G öteborg är på väg mot ett nytt rekordår. Det handlar varken om arbetstillfällen, skolresultat eller idrott – utan sprängdåd. Fram till början av hösten hade det smällt 14 gånger i storstadsregionen.
För tio år sedan hade det varit en exceptionell händelse. I spåren av den brutala våldsvåg som just nu plågar Sverige är det bara en nyhet i mängden, en dyster siffra bland många.
I utländska medier målas allt oftare en bild av ett samhälle i förfall.
Det säger något om tillståndet i landet, menar kriminologen Ardavan Khoshnood.
– Jag delar delvis den bilden, läget är enormt allvarligt och vi kan till viss del tala om en systemkollaps. Vi har så otroligt många som mördas, oskyldiga som får sätta livet till och vi har – trots nya lagar och så vidare – inte kunnat komma åt problemet.
Mest påtaglig är den mordvåg som drabbat Stockholmsregionen. Där har 24 personer skjutits ihjäl hittills under 2023, Uppsala inräknat. Dessutom har flera sprängdåd genomförts, ett med dödlig utgång.
En stor del av gängvåldet kring huvudstaden kan, enligt polisen, kopplas till den så kallade ”Kurdiska räven” Rawa Majid. 37-åringen styr ett av Stockholms mest fruktade kriminella nätverk, Foxtrot. Gänget har legat i konflikt med det så kallade Dalennätverket som leds av 25-årige Mikael Tenezos, kallad ”Greken”.
Men även inom Foxtrotnätverket uppges det ha uppstått konflikt, vilket tagit gängvåldet till en nivå som tycks sakna gränser. Aktioner som varit tabu, till och med inom den tungt kriminella världen, är inte det längre.
Den 7 september sköts en kvinna i 60-årsåldern till döds i en bostad i Uppsala. Offret var mamma till 33-årige Ismail Abdo – kallad ”Jordgubben” – som tidigare var en av Rawa Majids närmaste män i Foxtrotnätverket, enligt SVT.
Två misstänkta, 15 och 19 år gamla, greps. Enligt uppgifter till Aftonbladet ska de ha utfört uppdraget på direkt order från ”Kurdiska räven”.
37-åringen är sedan tidigare efterlyst, men har flytt Sverige och håller sig av allt att döma undan i Turkiet – som gett ”Kurdiska räven” medborgarskap och därför inte vill lämna ut honom till svenska myndigheter.
Från utlandet antas han styra unga torpeder – i flera fall barn – som mördar människor mot betalning i de pågående konflikterna.
Efter dödsskjutningen av mamman i Uppsala har ett flertal våldsdåd, riktade mot anhöriga och närstående på de olika sidorna, inträffat. I flera fall har också oskyldiga, utan koppling till konflikterna, dödats.
Det är en ny nivå av gängvåld, säger Ardavan Khoshnood:
– Vi har definitivt passerat en ny gräns, där allt numer är lovligt byte: ”Kommer vi inte åt dig så tar vi din mor, far, syster eller bror”. Det är nog den farligaste utvecklingen som vi bevittnar just nu, säger kriminologen.
Liksom ”Kurdiska räven” antas även ”Greken” och ”Jordgubben” leda sina nätverk från utlandet.
– Vi ser en kraftig uppgång i våldet nu och det är ett direkt resultat av den oro som finns inom den kriminella miljön, vilket är direkt kopplat till Foxtrotnätverket. Bortser vi från det så är situationen egentligen som den har varit under de senaste 15 åren – där vi har haft skjutningar och sprängningar. Skillnaden är att nu har det varit väldigt många på kort tid, där väldigt många också har dött, säger Ardavan Khoshnood.
Samtidigt ser polisen en annan oroande utveckling. Stockholm, Göteborg och Malmö har i varierande skala tvingats hantera dödligt gängvåld under en relativt lång tid. De senaste åren har de kriminella nätverken, och deras våldskapital, dock spridit sig över landet på ett sätt som inte skett tidigare.
Listan över andra städer som drabbats av dödligt skjutvapenvåld – bara under 2023 – kan göras lång:
Söderhamn, Trelleborg, Eskilstuna, Borlänge, Landskrona, Västerås, Örebro, Åstorp, Helsingborg, Sandviken.
Till den kan fogas ytterligare mindre städer – som Kristianstad, Kalmar och Värnamo för att nämna ett fåtal – som tvingats börja hantera en gängproblematik som tidigare i stor utsträckning varit ett storstadsfenomen.
Ardavan Khoshnood ser två huvudsakliga förklaringar till det:
– Den ena är att polisen haft väldigt mycket fokus på storstäderna och höjt sin effektivitet där. Då blir det enklare för gängen att flytta viss verksamhet någon annanstans, där de får vara mer ifred.
– Den andra är att man kan sälja narkotika och annat även i mindre städer. För gängen spelar det ingen roll, de vill ha mer resurser, nya medlemmar och nytt folk. Det blir en win-win för dem.
Christian Nylén är polischef i lokalområde Syd i Göteborg, som plågats av gängkonflikter mellan nätverk i Frölunda och Tynnered i ett decennium. I somras konstaterade han i GP att vägen till det nuvarande tillståndet har varit lång – men att vägen tillbaka kommer vara mycket mödosam.
– Det har tagit 20 år att hamna i den situation vi är i nu och det kommer nog tyvärr ta uppemot 20 år att ta oss ur den.
Han pekade också, liksom en rad andra har gjort, på att det är ett problem som polisen inte kommer kunna lösa på egen hand.
– Det är svårt att få någon att sluta vara kriminell, den största kraften måste vi lägga på att se till att våra barn inte blir kriminella från första början.
I den senaste tidens våldsvåg har det dessutom blivit tydligt att just barn – pojkar i tonåren – blivit ett allt vanligare verktyg för gängen också gällande de grövsta brotten.
Under lång tid har yngre personer använts som så kallade ”springpojkar”, för att hantera narkotika, gömma vapen eller transportera varor.
Nu används de många gånger – i synnerhet inom gängkonflikterna i Stockholm – som torpeder i så kallade kontraktsmord.
De dödar människor för pengar.
– Initialt handlade det ofta om att de skulle transportera vapen eller narkotika från punkt A till punkt B. Nu ser man att de tar en större roll i själva skjutningarna, vilket är väldigt bekymrande. Det handlar dels om att väldigt många av de här barnen vill vara en del av detta och skaffa sig en större roll, dels om att gängen ser det här som en möjlighet att inte utsätta sig själva för fara och låta någon annan sköta skjutandet, säger Ardavan Khoshnood.
Är det så man ska se det – att gängen helt enkelt utnyttjar barn?
– Ja, det är ingen som helst tvekan om det. Men det är också som rikspolischef Anders Thornberg sa häromveckan, att i många fall är det barnen själva som kontaktar gängen och vill vara en del av det.
Ardavan Khoshnood menar att det är ett nytt fenomen att kriminella anlitar barn för att utföra grova våldsbrott och något som knappt förekom för 15–20 år sedan.
– Det har skett en kraftig förändring. Man har helt och hållet ändrat synsätt och bryr sig inte längre. Lite som att ”vi befinner oss i krig och i krig är allting tillåtet”.
En rad bakomliggande orsaker har, av olika aktörer, pekats ut som centrala för den negativa samhällsutvecklingen med en växande och allt grövre organiserad brottslighet – som inte verkar ha några problem att fylla skorna efter dödade och fängslade gängmedlemmar.
Ardavan Khoshnood säger att det, gällande det mesta som rör brottslighet och kriminella nätverk, finns forskning, studier och rapporter att förhålla sig till.
– Men när det gäller frågan varför vi befinner oss i den här situationen så finns egentligen bara spekulationer. När Brå kom ut med sin rapport gällande skjutningar 2021 så skrev de också att vi egentligen inte har en aning om varför det ser ut som det gör och att vi kanske aldrig kommer att veta det heller.
Kriminologen säger att frågan är komplex, men lyfter ändå fyra övergripande förklaringar till utvecklingen:
1) En gammal och omodern brottslagstiftning.
– Det är egentligen först de senaste fem åren som vi har börjat modernisera den lite, med hemlig dataavläsning, högre straff för vissa brott och ny vapenlagstiftning. Väldigt många andra europeiska länder har haft sådana lagar på plats sedan länge.
2) En explosionsartad ökning av gäng och kriminella nätverk.
– De har blivit väldigt många väldigt snabbt.
3) En ”enorm” naivitet hos politiker och beslutsfattare.
– Man har under lång tid sett det här som isolerade händelser som kommer att ta slut, att i Sverige har vi inte sådana problem. Därför har de i stället kunnat växa.
4) En misslyckad integration.
– Den absoluta majoriteten i de här gängen är personer med utländsk bakgrund. Det är ingen hemlighet, det vet alla. Och det handlar inte om dem som kom till Sverige 2015, även om de utgör en liten del. Det här är personer som är födda och uppvuxna i Sverige, eller kom till Sverige som barn. Det handlar om andra generationens invandrare. När de är så kraftigt överrepresenterade i våra gäng så har integrationen misslyckats.
– De här faktorerna har tillsammans bidragit till att vi är där vi är i dag, summerar Ardavan Khoshnood.
Men allt är inte kolsvart, enligt kriminologen.
– Det talas ibland i termer som inbördeskrig och liknande – det är självfallet trams. Vi befinner oss inte alls på den nivån. Men för att vara Sverige, med den historia vi har, så är läget enormt allvarligt.
Det går att bryta utvecklingen, menar Ardavan Khoshnood.
– Kortsiktigt måste vi se till att mota våldet nu, akut, i dag. Då behövs polis och batong. Vi behöver identifiera, gripa och plocka bort kriminella från gatorna.
Samtidigt pekar han på ett stort men – det långsiktiga och förebyggande arbetet. Där andra samhällsaktörer än polisen måste ta det största ansvaret.
– Annars kommer det här bara att fortsätta. Den enskilt viktigaste åtgärden är att stoppa nyrekryteringen. För att stoppa den, med tanke på att det är barn vi pratar om, så är det i skolorna som arbetet måste börja. Skolan måste få enormt mycket mer resurser än vad den får i dag. Det duger inte med en kurator på 300 elever, det fungerar inte.
Han menar också att socialtjänsten måste ges större mandat att ingripa, när en lärare eller kurator larmar om ett barn i riskzonen.
– I dag blir det ett möte med barnets föräldrar där man berättar att barnet har blivit mer våldsamt, umgås med äldre och att man är lite bekymrade. Då kan föräldrarna bara säga ”skit ni i det, jag har koll på mitt eget barn” och gå därifrån utan att behöva ta emot stöd och hjälp – eller ens erkänna att det finns ett problem, säger Ardavan Khoshnood och fortsätter:
– Föräldrarna ska inte få lov att neka hjälp – de ska ha stöd. Det kan inte vara baserat på frivillighet och då behöver vi en förändrad lagstiftning. Vi behöver fler kuratorer i skolorna och större resurser till socialtjänsten.
Samtidigt ser han inga indikationer på att de resurserna är på väg.
– Tvärtom. Var och varannan dag läser vi om nedskärningar.
Till sist efterlyser kriminologen en nationell handlingsplan.
– Låt säga att vi skjuter till de här resurserna och att man börjar identifiera fler barn i riskzon. Sen då, vad gör man då? Där krävs att vi har en handlingsplan för hur vi ska hantera de här barnen och stoppa nyrekryteringen. Det räcker inte att bara att ösa in resurser i skola och socialtjänst, det måste också finnas en långsiktig plan för vad de ska göra med dem.
Andreas Wetterberg är enhetschef för Ung Angered inom socialtjänsten i nordöstra Göteborg, en av de stadsdelar där gäng och kriminella nätverk har som störst inflytande.
Han har under flera år arbetat med problematiken, både ute på fältet och nu som chef över verksamheten.
– Det har hänt något med ”hedern” bland kriminella, där man inte drar sig för dra in barn och ge sig på personer som inte är direkt involverade. Gränserna har verkligen förskjutits, konstaterar Andreas Wetterberg och fortsätter:
– De mest uppmärksammade händelserna den senaste tiden har framförallt inträffat i Stockholm, Uppsala och Linköping, men det påverkar även oss. Vi är inte fredade i Göteborg och ingen annan heller. Det påverkar samhällsklimatet och rädslan ökar dramatiskt, vilket underlättar tillvaron för de kriminella. Tystnaden blir större och folk vågar inte anmäla för det här våldskapitalet finns där hela tiden.
Liksom Ardavan Khoshnood anser Andreas Wetterberg att det krävs nya verktyg för att möta en ny, och allt råare, verklighet.
– Politiker brukar prata om paradigmskifte – det behöver vi också göra. Vi måste släppa sargen, vi måste ut i våra områden, säger han.
– Socialtjänsten har under lång tid gått allt mer mot att sitta på kontor och utreda. Det blir långa utredningar för att sätta in insatser, som föräldrar i väldigt stor utsträckning tackar nej till i slutändan. Det viktigaste är inte alltid att utreda exakt vilken insats som ska sättas in – utan att komma in dag ett när personen är mottaglig. Det är där vi går bet, för att vi har byggt en massa byråkratiska barriärer.
Andreas Wetterberg beskriver den nuvarande arbetsfördelningen som 80-20, där 80 procent består av kontorsarbete och 20 av mer utåtriktad verksamhet.
Han menar att fördelningen borde vara den totalt omvända:
– Vi pratar mycket om evidensbaserade metoder och lägesbilder. Det är inget fel i det – men vad ska vi med alla metoder och lägesbilder till om ingen vill ta emot våra insatser? Vi måste bli förankrade i våra områden, bygga förtroendekapital och lära känna dem vi är till för. Vi kommer in för sent, eftersom vi väntar tills det har gått så långt att vi får in anmälningar, säger han och fortsätter:
– Vi behöver vara ute och ändra våra arbetstider så att vi är tillgängliga när folk behöver oss. Där är vi inte i dag. Vi pratar ofta om det, men vi kan inte sitta och prata längre – vi måste börja göra det.
Samtidigt sitter väl många handläggare med en massa ärenden som ni inte skulle hinna ta om alla var ute på fältet? Har ni resurser för att göra den här omställningen?
– Vi behöver satsas på, så är det, men det behöver satsas på rätt sätt. Normalt sett vill man inte ha riktade satsningar, men i det här fallet tror jag det är precis vad som behövs. Jag tror inte att socialtjänsten kan hantera att få de medlen i budget, för då kommer det bara att gå åt till att göra samma saker som vi alltid har gjort.
– Och visst, vi har en massa ärenden att hantera, men om vi skulle byta fokus och gå på snabba insatser i stället för att utreda allting – då skulle vi inte ha så mycket utredningar. Då skulle vi kunna prioritera de ärenden där det verkligen behövs.
Om vi leker med tanken att ni fick riktade resurser och lyckas göra den här omställningen – vilken skillnad tror det skulle göra?
– Jag tror att det skulle göra stor skillnad. Det skulle ta något år innan vi på riktigt skulle kunna börja verka, men på ganska kort tid så tror jag att det skulle börja märkas.
Andreas Wetterberg ser, med sin långa bakgrund som verksam i ett av stadens utsatta områden, tre starkt bidragande faktorer till dagens situation.
Den första är segregationen.
– Vi har byggt upp parallellsamhällen och de har inte de som kommit hit gjort själva, utan de har hamnat i våra förortsområden. Där finns mindre service och mindre tillgång till samhället. Föräldrarna är sämre utbildade, tjänar mindre och är oftare arbetslösa. Det här blir en grogrund för att känna sig utanför, vilket gör att steget till att också ställa sig utanför – och kanske bli kriminell – är kortare.
De två andra är det fria skolvalet och utslagningen i skolan.
– Familjer med bättre förutsättningar väljer andra skolor till sina barn än de som finns i våra områden. De som blir kvar är de som har det allra svårast. Man vet att den som omges av högpresterande kommer att prestera lite mer själv – men också det omvända. Det blir som ett självspelande piano.
– Andelen elever som får underkända betyg, och därför inte kommer in på gymnasiet, är väldigt mycket större i våra förortsområden. Redan där börjar ens livschanser bli ganska kraftigt försämrade. Det blir också en grogrund till att hitta andra sätt att försörja sig och göra karriär.
De sakerna kan inte socialtjänsten lösa – men i ett längre perspektiv tror Andreas Wetterberg att det är helt avgörande att man tar även i de större frågorna.
– Ska vi på riktigt göra något åt segregation och andra problem så är vi 20 år bort, men vi har ju funderat på det här i åtminstone tio år utan att göra nåt. Hade vi börjat direkt hade vi kanske varit halvvägs nu.
Samtidigt säger han att samhället i det kortare perspektivet måste sätta hårt mot hårt, låsa in dem som begår grova brott och bli bättre på att skydda dem som vittnar och anmäler.
– Men om den enda lösningen ska vara hårdare straff så kan man titta på hur det gick i USA när man provade det. Då hamnar vi i en situation som är sju resor värre än den vi har i dag. Gör vi rätt finns alla förutsättningar att vända det här, men försöker vi bara vinna kortsiktiga politiska poäng – och det gäller från alla håll i politiken – då kommer det här inte att sluta bra.
Både Andreas Wetterberg och Ardavan Khoshnood pekar ut just skolan som en nyckelspelare i att bryta den negativa utvecklingen och stoppa nyrekryteringen. Samtidigt dras många kommuner med stora bekymmer att få resurserna att räcka till för att skolorna ska klara sina ordinarie uppdrag.
Nyligen rapporterade GP exempelvis om att alla grundskolor i Göteborg inför anställningsstopp. På många håll i landet dras skolorna med liknande problem.
I den kontexten är det inte helt enkelt att agera nyckelspelare i kampen mot gängen, menar Linnea Lindquist.
– Vi har varken resurserna, metoderna eller personalen. I år har 98 procent av Sveriges kommuner nedskärningar inom skolan.
Hon är biträdande rektor på Hammarkullsskolan F-3 i Angered och har tidigare arbetat i Stockholmsförorten Rinkeby.
– Någonstans är det ju skolan som kommer identifiera individerna, för det är vi som träffar dem varje dag. Och det börjar aldrig med en skjutning, det börjar med normbrytande beteende. Att man vänder sig mot vuxna, mot sina föräldrar och att man börjar skapa relationer till killarna på torget. Det byggs en gängmentalitet innan det blir till gängkriminalitet, säger Linnea Lindquist och fortsätter:
– Det behöver vi som skola bryta när vi ser det. Problemet är att vi inte har någon riktig utbildning kring hur vi ska hantera det.
Hon skriver under på att skolan har en central roll att spela när det gäller att fånga upp unga och stoppa nyrekryteringen, men att det ansvaret inte kan läggas på lärarna.
– Deras uppdrag är att utbilda. Man skulle behöva skolsociala team redan i lågstadiet. Det är mycket enklare att rädda en elev som är åtta år än en som är 16. Då har de ofta redan blivit vänner med killarna i gängen och hänger med dem.
– Med fler kuratorer och specialpedagoger kan man också fånga upp familjer direkt, för ofta finns det också äldre syskon som man behöver arbeta med.
Polisen i region väst använder sig av den så kallade ”cylindermodellen” för att hålla koll på gängen som verkar här. I den samlar man individer som ingår i kriminella nätverk, eller ligger i riskzonen för att hamna där, i fyra kategorier från A till D.
I mitten av 2022 fanns drygt 1 500 personer inrapporterade, varav knappt 200 i den lägsta kategorin, D. Det handlar om barn mellan 7 och 14 år som bedöms befinna sig i riskzonen för att dras in i kriminalitet.
Anders Börjesson, som då var biträdande chef för polisområde Storgöteborg, sade dock att den siffran sannolikt kan vara högre i verkligheten.
– Det finns andra myndigheter som har bättre kännedom om dem som befinner sig i riskzon eller som har ett normbrytande beteende. Det kan vara en väldigt ung person där skolan ser att något inte stämmer.
En annan faktor som Hammarkullsskolans biträdande rektor lyfter som avgörande för utvecklingen är att skolor i utsatta områden dras med stora problem gällande betygen.
– Så länge vi har områden där 60–70 procent inte får gå gymnasiet så kommer en del av dem att välja fel väg. Det är en jättebra grogrund för rekrytering, säger Linnea Lindquist.
Hon anser att det måste pratas mer om de aspekterna, för att kunna vända utvecklingen på sikt.
– Varför ropar man bara efter justitieministern? Man borde ropa lika mycket efter socialministern och utbildningsministern, säger hon och avslutar:
– Det är klart att vi behöver vara mer repressiva när vi har en enorm brottsutveckling i Sverige, men vi måste också stänga kranen. Stänger vi inte av kranen så kommer vi befinna oss i ett race mot botten för alltid.
Andreas Wetterberg, enhetschef inom socialtjänsten i nordöstra Göteborg, har lång erfarenhet av att jobba med ungdomar som riskerar att dras in i kriminalitet, men också dem som redan hamnat där. ”Gör vi rätt finns alla förutsättningar att vända det här” säger han.
Fakta: 30 000 gängkriminella i Sverige
30 000 personer bedöms, av polisen, ha kopplingar till organiserad brottslighet i form av gäng och kriminella nätverk i Sverige. 9 000 av dem bedöms vara aktiva gängkriminella. 21 000 ingår i kretsen kring dessa och skulle kunna anses som ”medmisstänkta”.
Som en jämförelse har Polismyndigheten drygt 22 600 poliser och omkring 13 000 civilanställda.
Försvarsmakten uppger att de har 24 300 anställda som tjänstgör dagligen, varav 9 600 är civil personal. Därutöver finns reservofficerare, deltidsanställda, Hemvärnet samt krigsplacerade personer som gjort värnplikt.
En gängkriminell uppskattas kosta samhället drygt 23 miljoner kronor om den är aktiv under 15 års tid, enligt en beräkning av nationalekonomen Ingvar Nilsson.
Källor: Polismyndigheten, Försvarsmakten, ”Vänd dem
inte ryggen” (Ingvar Nilsson)
