Å ren kring millennieskiftet ingick Abdulgadir Hussein i GP:s invandrargrupp, där tidningen samlat ett antal representanter för de största invandrargrupperna i Göteborg. Tillsammans med ett par andra reportrar träffade jag gruppen i GP-huset varannan månad eller så, för att prata om samhällsfrågor och läget i staden.
Det är 20 år sedan mötena upphörde och vi har knappt setts sedan dess, men Abdulgadir Hussein, 64, är sig lik – och kanske märkligare: det mesta vi pratar om låter som ett eko av de samtal vi hade för 20 år sedan.
Om arbetslöshet och svårigheten att komma in i det svenska samhället.
Invandring och integration är en av väljarnas viktigaste valfrågor. För de människor det handlar om är både problemen och förslagen till lösningar väl bekanta – men en sak har förändrats, säger Abdulgadir Hussein: ungdomsvåldet har blivit allt grövre och vanligare.
– Det är kris. Varje vecka dör det ungdomar.
I början av 1980-talet styrdes Somalia av en militärdiktatur. Abdulgadir Hussein var student och flydde från förtrycket. Det enda han ville var att hitta en plats där han kunde leva och fortsätta med sina studier.
– Jag hade ingen aning om var jag skulle hamna. Jag hade ingen släkt. Ingenting. Jag var en ung man som vandrade genom hela Europa. Italien, Schweiz, Tyskland och Danmark. Till sist var pengarna slut och då hamnade jag i Stockholm.
Han kom till Sverige 1981 och fick en bostad i Rinkeby. Han har inte bott där sedan 1986, men namnet följer honom fortfarande – många bekanta känner honom som Rinkeby, inte Abdulgadir Hussein.
– Min dröm var att bli pilot. Jag läste på Bromma, men min instruktör märkte att jag inte passade. Jag blev sjuk varje gång vi flög.
Efter fem år i Stockholm flyttade han till Göteborg och Hammarkullen.
– När jag kom var jag den enda afrikanen i hela Hammarkullen. Jag tror att det var en familj från Karibien också, men det fanns inga andra mörka.
Hur var det i Hammarkullen då?
– Det var det gamla Sverige. Det var finländare och latinamerikaner – jag brukade spela basketboll med dem – och det var tryggt. Jag jobbade på Posten och slutade klockan elva. Det var tryggt när jag kom hem vid midnatt. Nu kan jag inte gå ut efter solnedgången. Det är helt förändrat.
Vad är det som förändrats?
– När jag flyttade hit så fanns postkontor, mataffär, klädaffär, vårdcentral, barnavårdscentral, apotek, en områdeschef som gick runt och hade koll. Nu är allting borta. Polisen är också borta – och så fyller man hela tiden på med flyktingar. På den skolan mina barn började, det finns inte en svensk elev.
Han säger att de flesta flyktingar som kom samtidigt som honom var studenter eller politiska flyktingar. I dag är det fler som har en annan bakgrund och ett annat bagage med sig.
Har det kommit för många?
– För många och för många olika etniska grupper. Folk med väldigt olika bakgrund, olika religioner och uppfattningar. Och när det inte finns några närvarande myndigheter så styr våldet.
En del är sig ändå likt. Abdulgadir Hussein konstaterar att man redan när han kom till Sverige pratade om bostadssegregationen, arbetslösheten, att skolsystemet inte fungerade och att det kom många invandrare.
– Man har pratat om det här i 41 år. Man kommer säkert prata om det i 41 år till. Man kan prata om segregationen, arbetslösheten – men handlar det verkligen om det? Vi måste fråga oss vad vi gör för fel.
I den politiska debatten har invandring och integration seglat upp som en allt viktigare fråga under senare år, både för väljare och politiker. Statsminister Magdalena Andersson (S) försitter inte ett tillfälle att säga att hon ska vända på varje sten för att bryta segregationen. Och att gängkriminaliteten beror på en kombination av hög invandring och en för dåligt fungerande integration är ett mantra som kommer ur snart sagt var politikers mun.
Under den pågående Almedalsveckan är det samma sak: seminarier med rubriker som ”Hur bryter vi utanförskapet och lyckas med integrationen?” eller ”Så vill riksdagspartierna bryta segregationen” staplas på hög.
I den lokala valrörelsen har så gott som alla tidiga vallöften handlat om integration på ett eller annat sätt. Socialdemokraterna vill se ett flyktingstopp i stadens förorter och har lovat pengar till ett språklyft. Moderaterna har lovat att avsätta en miljard kronor till insatser i utsatta områden och Miljöpartiet har presenterat ett 50-punktsprogram för att lyfta utsatta områden.
När man pratar med de lokala kommunalråden sticker två av dem ut: Jörgen Fogelklou (SD), som betonar att de som kommer hit måste anpassa sig till Sverige och svenska traditioner, och Karin Pleijel (MP), som trycker på att integration handlar om ett möte ”i ögonhöjd” och att det absolut inte handlar om att den ena måste anpassa sig efter den andra.
De andra lyfter fram ungefär samma saker, som att skolan måste bli bättre och att fler måste komma i arbete.
Det är länge sedan Abdulgadir Hussein var ensam somalier i Hammarkullen. Inbördeskriget i landet blev starten på en stor flyktingvåg och i dag är över 12 procent av invånarna i Hammarkullen födda i Somalia, som är det vanligaste födelselandet efter Sverige för de boende i området.
Från mötena i GP:s invandrargrupp minns jag att Abdulgadir Hussein ofta var oroad över att landsmännen hade så svårt att etablera sig i det nya landet. Han kunde vara kritisk till att en del av dem var passiva, men också bekymrad över att så få ville anställa dem.
I dag finns det vissa positiva tecken, säger han och pekar på Västtrafik och Volvo som arbetsgivare som är bra på att ge människor med olika bakgrund en chans.
– Grunden i integration är arbete. Mitt första jobb var på Posten i Stockholm. Det hjälpte mig få kompisar, att lära mig svenska och hur det fungerar i Sverige.
– Men problemet är att en akademiker som växt upp i Sverige och har examen från Göteborgs universitet och en nyanländ får samma hjälp: båda två skickas till arbetsförmedlingen som inte har en aning om vilken bakgrund personen har. Det måste finnas en strategi hela vägen från mottagande till att personen är i arbete.
Efter tiden på Posten hamnade Abdulgadir Hussein på Migrationsverket. I den rollen besökte han länder som Norge och Kanada för att studera hur somalier lever där och varför de länderna har lyckats bättre med mottagandet.
En sak han pekar på är att de inte tillåtit lika många att bo på samma ställe.
– Om man ska samla alla på ett ställe, till exempel i Hammarkullen, så måste myndigheterna vara närvarande. Det måste finnas polis, sociala myndigheter. Det kommer människor som helt saknar kunskap om hur det fungerar i Sverige, och man förväntar sig att de ska klara sig. Det är lite obegripligt.
Menar du att vi borde möta olika grupper olika?
– Det vet jag inte, men det Sverige saknar är en strategi. Det är klart att afrikaner är mest utsatta, inte bara i Sverige utan i hela världen. Det behövs folk som är kunniga på de myndigheter som jobbar med flyktingar. De måste ha omvärldskunskap, annars blir det jobbigt.
Och jobbigt tycker han att det har blivit. Men inte i första hand för att staden är segregerad eller att arbetslösheten är hög – så såg det ut förr också. Det som oroar mest är otryggheten. Våldet.
– Jag frågar mig: det här våldet vi ser, beror det verkligen på segregationen och arbetslösheten? Det är klart att det påverkar, men beror det verkligen på det?
Han säger att folk är pessimistiska. Framför allt föräldrarna.
– En del funderar på att skicka ungdomarna, framför allt grabbarna, till andra länder för att studera. Man vet inte vad man ska göra med dem. Det är katastrof. Det gamla systemet som vi har, att föräldrarna och släkten är ansvarig för barnen och tar hand om barnen, det bryts snabbt här. Ungdomarna struntar i vad föräldrarna säger.
Varför?
– Det finns ett arabiskt ordspråk som betyder ungefär att man tar efter det man ser där man växer upp. Snabba pengar. Knarket. Våldet. Allt detta.
– Det är tragiskt. Man ser en mamma mitt i natten som står utanför dörren och väntar på sin son och undrar när han ska komma hem. Man ser mammor som står på torget i Hammarkullen och gråter mitt i natten. Så lever man i dag i förorten.
Och papporna?
– Jag vet att alla pappor försöker sitt bästa, men om ungdomarna inte lyssnar då vet de inte vad de ska göra. Vi har diskuterat det här. Många pappor visar inte sina känslor, men de är förtvivlade. De har ingen makt över ungdomarna.
Han läser flera tidningar varje dag och vet hur den politiska diskussionen låter.
– Politikerna har ofta bra förslag. Men man ska utreda, man ska skicka remiss, man ska ha betänketid och efter några år genomföra. Det är bra i vanliga fall. Men nu är det kris. Det dör ungdomar varje vecka.
– Hela synsättet behöver ändras. Det är en ny tid när det gäller våld. Det behövs en krislösning. Man knarkar utanför skolan, man säljer knark utanför skolan. Det kan inte pågå. Partierna måste koppla in människor som har kunskap på djupet om våldets orsaker och gå ihop och enas om en handlingsplan, en krislösning.
