Ni sviker löftet till Fadime_[Amineh Kakabave, Shams Aziz, Shara Hassan, Ewy Gahnström - GP-240120

"Under årtionden har det gjorts alldeles för lite
i arbetet mot hedersförtrycket."

Antalet ungdomar som lever i hedersförtryck har fördubblats i Göteborg. Förtroendet hos de drabbade är också mycket lågt. Detta är ­resultatet av att samhället inte har engagerat sig tillräckligt för de hedersutsatta, skriver bland andra Amineh Kakabaveh.

Vi i föreningen Varken hora eller kuvad har länge vetat att många barn och unga lever under ett omfattande hedersförtryck. Vår kartläggning från 2017 tvingade politiker att göra egna undersökningar. I slutet av förra året presenterades Göte­borgs stad en uppföljande undersökning som visade att visade att 26 procent av niondeklassarna i Göteborg som svarat på enkäten levde under oskuldsnormer. 

Detta innebär en fördubbling i ska jämförelse med resultatet från den tidigare undersökningen. En nedslående läsning i rapporten handlar om de utsatta ungdomarnas låga tilltro till samhällets institutioner. Av flickorna som lever under oskuldsnormer upplever endast 38 procent att de kan vända sig till en lärare i skolan vid problem. Detta samtidigt som 59 procent av samma grupp av flickor i stället upplever att de i en sådan situation skulle kunna kontakta religiösa ledare.

Detta är resultatet av en politik där samhället inte engagerat sig i de hedersutsattas vardag men där vi i stället har rustat de konservativa religiösa krafterna med generösa bidrag till deras organisationer och ledarskap.

Det har nu gått exakt 22 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa i Uppsala. Sedan dess har flera viktiga lagskärpningar gjorts på heders­området, men samhället ligger fortfarande efter i arbetet. 

Barn försvinner i Sverige. Ung­domar lever i skräck och vågar ofta inte berätta om sin situation. Den svenska integrationspolitiken har misslyckats. I VHEK:s nya bok ”Hedersförtryck – berättelser från Sverige och världen” ­låter vi flera av de mest utsatta komma till tals för att få ge sin berättelse.

Varken hora eller kuvad har i snart två decennier krävt ett stopp för religiösa skolor och att skattemedel ska kunna gå föreningar och samfund som upprätthåller hedersförtryck och hedersnormer. Dessa förslag har den nuvarande regeringen lagt i malpåse. Vi kräver att synliga religiösa tecken som slöja för skolbarn ska förbjudas efter fransk modell. 

Vi har också länge krävt kunskapshöjande åtgärder på skolor, relevanta universitetsutbildningar, SFI och folkhögskolor. Det krävs att staten ekonomiskt garanterar en kompetensutveckling för yrkesgrupper som i sitt arbete kommer i kontakt med hedersutsatta. Vi kräver också obligatorisk undervisning i sexualundervisning för vuxna asylsökande och flyktingar.

Under årtionden har det gjorts alldeles för lite i arbetet mot hedersförtrycket. Det löfte som svenska politiker gav till Fadime Sahindal om att inte ­vända de utsatta ryggen måste infrias. Och ­hedersförtrycket handlar inte bara om Göteborg eller Sverige. Kvinnoförtrycket, där hedersförtrycket utgör en väsentlig del, är en internationell företeelse. Därför måste Sverige aktivt driva dessa frågor i EU och FN. Den jämställdhetskampen tycks den nuvarande regeringen ha gett upp.

Amineh Kakabaveh, ordförande Varken Hora Eller Kuvad och socionom
Shams Aziz, Vheks styrelsemötet och socionom
Shara Hassan, styrelsemötet (Vhek) och Lärare på SFI
Ewy Gahnström, VHEK, Västsverige och Förskollärare

Varför tackade SVT nej till dokumentären om Hans Blix?_[Hynek Pallas_GP240101

Föräldrars skilsmässor och syskon som blivit dumpade: allt skildras genom svenska kameror och hamnar på SVT vecka ut och in. Varför man tackade nej till den hyllade dokumentären ”Blix not Bombs” är betydligt svårare att förstå. Kan det bero på att regissören utbildade sig utomlands? undrar Hynek Pallas.

En gång är ingen gång – två gånger är ett besvärande mönster. För ett par år sedan uppmärksammade jag en dokumentärfilm om Kiruna som hade gått den svenska filmvärlden förbi (GP 13/1/20). Trots att den vackra filmen ”Kiruna – A brand new world” (2019) av Greta Stocklassa hade hyllats i europeiska tidningar och applåderats på rätt festivaler – och trots att regissören är svensk och ämnet onekligen har nationellt intresse – tackade viktiga svenska filminstitutioner nej till att visa dokumentären.

Jag spekulerade då om nationell chauvinism i svensk film, där det vi uppfattar som ”svenskt” har blivit förlegat i en global värld. Svenskar utbildar sig vid fler internationella filmskolor än någonsin. De har – likt Stocklassa som verkar i Prag där hon gick på den prestigefyllda filmskolan Famu – oftare fötterna i fler länder. Trots detta kan internationellt verksamma svenskar som inte lever i Sverige, och det gäller både kulturvärlden och den akademiska sfären, bli osynliga i vårt offentliga samtal. Jag misstänker att många som verkar i kultur­livet bortom Stockholm upplever att denna osynlighet även gäller dem.

Efter en bejublad premiär av Greta Stocklassas nya film ”Blix not Bombs” i Prag tidigare i år – efter biografdistribution i flera länder och visning på världens främsta dokumentärfestivaler – kontaktade jag regissören för en intervju. Övertygad om att hon denna gång måste ha säkrat svenskt intresse.

Ämnet är nämligen högaktuellt: Den 95-årige svenske diplomaten Hans Blix – som vi får möta i ett långfilmsporträtt från lägenheten i Stockholm och sommarhuset i Roslagen – ger nya och personliga ingångar till turerna kring det Irakkrig och den jakt på obefintliga massförstörelsevapen som i mycket hög grad har format den värld vi lever i. Och kriget som följde 2003 har ju satt sitt giftiga fingeravtryck på händelser i hela Mellanöstern. Inte blir det mindre intressant av att Blixt ger sin syn på andra världshändelser under decennierna som har följt.

För en generation som inte var med då men nu lever i tider av krig i Europa och Mellanöstern är det naturligtvis inte utan intresse vad en av världens mest kända svenska diplomater har att säga om stormakters krigsföring och diplomatins möjligheter. Stocklassa, som är född 1993 bidrar dessutom inte bara med blicken från en som var barn 11 september 2001 – utan en som har en mycket närmare relation till länder som en gång var bakom järnridån. Ett för svenskar berikande perspektiv. Kanske också väldigt nödvändigt som komplement till diplomaten som actionfigur – som i nya Persbrandt-thrillern ”Hammarskjöld”.

Så hur gick det då? De stora svenska festivalerna – där Göteborg annars visar alla svenska filmer – tackade nej. Igen. Jag har ingått i programgruppen där, är kritiker sedan 20 år, så litar på mitt omdöme och är förbryllad över beslutet.

Ännu värre – och märkligare – är att SVT:s dokumentärredaktion blankt tackar nej till ”Blix not Bombs”.
Något man, för den som är bekant med dokumentärgenren i dag, motiverar på bisarra vis. Dels kritik mot personliga inslag. Dessa är för publiken uppenbart motiverade, eftersom Stocklassa ger sin generations blick på världen och dess konflikter. Det personligt reflexiva är en stapelvara i dokumentärer sedan decennier. Om sådant ger allergiska utslag får man väl börja med att rensa bort alla filmer om det egna navelluddet som svenska regissörer levererar på löpande band. Föräldrars skilsmässor och syskon som blivit dumpade: allt skildras genom svenska kameror och hamnar på SVT vecka ut och in.

Och dels ogillar man att regissören och Blix talar engelska. Filmen handlar om den internationella diplomati som var Blix arbets­fält, och den pensionerade diplomaten väljer själv engelskan eftersom han därför är mest bekväm med språket.

Det, skriver SVT till Stocklassa, ”fungerar inte för en svensk publik”. Detta alltså 2023. Barn börjar lära sig engelska som andraspråk tidigt numera. Mängden flerspråkiga svenskar är skyhögt. Och många inte bara förstår språket och möter det dagligen i SVT:s tablå – det är dessutom välmotiverat i just den här filmen.
Men även om allt detta hade varit blemmor på kvaliteten: Ämnet för ”Blix not Bombs” var redan före kriget mellan Israel och Hamas, och den svåra diplomati som kommer krävas, extremt angeläget på grund av Rysslands anfallskrig på Ukraina.

Jag kan helt enkelt inte, andra gången gillt, sluta tänka att det vore väldigt annorlunda om regissören gått på någon sämre filmskola. Bara den låg i Stockholm – där hon hade lärt känna nätverken och sen minglade på samma fester som resten av den svenska dokumentärvärlden.

Nationell chauvinism är ett ord för vattensjukan i svensk kulturvärld. Vänskapskorruption en annan.
Varför tackade SVT nej till dokumentären om Hans Blix?