En sjuk människa ansvarig för tusentals människors död. Så beskrivs sällan någon som arbetar inom vården. Men det var precis det som hände Jonas F Ludvigsson, professor, epidemiolog och barnläkare. Detta efter att en studie genomförd av honom hade publicerats i ansedda New England Journal of Medicine.
Slutsatsen han drog i studien var att få barn i Sverige under pandemin hade insjuknat i covid-19, trots att skolorna förblev öppna. Det var, så sent som januari 2021, tydligen en mycket kontroversiell ståndpunkt. Så kontroversiell att det gjorde Ludvigsson till en måltavla för trakasserier och hat under en längre tid.
Pandemidebatten 2020 till 2021 känns fjärran nu. Men tänk tillbaka på denna tid och förbise sådant som att folk hamstrade toalettpapper och jobbade hemifrån, minns i stället diskussionen om vad som var bäst ”strategi” för att möta pandemin.
När en bångstyrig opposition till de dominerande sanningarna som mest behövdes motarbetades de som mest, och då inte bara med motargument – som det förstås inte är något fel med – utan även med försökt att utmåla en part som hänsynslös, ond och känslokall.
”Trakasserierna mot mig fortsatte med en mycket hög intensitet fram till midsommar. Det var helt exceptionellt”, berättar Ludvigsson för Läkartidningen i en intervju (11/1). Han anmäldes tre gånger inom loppet av två månader för forskningsfusk med anledning av studien i New England Journal of Medicine. Ett antal svenska forskare krävde även att journalen skulle dra tillbaka studien.
Det är inte svårt att förstå Ludvigsson. Varför sticka ut hakan och försöka bidra om det leder till ett så aggressivt gensvar? Varför stå upp för det man tror är rätt och riktigt när ens mentala hälsa och karriär äventyras?
Minns vad som hände Sara Kristoffersson, professor i designhistoria vid Konstfack. Hon invände mot påståendet att det skulle ha varit något rasistiskt med namnet ”Vita havet” som en sal på Konstfack bär. 44 kollegor skrev då ett öppet brev till studenterna i vilket de tog avstånd från Kristoffersson som de menade ägnade sig åt ”maktutövning som skadar förtroendet i relationen mellan studenter och lärare”.
Signalen var tydlig: ifrågasätt inte idéer av ett visst slag, som förekomsten av rasistiska strukturer, för då ifrågasätter du studenten som person, inte uppfattningen de hyser. Något intresse för att diskutera med Kristoffersson fanns inte, hennes ord var farlig maktutövning. Hennes bok, ”Hela havet stormar: fallstudie inifrån en myndighet” (Volante 2022) är ett tidsdokument om vad som händer när känslor och upplevelser totalt tränger ut det rationella samtalet.
Det ledde till att kollegor drog igång ryktesspridning och varnade för bokens innehåll. Det är inget farligt med boken. Det kan jag lova. Det värsta som kan hända är att några intressanta tankar väcks hos läsaren. Men boken ansågs så förargelseväckande att kollegor aktivt motarbetade Sveneaus.
Ibland kan det låta som att bristfällig tolerans i det offentliga samtalet är något förbehållet delar av vänstern som sätter likhetstecken mellan ord och våld. Men det är inte riktigt så enkelt. Det som hände Ludvigsson är inte nödvändigtvis något specifikt vänsterfenomen.
Detta är den röda tråden i denna intoleransens epok: Man vill reducera komplicerade frågor till att vara ett enkelt val för eller emot det goda. Samma dramaturgi gällde i diskussionen om invandring. Är du för eller mot de hemska högerextremisterna? Någon sorts rimlig mellanväg var länge inte någon reell möjlighet i svensk samhällsdebatt. Och det gjorde stor skada för det politiska handlings- och tankeutrymmet under många år.
Personer i offentligheten får vänta sig mothugg och kritik mot framförda åsikter. Det gäller även forskare som utför den tredje uppgiften, det vill säga de som tillgängliggör forskning för samhället och deltar samhällsdebatten. Men det som hände Ludvigsson får nog en och annan akademiker att tänka till.
Är det värt att presentera kontroversiella forskningsrön – eller berätta om dessa för medier – om konsekvensen kan bli trakasserier, mobbing från kollegor och utfrys- ning?
Det råder inte högkonjunktur för det fria och resonliga samtalet. Det är inte heller ett övergående fenomen utan en återkommande trend, både inom den akademiska världen och i det offentliga samtalet.
