Den europeiskaunionen gräversin egen grav_[GP-221211

Fem personer och en journalist. Så många deltog på Europeiska unionens heldygnsfest tillägnad lanseringen av EU:s investeringssatsning ”Global Gateway”.
Det var ett ”strandparty” där besökarna lovades ”musik och kul”. Men några drinkar eller hopp i poolen blev det inte för de ensamma besökarna. Festen var helt digital, i en virtuell miljö. Besökarna kunde med sina avatarer gå runt och titta på skärmar som visade upp olika samarbeten som EU sjösätter för att bidra till digitalisering och grön energi.

Ett antal, tomma får man förmoda, galor skulle också äga rum under lanseringen där besökarna, enligt en talesperson från Kommissionen, kunde ”utforska de långsiktiga fördelarna av EU:s investeringar”. Vilken pulshöjare. Samma talesperson förklarade att syftet med denna virtuella fest var att nå en publik som primärt befinner sig på ”TikTok och Instagram, samt uppmana dessa att interagera med kampanjens innehåll”. Men de unga, för att inte tala om alla andra, uteblev.

Det blev en historiskt dyr fest, även för att vara i EU-sammanhang.

Varje deltagare kostade Kommissionen, och därmed EU:s medborgare,
841 000 kronor.

Man skulle vilja vara en fluga på väggen när tillställningen planerades. en kanske ännu hellre när dess genomslag och resultat utvärderades efteråt. Drog de några slutsatser av fiaskot?

Sannolikt inte. Global Gateway-festen är motsvarigheten till en välmenande pappa som försöker prata med ungdomarna på ungdomars vis. Det blir sällan lyckat eller värdigt. Men en sådan pappa är i värsta fall lite pinsam och rolig. Här handlar det om EU-Kommissionen med en mångmiljardbudget och med makt att besluta över hundratals miljoner människor. Av en sådan institution skulle man kanske kunna förvänta sig att den iklädde sig i lite mer självinsikt och värdighet. 

Det är inte första gången kommunikatörer i Bryssel med entusiasm försöker göra skäl för sina löner. EU har genom åren prövat serietidningar, superhjältar, brädspel, TV-kanaler och en rad andra oönskade satsningar för att försöka fånga uppmärksamhet och skapa lite europeisk gemenskap. Förutom att vara pengar i sjön framstår dessa satsningar som desperata rop på hjälp från unionen: se oss, älska oss, förstå oss!

Ett inneboende problem med eurokraternas världsbild är att de gör sin egen världsbild till alltings mått. För dem är unionen och dess invecklade institutioner och beslutsprocesser höjden av civilisation och demokrati. Om bara medborgarna kunde förstå det!

Men för en majoritet av européerna är EU lika upphetsande som stammarna i huset: De fyller en funktion men vi behöver inte se dem och deras underhåll ska gå så snabbt och smärtfritt som möjligt. När boende i ett hus blir alltför medvetna om rör och ledningar är det alltsomoftast ett tecken på att något inte fungerar.

I grunden finns här något värdefullt att försvara. Om det kan nog både Kommissionen och Europas folk vara eniga. Men detta samförstånd kring en minsta gemensamma nämnare håller eurokraterna på att slarva bort genom sin tondövhet.

Europa har på grund av sin geografi, små länder som ligger nära varandra, stora fördelar av gränsöverskridande samarbeten. Miljö, infrastruktur, energi, handel, flygtrafik är bara några av de politikområden som vinner på gemensamma lösningar. Enskilt är EU-länderna visserligen inga ekonomiska dvärgar, men tillsammans är de en jätte på den globala scenen. Fördelarna som kommer av en gemensam marknad, tullfrihet och passfrihet är uppenbara. För detta behövs inga taffliga reklamfilmer.

Men det räcker inte för Kommissionen. Dess längtan efter en ”ever closer union” kan på sikt äventyra hela EU-projektets existens. Eurokraterna har nämligen missförstått sin plats i Europa. De vill leda samhällsutvecklingen – sätta tonen – inte agera i rollen av kompetent men osynlig underhållsarbetare.

Och det är här det skär sig, och värre kommer det att bli, mellan Bryssel och kontinentens befolkning. En digital fest med hoppande delfiner och pastellfärger är lite löjligt. Men den bristande självinsikten märks framförallt allt oftare i människors vardag när strävan efter ett till Bryssel och Strasbourg centraliserat politiskt beslutsfattande går ut över den lokala och nationella demokratin.

Trots årtionden av seminarier, utredningar och workshops lider unionen av ett allt påtagligare demokratiskt underskott. Maktdelningen är satt helt ur spel och ofta tvingas nationella regeringar helt enkelt foga sig efter beslut fattande på EU-nivå, även där det inte finns några vinster av gränsöverskri­dande samarbete. Frestar man på tålamodet tillräckligt länge så leder det till sist fram till uppror.

Det har hänt tidigare och kommer hända igen. Det tydligaste exemplet är avsaknaden av lärdomar efter kritiken mot Lissabonfördraget under 2000-talets första decennium. Åtta år efter ratificeringen av fördraget lämnade EU:s tredje största land unionen. Att det var just Storbritannien som lämnade kom knappast som en blixt från klar himmel. Alltsedan 1970-talet har britterna förhandlat till sig undantag, specialklausuler och stretat emot i största allmänhet. Men brexit hade knappast ägt rum om man från Bryssels sida förekommit kritiken genom att göra något åt demokratiunderskottet.

EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell som tydliggör maktdelningen mellan EU, nationella parlament och den lokala politiska nivån – en konstitution som sätter tydliga gränser för centralmaktens inflytande. Utan en sådan riskerar hela EU-projektet att falla ihop av sin egen tyngd.

För det går inte att förvänta sig att icke folkvalda tjänstemännen i Bryssel och Strasbourg frivilligt skulle ge ifrån sig delar av vad de, utan eftertanke, har fått av Europas folkvalda: Alltför vidsträckt politisk makt. Det är en makt som inte har motsvarats av några möjligheter till demokratiskt ansvarsutkrävande. Och varje gång den kombinationen gör sig påmind så naggas förtroendet för unionen i kanten. Det finns en ände på tålamodet och det kan mycket väl vara så att brexit bara var början.

EU är i starkt behov av en lättbegriplig och tydlig konstitution av amerikansk modell.

Så försöker SVT smyga in politiska perspektiv_[Adam Cwejman-GPO_221204

V ilket är det bästa sättet att föra fram en uppfattning när åsikten i fråga har svagt stöd hos folket? Gör den till en odiskutabel självklarhet under täckmanteln ”mänskliga rättigheter”. Lyft därefter frågan genom offentligheten som en naturlig del av ”värdegrundsarbetet” eller strävan efter ”inkludering”, ”mångfald” och ”antidiskriminering”. Alla är för mänskliga rättigheter, men det är inte säkert att alla är för alla de ideologiska inriktningar som lånar begreppet mänskliga rättigheter som utgångspunkt.

Det finns ideologi och så finns det överideologi. Ideologi är det som exempelvis utmärker riksdagens partier och deras politiska arbete. De gör politiska vägval utifrån en uppsättning ideologiska preferenser.

Överideologi är något annat. Det är uppfattningar och ställningstaganden som visserligen är ideologiska – både i sitt sätt att beskriva världen och vad som är önskvärt – men som inte identifieras på samma sätt som politikerna och partiernas ställningstaganden. Därför kan överideologier befinna sig ”ovanför” den politiska debatten. Det är perspektiv som är så självklara att vi inte tänker på dem. Till skillnad från de olika ideologiska perspektiven i riksdagen behandlar vi överideologin som om dess principer vore naturlagar.

Att vinna val är en sak. Då får ett eller flera ideologiska perspektiv inflytande på bekostnad av andra. Men att få privilegiet att bestämma delar av överideologin är något helt annat och större.

Det råder en stor enighet om att politik och myndighetsutövning är, och bör vara, två vitt skilda fenomen. Makten utgår visserligen från folket och myndigheterna styrs, genom styrdokument och regleringsbrev, av regeringen. Men väl på vissa myndigheter går det, med lite kreativitet, att göra tolkningar av direktiven.

Detta uppfattas inte som någon form av ideologisk aktivism, snarare som självklara tolkningar av direktiven eller sådant som alla är eniga om. Ett tydligt exempel i svensk offentlighet är hur diskriminering och mångfald hanteras. Det råder stor enighet i Sverige om att diskriminering i rekryteringsprocesser inte bör förekomma. Det är dessutom reglerat i lag, det är förbjudet att diskriminera.

Men bakvägen smugglas kompletterande ideologiska ståndpunkter in. Och få andra har som SVT har i Sverige gjort sig medskyldiga till detta.

Sveriges Television AB får från regeringen ett sändningstillstånd som översiktligt reglerar bolagets verksamhet. I detta sändningstillstånd, senast utfärdat 2019 finns en skrivelse som lyder att programverksamheten ska ”bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv”. Därutöver tillkommer kriteriet att programutbudet ska ”spegla förhållanden i hela landet och den variation som finns i befolkningen”.

Detta har översatts av SVT till att innebära att ”Sveriges befolkning ska avspeglas i sammansättning av personal” vilket SVT:s ansvariga för ”Sverigespegling”, Seher Yilmaz (tidigare ordförande i organisationen Rättviseförmedlingen) konstaterade i ett inlägg på Linkedin. Vad som avses med den där mångfalden är inte svårt att lista ut.

”Sverigespeglingen” handlar oavkortat om att så kallat underrepresenterade grupper ska avspeglas i SVT:s sändningar och personalstyrka. Med detta menas varken fattiga, högersympatisörer eller landsbygdsbor. Detta understryks när man läser SVT:s HR- och kommunikationsdirektör Sabina Rasiwala som i ett inlägg tydliggjorde vad som som är utgångspunkten för Sverigespeglingen: det handlar om frågor som främst rör rasism och minoriteter.

Men eftersom etnisk kvotering riskerar att klassas som diskriminering enligt svensk lag – då ingen hänsyn till ursprung får tas vid rekryteringsprocesser – så sorteras kvoteringen in under andra mer subtila rubriker som just ”Sverigespegling” eller ”inkludering”. På så vis görs en flexibel tolkning av sändningstillståndet som landar i att man bejakar ett ideologiskt perspektiv som styr hur man ser på ojämlikhet och skillnader i samhället. Detta anses av SVT vara en fullkomligt opolitisk fråga.

Om man anmärker på att det perspektiv som SVT bejakat inte alls är värdeneutralt får man till svar från bolaget att kritiken handlar om ”politisering” och ”misstänkliggörande”. Detta var Seher Yilmaz reaktion när Dagens Industris ledarsida häromåret skrev om hur strävan efter ”inkludering” kunde sätta meritokratin ur spel vid rekryteringsprocesser.

I sitt försök att svara på DI:s kritik tipsade Yilmaz om en rapport, släppt av Länsstyrelsen i Stockholm med titeln ”Vita privilegier och diskriminering”. Hennes syfte var förstås att spela ned kritiken om att inkludering riskerar att bli täckmantel för en ideologisk kampanj. Rapporten utgjorde, menade Yilmaz, ett motbevis för den som tvivlade på att ”arbetsmarknaden inte är likabehandlande”.

Läser man den nämnda rapporten, som finansierades av Europeiska socialfonden och publicerades av Länsstyrelsen, så blir det däremot tydligt att en omistlig del av inkluderingsarbetet är att diskrimineringslagen från 2008 utökas. Förutom kravet på jämn könsfördelning ansåg rapportförfattaren att arbetsgivare ska åläggas att ha en jämn fördelning av ”nationellt eller etniskt ursprung, hudfärg”. De rekommenderade även att sanktionsmöjligheter mot arbetsgivare som inte följer lagen ”i dessa avseenden behöver skärpas”.

Att lägga tyngdpunkten på ”ras” och ”vita privilegier” framställs här som ett neutralt forskarperspektiv. Det är sådan ”världen är”, ”forskningen har konstaterat det”. Men det perspektivet bygger på utgångspunkten att fördelning av resurser och positioner i samhället grundar sig i att vita både aktivt och omedvetet försvarar sina privilegier gentemot ickevita. Det är ett förhållningssätt som bortser från en stor mängd andra förklaringar till varför vårt samhälle ser ut som det gör.

Länsstyrelsen i Stockholm släpper ideologiskt präglade rapporter som sedan SVT använder som ett sätt att förkasta kritiken mot att ”inkluderingsarbete” skulle vara ett politiskt perspektiv som borde diskuteras. De vill förstås fortsätta jobba ifred med något som i högsta grad är ideologiskt men som skickligt nog förpassats till överideologins domäner.

I demokratiska val kan medborgare välja och välja bort politiker. De kan, med sin röst, avgöra vilka ideologiska perspektiv som politiken ska vägledas av. Men medborgare har ingen direkt påverkan på överideologier vars spridning och tillämpning de bekostar genom skattesedeln. Överideologier formuleras indirekt.

De som förespråkar användningen av förment vetenskapligt begrepp som ”vita privilegier”, ”vita rum” och en ständig betoning på hudfärg och etnicitet vet att det i offentlighetens ögon inte är okontroversiellt. De vet även att många inte alls betraktar dessa perspektiv som värdeneutrala analyser utan som genomideologiska utsagor. Därför sker opinionsbildningen för dessa perspektiv direkt gentemot myndigheter och deras anställda med hjälp av utbildningar och sakkunniga som ska förmedla perspektiven. Politisk förändring med hjälp av värdegrundens diffusa ramverk.

Framför allt borgerliga regeringar tycks ha varit lyckligt ovetande om hur överideologier byggs upp och vidmakthålls. Antingen har de inte brytt sig eller så har de helt enkelt inte tyckt att det är något att orda om. Förhoppningsvis inser den nuvarande regeringen den fulla innebörden av att det svenska statsskickets första paragraf är att all offentlig makt i Sverige utgår från folket.

När en samling åsikter uppfattas som så självklara att de inte behöver diskuteras är det dags att vara vaksam. Värdegrundsarbete har i dag blivit en täckmantel för vänsteraktivistisk överideologi.

Svara

Svara alla

Vidarebefordra