överleva så är det andra ett krav för att kunna leva.

Att leva i ständig otrygghet och rädsla är inget liv. Ser man sig omkring nervöst på väg till affären, ständigt möts av skadegörelse eller hotfulla gäng då krymper livet. Men man vill leva. Så man gör kanske vad man kan för att den där vrån i tillvaron där man har sin vardag blir någorlunda dräglig. Det låter som att Mikael i Skärholmen tänkte så. Och hans son kommer att få leva med att han bevittnade mordet på pappa.

Ett samhälle som inte kan tillfredsställa behovstrappans andra steg är inte mycket till samhälle. Det är nämligen själva poängen med ett samhälle att människor kan samexistera, något mer än att bara klara livhanken. Det är ingen överdrift att säga att Sverige på sina håll har ett väldigt svagt sådant samhälle. Det finns områden där gäng syns i gatubilden och där deras närvaro ständigt finns med, i bland subtilt och i bland väldigt uppenbart. Det är svårt att leva där, i synnerhet om man ständigt oroar sig för vilken vardag som ens barn möter när de ska ge sig ut på egen hand. Mikael är tyvärr inget sällsynt undantag.

Jag vill att vi minns det som hände för nästan exakt ett år sedan. Då hade lundabon Erik Sjöbring skällt ut ett par killar på badhuset som hade stört andra besökare och sexuellt ofredat Sjöbrings bonusdotter. Han tillkallade polis. Men det tog inte slut där. För vare sig tillsägelsen eller polisen gav upphov till någon skam hos pojkarna som i stället hämtade sina äldre släktingar, vilka allvarligt misshandlade Sjöbring när han lämnade badhuset med sina barn.

Mikael och Erik gjorde det anständiga människor gör – de var inte likgiltiga, de vände sig inte om, de sänkte inte huvudet. I stället sade de ifrån. De försökte göra det en samhällsmedborgare bör göra. Mikael fick plikta med sitt liv, Erik förlorade nästan sitt.
Som alltid är fallet när det sker händelser av det här slaget så kommer förstås politiker att ”markera”, vara upprörda och kräva ”kraftsamling”.
Det finns anledning att syna det där. Det finns politiker som menar allvar med att de tänker göra något åt saken och det finns de som blåser upp sig, låter viktiga och dramatiska. Det är varken snyggt eller lent att återta makten över gatan, det sker inte utan att staten, genom polisen och rättsväsendet, tar i från tårna.

Det går inte att göra med hjälp av fritidsgårdar eller lite punktinsatser här och var. Mängden personer med våldskapital utan spärrar är inte ändlöst. Om polisen, rättsväsendet och offentligheten får rätt resurser och befogenheter så kan gängen markeras, störas ut, gripas och hållas under sådan repression att de inte kan verka i offentligheten längre.
Ja, repression är rätt ord. För vad som sker nu är att helt oskyldiga människor redan lever med ett förtryck som andra utsätter dem för, det är det som sker när samhället har kapitulerat och lämnat.

Nej, det finns ingen motsättning mellan förebyggande åtgärder och rent polisiära insatser. Glöm den diskussionen. Det handlar nu, och har gjort det länge, om något helt annat: Akuta insatser för att se till att helt vanliga personer kan leva sina liv i fred utan att de ska behöva anpassa sin vardag efter beväpnade gäng – och det oavsett var de bor i Sverige.

Moderaterna riskerar Pyrrhusseger om den nya könslagen_[Henrik Jönsson-240403

" Både timing och val av fråga är dock sällsynt om­dömeslös

”En sådan seger till, och jag är förlorad” lär kung Pyrrhus av Epirus ha utbrustit efter att han satsat allt på att vinna ett symboliskt betydelsefullt slag – med enorma förluster.

Just en sådan kostsam Pyrrhusseger är vad Moderaterna och Liberalerna nu försöker vinna genom att tvinga igenom den nya och hårt kritiserade könslag som bland annat ger 16-åringar laglig rätt att ändra sitt juridiska kön.

Det är lätt att förstå regeringens ambition: genom att driva en förment progressiv identitetspolitisk frihetsfråga hoppas man kunna motverka vänsterns bild av Tidösamarbetet som auktoritärt och repressionsfokuserat. Både timing och val av fråga är dock sällsynt omdömeslös.

Kravet att enklare kunna ändra sitt juridiska kön har länge motiverats med hänvisning till ökad självmordsbenägenhet hos grupper som upplever sig ha en annan könsidentitet än sitt biologiska kön, men en omfattande studie fastslog nyligen att ”Den viktigaste förutsägelsen för dödlighet i denna population är psykiatrisk sjuklighet. Medicinsk könskorrigering har ingen inverkan på självmordsrisken.”

Samtidigt har antalet tonårsflickor med könsdysforidiagnoser ökat med 1500 procent sedan 2008. Av dessa återidentifierar sig 80 procent med sitt biologiska kön efter genomgången pubertet, något som förenklade möjligheter för minderåriga att byta juridiskt kön riskerar att försvåra.

Socialstyrelsen har sedan 2022 svängt i uppfattningen att könsdysfori bör behandlas så tidigt som möjligt, och rekommenderar nu istället försiktighet med hormonbehandlingar eftersom de medicinska konsekvenserna inte är tillräckligt klarlagda. Nyligen svängde även anrika The Times och beskrev rådande trans-behandlingar som ”kvacksalveri”.

Även före detta socialminister Annika Strandhäll har hel­svängt i frågan, och har gått från att 2018 själv lägga fram ett förslag om rätt till byte av juridiskt kön för 12-åringar – till att beskriva det nuvarande och mildare förslaget som ”tokigt”.

Inte heller borgerliga politiker eller väljare vill ha köns­lagen. KD och SD är direkta motståndare till den, och enligt uppgift är även 80 procent av de moderata riksdagsledamöterna i tysthet missnöjda.

Försöket att göra könslagen till galjonsfigur för borgerligt frihetsengagemang är inte bara impopulärt, det bagatelliserar dessutom en uppsjö frihetliga målkonflikter rörande allt från kvinnors säkerhet när biologiska män plötsligt kan börja röra sig i kvinnliga omklädningsrum, toaletter och anstalter – till det faktum att våldsmonopolet ytterst kommer att behöva ställa sig bakom individers krav på att uppfattas på ett visst sätt av omgivningen.

Den politiska tystnaden är därför nu kompakt, och ingen från vare sig M eller S vill uttala sig. Istället försöker man till varje pris vinna den progressiva striden om förment frihet genom att tiga ihjäl den kritik man inte vill kännas vid.

Även kung Pyrrhus allierade tröttnade dock snabbt på de stora förlusterna – och trots att han vann slaget förlorade han därför ytterst hela kriget.