Ett förbud mot hijab på arbetsplatsen är inte diskriminerande_[Sara Mohammad et.al - GP231231

Arbetsdomstolen är på rätt väg i sitt beslut att låta säkerhetsbolaget förbjuda bärandet av hijab på jobbet. Fler borde ta efter, enligt debattörerna. Däribland myndigheter.

Med bakgrund av att hijaben står för patriarkala och öppet kvinnofientliga värderingar så är det rätt beslut att inte tillåta den bäras inom kommunal verksamhet eller service. 

Dessutom bör det finnas ett utökat förbud av den religiösa symbolen, skriver Sara Mohammad, Soleyman Ghasemiani och Michelle Khan från Riksorganisationen GAPF.

Arbetsdomstolen slog fast den 13 december att ett säkerhetsbolag har rätt att förbjuda bärandet av synliga politiska, religiösa eller filosofiska symboler, däribland hijab på jobbet, om det följer av arbetsplatsens neutralitetspolicy och gäller alla arbetstagare utan åtskillnad.

Domen gällde en kvinnlig anställd som ville bära hijab. Hon jobbade hos ett privat bolag som trygghetsvärd inom Stockholms tunnelbana. Bolaget hade en tydlig policy som innebar att anställda ombeds att uppvisa en neutral bild under sin yrkes­utövning mot sina kollegor och kunder. Motivet för detta var att minska risken för hot och våld mot anställda, att uppvisa en neutral bild i förhållande till kunder samt för att undvika sociala konflikter mellan kollegorna.
Kvinnan ville att arbetsgivarens neutralitetspolicy skulle upphävas eftersom det enligt hennes mening strider med förbudet mot diskriminering på grund av kön och religion. 

Arbetsdomstolen gick dock på tingsrättens dom och avslog kvinnans samtliga krav, då neutralitetspolicyn ansågs ha ett berättigat syfte samt var lämplig och nödvändig. Denna dom går i linje med EU-domstolens rättspraxis, som konstaterat att ett förbud mot bärandet av synliga religiösa eller filosofiska symboler på arbetsplatsen, inklusive hijab, inte är diskriminerande (se bl.a. C-148/22).

Riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime, GAPF, har länge förespråkat förbud mot hijab på barn eftersom vi menar att barn inte är mogna nog att fatta beslut över vilken religionstillhörighet de vill välja eller avstå ifrån och att hijaben förhindrar barnens fria och naturliga utveckling på olika områden i livet, inte minst med tanke på att hijaben sexualiserar flickor redan från tidig ålder – då flickan tvingas täcka sitt hår för att inte väcka mäns sexuella lustar.

Samtidigt förespråkar vi på GAPF även ett förbud mot hijab för myndighetsper­soner på alla statliga och kommunala verksamheter som är till för att erbjuda medborgarna lagstadgade tjänster och service. Detta mot bakgrund av att hijaben står för patriarkala och öppet kvinnofientliga värderingarna, könssegregering och diskriminering av kvinnor.

Kravet på neutralitetspolicy har likaså utgjort en annan grundläggande aspekt av våra resonemang mot hijaben som en religiös symbol. Vi tycker att offentliganställda ska vara helt neutrala under sin yrkesutövning eftersom de är till för alla medborgare i Sverige som behöver åtnjuta offentliga tjänster. Detta kan göras endast med en konsekvent neutralitet på jobbet, eftersom individer som söker dessa anställdas tjänster inte ska behöva påminnas om deras politiska, religiösa eller filosofiska tillhörighet.

Avsaknad av förtroende till myndighetspersoner ifrågasätter myndighetens existensberättigande. Läraren, socialsekreteraren och Försäkringskassans handläg­gare måste inge trygghetskänsla till de man är till för, både i sin yttre och inre kommunikation. Neutralitet är det viktigaste elementet för skapandet av en för­troendegivande atmosfär.

 Myndighetspersoner ska aldrig kunna skylta med sina politiska, religiösa eller filosofiska tillhörigheter. Medborgaren som söker statens eller kommunens stöd ska inte exponeras för myndighetspersonens privata åtaganden eller livsval.

Arbetsdomstolens dom är ett betydelsefullt steg mot en mer sekulär och neutral yrkesutövning och arbetsplats. Oavsett vad man tycker och tänker om hijab och värdegrunderna bakom den, är kravet om neutralitet på arbetsplatsen viktig för att sätta stopp för hijaben som normspridare. GAPF är således inte emot vuxna kvinnor som bär hijab, utan vad hijaben står för – det vill säga en religiös kvinnoförtryckande symbol som tydliggör att kvinnor bär ansvaret för vissa mäns sexuella lustar.

Domen har slagit hål på hijabförespråkarnas två huvudargument om kränkning av religionsfriheten och diskriminering av muslimska kvinnor. Det är på tiden att alla myndigheter som i sitt dagliga arbete kommer i kontakt med barn och unga, inte minst skolan och socialtjänsten, införlivar en neutralitetspolicy på sina arbetsplatser.

" Neutralitet är det viktigaste elementet för skapandet av en förtroendegivande atmosfär. Myndighetspersoner ska aldrig kunna skylta med sina politiska, religiösa eller filosofiska tillhörigheter.

När ska vi sluta lyssna?_[Jakob Sjölander-231230

 Vissa frågor måste besvaras. En av dessa är: När ska vi sluta lyssna? Vi ställs inför den varje dag. De flesta politiska frågor är så komplexa att vi skulle kunna ägna hela våra liv åt dem. Vissa gör det också – det är därför vi har universitet med folk som studerar allt från Säffles historia till guldmyntfotens fördelar till svalornas inflytande på turkiska barnböcker. Det finns alltid en till sten att vända på. Men det betyder också att vi måste bestämma oss för när det räcker.

Vi antar ofta att det alltid är bra att samla mer information. Men som så många antaganden är det felaktigt. För information är dyrt. Ofta väldigt dyrt, särskilt mätt i tid. Om det alltid var bra att samla mer information så skulle vi ju aldrig sluta, och aldrig lämna skolan. Förr eller senare måste vi handla – vanligtvis förr.

Till saken hör också att mycket information är falsk eller vilseledande, vilket betyder att vi kan skada oss genom att skaffa mer. Det är svårt att se skillnad på lögn och sanning. Människor tror på så mycket dumheter. Och ibland är dessa människor vi själva. Inte sällan kombinerar vi dumhet med kunskap och intelligens. Dårfinkar, konspirationsteoretiker, och fanatiker är ofta väldigt kunniga.

Naturligtvis bör vi ignorera de som har fel. Men hur länge måste vi lyssna för att vara säkra på att de faktiskt har fel? Vi kan själva begå fel genom att sluta lyssna för tidigt. Det finns ju debatter som har rasat i århundraden utan att vi blivit klokare. Tänk Guds existens, statens relation till samhället, män och kvinnor. Kanske kan vi lösa dessa frågor om vi får några århundraden till, men de faktiska omständigheterna kräver att vi handlar nu.

De flesta löser problemet med när vi ska sluta lyssna med att aldrig ens börja. Alla väljer vi denna väg den mesta av tiden, eftersom vi inte har något alternativ. Även bland de som ibland går på djupet av en fråga har bara tid att göra det inom ett fåtal fält. Det är inte möjligt att veta allt. Detta är en självklarhet, men som med så många självklarheter glömmer vi den gärna.

Lösningen på vår okunskap är att delegera tänkandet och kunnandet till någon annan, och göra vad den personen säger. Detta kan vara en politiker, en präst, en vetenskapsman, eller en kolumnist. Om denne auktoritet figurerar i media så får denne ärotiteln ”expert.” Men vi bör inte glömma att när vi hänvisar till en expert så gör vi det för att vi själva inte vet något. Vi accepterar expertens auktoritet istället för att tänka själva.

Att inte tänka själv är ofta klokt – tilliten vi ersätter det egna tänkandet med är en av civilisationens grundpelare. Eftersom vi knappt vet något om det mesta så litar vi på andra. Men detta ger oss bara en ny version av frågan, nämligen: Vem ska vi lyssna på? De flesta löser problemet genom att lyssna på de experter deras stamfränder gör. Detta är så viktigt att det skulle kunna användas som en definition av en stam – en grupp människor som accepterar samma experter.

Vi litar på våra shamaner, präster, häxdoktorer, och experter. Men bör vi göra det? Saken är den att vi inte har så mycket val. Det finns ingen slutgiltig lösning på när och på vem vi ska lyssna. Det finns dock en enorm fördel med denna eviga osäkerhet – vi får oändliga möjligheter att ändra oss. Denna möjlighet är nyckeln till vishet, och dess närvaro eller frånvaro är skillnaden mellan fria och ofria samhällen. Vi bör vara extremt försiktiga med de som vill beröva oss denna möjlighet genom att för evigt bestämma vilka experter vi får lyssna till.

Lita på mig. Jag är en expert.

DN fortsätter blunda för verkligheten_[Susanna Birgersson_GP231223

Dagens Nyheters ständiga attacker på Moderaterna utgår från en parallell verklighet där Sverigedemokraterna inte existerar som politisk kraft och opinionen är helt frikopplad från vad som händer i samhället.

”Jag frågar igen, ej med ironisk underton: Vad är Moderaternas golv i opinionen och när börjar man skruva på sig på riktigt?”

Det är Dagens Nyheters ledarskribent Arvid Åhlund som undrar på twitter. Förstår inte Ulf Kristersson att han leder sitt parti mot avgrunden? En ny opinionsmätning ger Moderaterna 15 procent av väljarnas stöd. Samma undersökning placerar Sverigedemokraterna på hisnande 24 procent. När ska Moderaterna fatta om inte nu?

I den tidning Åhlund skriver i tipsar den osignerade ledaren om det som Moderaternas systerparti i Danmark gjort, de har satt sig i regering med Socialdemokraterna.
Tomas Ramberg är Dagens Nyheters politiska kommentator. Han har ingen ideologisk beteckning, men ”pålitligt regeringsfientlig” hade passat bra på honom för närvarande. Han skriver att opinionssiffror av det här slaget brukar få Moderat­ledare att avgå. Minns Bo Lundgren, minns Anna Kinberg Batra.

Ramberg skriver, med låtsad oro, om hur prekärt läget är. Moderaterna har öppnat spjället till SD, väljarna strömmar dit, och nu vet Kristersson inte hur han ska stänga igen luckan. Kostnaden för makten kan bli ofattbart hög.
Lätt omtöcknad lägger man ifrån sig tidningen. Det är som att verkligheten inte existerar för dessa skribenter, väljarnas åsikter existerar inte. SD existerar knappt heller, eller borde i alla fall inte existera. Om Moderaterna bara hade valt rätt ämnen att prata om och sökt sig mot mitten i stället.

Men ska vi titta bara lite, lite på verkligheten? Vad har hänt sedan novembermätningen? Till exempel har Åkesson hållit ett tal, där han attackerat islamismen i Sverige och krävt drastiska åtgärder för att krympa fundamentalisternas utrymme att leva och verka här. De röd-grön-svart-vita demonstrationerna har fortsatt bölja fram på gator och torg med sina anti-israeliska slagord, ibland öppet antisemitiska. Samtidigt har hatbrotten mot judar ökat, och alltfler pratar öppet om sin rädsla.

Om den verkligheten har fått några hundratusen väljare att tycka att SD är ett bättre alternativ än M – är lösningen verkligen då att försöka samarbeta med Magdalena Andersson? Hur ger det M sina väljare åter? Hjälper det verkligen då, som Ramberg råder, att försöka styra debatten mot skatter och tillväxt? Väljarna ser ju vad de ser och känner vad de känner – även om finansministern skickas fram i tv-rutan lite oftare.

Sen kan vi, bara som allra hastigast, ta en titt på den danska verkligheten: Venstre, som för bara några år sedan hade valresultat på över 20 procent, ligger nu och guppar runt 10, 11 procent. Venstre, det liberalkonservativa parti som varit det största borgerliga partiet i flera decennier, sitter sedan förra valet i en S-ledd regering. Det gör även den förre statsministern Lars Løkke Rasmussens nybildade mittenparti Moderaterne.
”Vad är Venstres golv i opinionen och när börjar man skruva på sig på riktigt?” hade man kunnat fråga Venstre, helt oironiskt förstås.

Väljarnas fascination för Løkkes uppstickarparti har förresten också falnat betänkligt. Liksom förtroendet för Mette Frederiksens eget parti. För närvarande samlar majoritetsregeringen 38 procent av sympatierna.

Mycket kan hända innan nästa val, i Danmark liksom i Sverige, Men om man tycker att opinionsläget bör vara vägledande, som DN gör i artikel efter artikel, är det danska exemplet ingenting att ta efter. Det kanske är det rätta att göra, men någon säker väg till väljarframgång är det sannerligen inte.

Man skulle kunna ställa analysen alldeles på huvudet och faktiskt få en rimligare slutsats: SD är ett parti vars åsikter attraherar en växande andel väljare. Var taket är, vet vi ännu inte. Men partiets popularitet är ett faktum för övriga partier att förhålla sig till, alldeles extra påtagligt för den traditionella högern.

I de flesta europeiska länder är borgerligheten trängd av högerpopulisterna. Frågan är hur man manövrerar i det läget. Med tanke på växande fientligheten mellan S och SD har den svenska regeringen rätt stort utrymme. SD kan inte välta regeringen och stödja en rödgrön regering med Andersson som statsminister, det förstår alla. Och det är ett faktum som regeringen faktiskt skulle kunna utnyttja mer, inte minst inom den ekonomiska politiken.
Opinionssiffror är inte allt, frågan är om man lyckas greppa rodret och styra skutan, trots att det finns många andra ivriga kaptener.

" Det är som att verkligheten inte existerar för dessa skribenter

Ökat hedersförtryck visar på misslyckad integration-GöteborgsPosten_231206

För fem år sedan kom en undersökning om hur många ungdomar i Stockholm, Göteborg och Malmö som lever under hedersnormer (GP 8/11 2018). Enligt undersökningen utsattes var sjätte niondeklassare i Göteborg för hedersförtryck.

Nyligen kom en uppföljande studie beställd av Göteborgs stad, enbart om Göteborg, som visar att andelen unga som lever under hedersförtryck har fördubblats sedan 2018. Den grupp som är mest drabbad är muslimska invandrarung­domar med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika. Det är framför allt de som tvingas anpassa sina liv för att värna släktens så kallade heder. Normerna upprätthålls med fysiskt eller psykiskt våld, eller båda två.

Studien innehåller flera intressanta fynd och bör läsas av fler än politikerna i Göteborgs stad.
Bland annat visar den varför det är en usel idé att sortera in hedersvåld under det breda begreppet ”mäns våld mot kvinnor”. Dels för att hedersvåld inte bara drabbar flickor, utan även pojkar. Dels för att det, enligt de svarande själva, är mammorna som främst utsätter ungdomarna för våld – inte papporna.

Rapporten illustrerar också det stora värderingsgapet som finns mellan unga som tillhör majoritetssamhället och dem som är från en hederskultur. Bland dem som är uppvuxna med oskuldsnormer eller våldsnormer är inställningen till individuella fri- och rättigheter villkorad. Exempelvis anger en femtedel av pojkarna som lever med oskuldsnormer att det är ”jättedåligt” att kvinnlig könsstympning är förbjudet. Nästan hälften av pojkarna som lever med oskuldsnormer tycker att det är ”jätte­dåligt” med samkönade äktenskap.

Det mest oroväckande med rapporten är att hedersnormerna inte verkar avta, utan öka. Det säger mycket om hur illa integrationen fungerar i Sverige. Förut sågs det som självklart att ju längre en grupp befann sig i Sverige, desto mer skulle dess normer börja likna de svenska när det gäller synen på sådant som jämställdhet, demokrati och individuella fri- och rättigheter. Den logiken kan appliceras på flera av de grupper som invandrade till Sverige under 1900-talet. Men den verkar inte gälla längre.

Det verkar som att integrationsprocessen rullas tillbaka när den berörda gruppen är så pass stor att den inte längre behöver anpassa sig efter majoritetssamhällets värderingar. Följden blir att det skapas ett miniatyrsamhälle i samhället där det är den svenska synen på individuella fri- och rättigheter som är avvikande. En rapport från i höstas från Göteborgs stad visar att delar av den personal inom förskola och skola som själva har invandrarbakgrund till och med hjälper föräldrarna att upprätthålla hederskulturen, genom att kontrollera barnen när de inte är i hemmet. I vissa fall rapporterade de till och med tillbaka till föräldrarna om barnen gör något som bryter mot hedersnormerna.

För att kunna göra något åt hedersförtrycket måste stadens politiker både förstå dess omfattning och vilka uttryck det tar sig. Den här studien visar hur mycket som finns att göra.
" Det verkar som att integrations­processen rullas tillbaka

Vänstern blundar för den verkliga rasismen_[Henrik Jönsson-GP231129

Att ”sila mygg och svälja kameler” är ett talesätt som innebär att göra en stor affär av småsaker, men samtidigt inte beakta långt viktigare saker. Detta är en utmärkt beskrivning av den svenska vänsterns förhållande till antisemitism.

Man är tyst när elever rapporteras dödshota judar i klassrummet. Man har inga synpunkter på att författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman under en banderoll märkt ”intifada” beskriver Hamas terrorattack på Israel som berättigat ”motstånd” – och Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi klickar gladeligen ”gilla” när kulturprofilen Stina Wollter reproducerar antisemitiska konspirationsteorier i offentligheten.

Detta förhållningssätt speglades i riksdagens debatt om Sveriges antisemitism, där samtliga av vänsterblockets anföranden var kirurgiskt rensade från hänvisningar till den verkliga antisemitism som Sveriges judar nu utsätts för i offentligheten – utan istället konsekvent beskrev antisemitismen som en metafysisk och illvillig demon som ibland oförklarligt uppenbarar sig.

Oviljan att konkretisera problem är symptomatisk för vänstern, eftersom verkligheten på ett besvärande sätt ofta går stick i stäv med socialismens förklaringsmodeller. Under decennier beskrevs till exempel Sveriges unikt skenande våldskriminalitet som ett resultat av ”socioekonomiska faktorer” – trots att Sverige har ett av världens mest generösa välfärdssystem och betydligt mindre klyftor än länder utan samma kriminalitetsproblematik.

På liknande sätt förklarar vänstern nu Sveriges antisemitism i stort sett uteslutande som ett högerextremt problem, vilket man menar drivs på av regeringens samarbete med Sverigedemokraterna. Sveriges opposition försitter heller aldrig ett tillfälle att försöka spräcka regeringsunderlaget genom att framhäva SD:s moraliska orenhet.

Kritiken är inte irrelevant, men att gräva fram gryniga fotografier och VHS-inspelningar från 90-talets början som argument för att Sverigedemokraterna skulle vara pådrivande för dagens antisemitism är inte bara långsökt – det skymmer även den verkliga problembilden.

På samma sätt som de ”socioekonomiska förutsättningarna” under många år utgjorde en moralisk bromskloss som förhindrade studier av sambandet mellan Sveriges havererade migrationspolitik och brottsutvecklingen är nu Sveriges akademiska bild av rasism en bromskloss som försvårar förståelsen av den antisemitism som härstammar i Mellanöstern.

Att dessa antisemitiska kulturella normer kunnat växa sig starka i Sverige är ett direkt resultat av att svenska makthavare vägrat kännas vid dem av rädsla att bli utmålade som rasister. Den verkliga rasismen är däremot att särbehandla människor så att de inte ställs till svars för principiellt förkastliga åsikter – där det långsiktiga resultatet dessutom blir att en minoritet nu drabbas på ett groteskt vis.

Vänstern har all rätt att sila sverigedemokratiska myggor, men så länge man fortsätter svälja kameler är man en del av problemet – inte dess lösning.

" Oviljan att konkretisera problem är sympto­matisk för vänstern

Det egentliga hotet mot svensk demokrati_[Adam Cwejman-GP231203

För två år sedan konstaterades i en utredning att 14,6 miljarder kronor årligen försvinner i felaktiga bidragsutbetalningar. Det kan jämföras med Finland där det samma år försvann 100 miljoner kronor i fusk.

 Vi har lärt oss, genom ofta upprepade varningar, att om demokratin hotas i Sverige så sker det genom en rad politiska beslut fattade med berått mod. Det vill säga: Det finns partier och politiker som avsiktligt avser kringskära demokratin i vårt land. Inte sällan hänvisas till Ungern och Polen som exempel över hur det kan gå till.

Det här förklaras vara ett stort historiskt skådespel i vilket det är centralt att kämpa för de ”goda krafterna” mot de ”onda”. Så trodde jag också väldigt länge, med ögonen fixerade vid stora partipolitiska hot och politiska tendenser som spänner över hela Europa.

Ett sådant perspektiv riskerar dock att göra en blind för de tusen nålsticken som, kommer det visa sig, utgör det egentliga hotet mot svensk demokrati. Medan det har varnats och larmats så pågår, helt utan att avsändaren direkt är politiska partier, något allvarligt i Sverige som sällan förklaras vara huvudfaran för den svenska demokratin.

Vissa av dessa nålstick, ska tilläggas, är tydligt värre än andra, men de sker med en sådan frekvens att det sällan blir någon stor sak av det hela. Enskilt är de kanske inte mycket för världen: Lite bidragsbrott här, lite skade­görelse där, problem med infiltration av offentlig förvaltning i en kommun, hotade nämndemän i en annan. Men tillsammans utgör de vad som är det faktiska hotet mot den svenska demokratin.

Det demokratiska systemet i Sverige består inte enbart av val till kommun, region och riksdag var fjärde år. Viktigare är vad som sker med demokratins institutioner däremellan valen. Hur väl dessa institutioner fungerar är den stora prövningen för det svenska samhället på 2020-talet.

Om dessa institutioner inte kan fullgöra sitt arbete, deras verktyg missbrukas och deras tillgångar försnillas så spelar det mindre roll om den svenska rikspolitiken bedyrar demokratins vikt. Demokratin i Sverige kan m

onteras ned framför våra ögon samtidigt som rikspolitiker garanterar att så aldrig får ske.
Men det sker. Låt mig ge några exempel från de senaste åren. 

För två år sedan konstaterades i en utredning att 14,6 miljarder kronor årligen försvinner i felaktiga bidragsutbetalningar. Det kan jämföras med Finland där det samma år försvann 100 miljoner kronor i fusk. Vad gör detta med socialförsäkringssystemets legitimitet? Underminerar inte en sådan situation människors vilja att bidra till det gemensamma?

Brotten som förstör våra demokratiska institutioner är kanske inte de mest uppseendeväckande. Tidigare i år publicerade den svenska polisen en rapport i vilken man beskriver hur den organiserade brottslig­heten har förändrats i Sverige.

Bortom rubrikerna om sprängningar och skjutningar (som ständigt slår rekord i just Sverige) har kriminella börjat infiltrera vården, bland annat med hjälp av läkare som skriver ut falska intyg om funktionsnedsättning och sjukdom. Det finns också exempel på kriminella som startar vårdcentraler och familjehemsföretag för att få ut gemensamma medel. Man tar då betalt för tjänster som inte utförs och ofta upphör dessa bolag att betala skatter och skulder.
Liknande infiltration, för det är vad det är, sker även inom det svenska rättsväsendet. 

En kvinna som jobbar som handläggare på på Attunda tingsrätt är misstänkt för att under lång tid läckt hemlig information till gängkriminella som hon har tagit del av på sin arbetsplats. Det är oklart under hur lång tid det har skett men det är enligt uppgifter från åklagaren ingen engångshändelse.

Förra året dömdes två advokater för att ha hjälpt gängkriminella. Det handlar bland annat om hjälp vid förberedelse till mord. Den ena advokaten ska ha haft ”full insikt” om att det fanns en tydlig mordplan och ”hans agerande var en central del i planeringen av brottet” berättade en rådman för Aftonbladet.

Enskilt så kan sådana här händelser bortförklaras med att det är väl ”sånt som händer”. Men problemet är större än så och påverkar inte bara enskilda rättsfall utan hela kommuner. Ett beslut om att placera den nya Utbetalningsmyndigheten – som ska förebygga och förhindra felaktiga utbetalningar från staten – i Södertälje ställdes med kort varsel in av regeringen.
Orsaken sades vara att det saknades lämpliga lokaler. Men DN fann att den verkliga orsaken var att det fanns en ”betydande risk för infiltration och att kriminella försöker utöva påtryckningar på de anställda.” Att därför lägga en så ”känslig myndighet i en stad med precis de problemen är att skjuta sig i foten”, berättade en källa för DN.

En bakgrund till beslutet är en hemlighetsstämplad rapport som polisen gjort, som DN fick ta del av, där det tydligt förklarades att Södertäljenätverket, en kriminell organisation redan ”infiltrerat Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan i Södertälje”. Mot bakgrund av detta hade polisen rekommenderat att myndigheten skulle placeras på annan ort.

Carina Gunnarsson, forskare vid stats­vetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet och till vardags verksam vid Totalförsvarets forskningsinstitut skrev nyligen en rapport för SNS, betitlad ”Den sårbara staten”. Gunnarsson menar att ett land som har en väldigt stark demokratisk tradition paradoxalt nog kan vara särskilt sårbart för antidemokratiska hot.

Ett exempel på detta är det kommunala självstyret. I Sverige så fattas många beslut nära medborgarna. Kommuner, även mycket små sådana, har stora befogenheter och staten är inte direkt inblandad i besluten. Det innebär att kommunerna spelar en viktig roll i Sverige, 81 procent av alla offentligt anställda jobbar i kommuner.

Men det innebär också att de är mer sårbara för påverkan, hot och infiltration. De är helt enkelt ett lättare byte för kriminella än en stor statlig myndighet. Detta byte är frestande för kriminella eftersom kommunerna hanterar stora mängder pengar, närmare bestämt 773 miljarder kronor förra året.

Därtill finns en annan faktor som gör Sverige synnerligen sårbart. Den långt gångna privatiseringen av offentlig sektor, som skulle öka valfriheten och effektiviteten, innebär också att det blir särskilt enkelt för kriminella att starta bolag eller infiltrera bolag som utgör tjänster åt offentlig sektor. I en kommun kan det vara svårt att värja sig emot sådan brottslighet.

Vi tror att hotet mot demokratin är spektakulärt, att det manifesteras under grandiosa former av krafter som hatar vårt samhällssystem. Men i likhet med livet självt så planerar sällan ödet någon storslagen undergång för oss. Den verkliga nedmonteringen av den svenska demokratin och dess institutioner pågår framför våra ögon. Det är inga engångsföreteelser och det sker nu.

Genom infiltration, korruption, hot och kriminalitet monteras svensk demokrati ned, bit för bit.

Så avskaffas yttrandefriheten_[Susanna Birgersson-GP231202

Vad blir reaktionen från EU när ett västeuropeiskt medlemsland avskaffar yttrandefriheten?
Leo Varadkar är en farlig man. Tyvärr är han premiärminister i ett europeiskt land. Just nu håller han på att genomdriva en lag som kommer att skjuta sönder yttrandefriheten på Irland.
De flesta länder har lite olika former av begränsningar för vad man får säga och skriva. De kan handla om att skydda rikets säkerhet, eller om att man inte får hota och uppmana till våld. I Danmark återinförs för närvarande ett slags blasfemilag, som ska skydda Danmark mot islamistisk ilska och terror. Det är oroande och nedslående.

Men Varadkar och hans ministrar planerar något långt värre. De vill lagstifta mot yttranden som syftar till att skapa hat mot grupper kategoriserade utifrån etnicitet, religion, kön, könstillhörighet och sexuell läggning. Hat definieras i lagförslaget som hat på grundval av ovan nämnda grupptillhörigheter.

Det är en definition som inte är någon definition alls, utan bara en språklig cirkelformation. Vidare ska den som anklagas för att ha gjort detta själv bevisa att yttrandet inte syftade till att uppmuntra till hat. Sug på den. Anklagas du ska du själv förklara hur ditt inlägg var ett konstruktivt bidrag i en vetenskaplig, religiös, konstnärlig eller politisk diskurs.
Notera att det inte är sannings­halten som ska bevisas, utan relevansen. Straffet för den som döms skyldig är fängelse upp till fem år.

Eftersom lagen ännu inte trätt i kraft kan ingen veta hur den kommer att tillämpas, men en ledtråd ges om man lyssnar på vad lagens försvarare säger är dess syfte. Pauline O'Reilly från Irlands gröna parti, förklarade förra året att om en persons åsikt om en annan persons identitet gör tillvaron otrygg, eller leder till obehag, så är det lagstiftarnas skyldighet att begränsa rätten att uttrycka sådana åsikter.
Obehag, alltså.

Det är ett kodord hämtat direkt från i en väldigt specifik debatt. Transpersoners mentala hälsa sägs nämligen vara beroende av att de ges rätt pronomen av omgivningen. Den som framhärdar i att en person som är född som man, som fortfarande har en mans alla kroppsliga attribut, faktiskt är en man, orsakar naturligtvis denna person stort obehag.

Den som syrligt påtalar att män faktiskt inte kan amma, skapar naturligtvis obehag. Den som skriver en kritisk text till en bild av en tonårskropp som fått brösten bortskurna i så kallad könskorrigerande kirurgi, skapar naturligtvis obehag. Det får bli fängelse!
Som om detta inte vore nog.

Det ska bli straffbart att inneha material som kan generera hat. Det kan vara sådant som memes och satir­bilder. Den som misstänks ha sådant på sin telefon blir skyldig att öppna telefonen och visa polisen vad som finns där. Den som motsätter sig riskerar att fängelsestraffet förlängs med ett år.

Så vill Leo Varadkar skapa en modern lagstiftning som liksom kväver hatet i sin linda...
Förra veckans upplopp kom som en skänk från ovan. Efter att en man med algeriskt ursprung knivstuckit en kvinna och tre barn, drog en mobb genom Dublin, vandaliserade affärer och misshandlade poliser. Varadkar kommenterade genom att lova att skynda på sin hat-lagstiftning.

Det finns inga ursäkter för höger­extremt pöbelbeteende. De irländska politikerna kan dock inte stävja oron genom att förbjuda hat. De senaste åren har asylinvandringen rakat upp till rekordnivåer, samtidigt som landet tagit emot 100 000 ukrainare. Bostadssituationen är mycket ansträngd, sjukvården likaså.

När trycket på Europa stiger, ökar invandringen till de länder som säger sig välkomna migranter (vi i Sverige vet). Det finns inget parti på Irland som motsätter sig mass­invandringen, som bara fortsätter. Därför växer det folkliga missnöjet – medan regeringens svar är att kriminalisera också de legitima uttrycken. 

För gissa om hård, raljant eller bara arg invandringskritik kommer att tolkas som ”hat” i Leo Varadkars lilla örike! 

Trycket kommer öka tills behållaren exploderar.

Det ska bli intressant att se hur EU reagerar. Bryssel har riktat mycket kritik mot den nationalkonservativa ungerska regeringens grundskott mot demokratin. Vad blir reaktionen när ett västeuropeiskt medlemsland avskaffar yttrandefriheten?

" Det finns inga ursäkter för höger­extremt pöbelbeteende. De irländska politikerna kan dock inte stävja oron genom att förbjuda hat.