CENTERLEDAREN, ANNIE LÖÖF, HAR GÅTT VILSE_[Bawar Ismail_GP-220428

Vi ska inte ha muslimska särrättigheter, Lööf

Centerledaren vill inskränka rätten till islamkritiska demonstrationer under den islamska högtiden Ramadan. Det är inget annat än ett uttryck för muslimska särrättigheter.

Påskupploppen borde ha väckt en större debatt om hur det står till med yttrandefriheten i vårt land och hur vi måste förhålla oss till våldsamma grupperingar som avskyr vår rättsordning. Men tyvärr har polisledningen börjat kapitulera för den våldsamma pöbeln.

Rasmus Paludan nekades häromveckan demonstrationstillstånd i Borås. Beslutet har dock inte väckt någon större reaktion från det politiska och mediala etablissemanget. Politiker och debattörer har i stället tävlat om vem som kan framstå som allra mest förskräckt av KD-ledaren Ebba Buschs uttalande om att det hade varit bättre med 100 skadade islamister än poliser.

Under tiden har en intervju med Centerpartiets partiledare Annie Lööf gått de flesta förbi. I Svenska Dagbladets podcastutfrågning av partiledarna får Lööf frågan om hur hon ser på Paludans koranbränning och de upplopp som bröt ut (SvD Utfrågningen 21/4). Centerledaren ger då beskedet att polisen borde begränsa demonstrationer av Paludans slag med stöd av de ordningsbestämmelser som tillåter att polisen ger avslag på demonstrationer eller flyttar runt dem.

Men Annie Lööf vill gå längre än så. Under intervjun ger Centerledaren uttryck för att vilja förbjuda demonstrationer i utsatta områden och under den muslimska högtiden Ramadan. Enligt Annie Lööf är det nämligen två faktorer som polisen borde iaktta vid beslut om att begränsa demonstrationstillstånd. Det är ett högst anmärkningsvärt uttalande från en partiledare som säger sig vara liberal och värna yttrandefriheten.

I praktiken skulle Annie Lööfs förslag leda till att utsatta områden med en majoritet av muslimska invånare blir fredade zoner där yttrandefrihet inte ska råda på grund av religiös hänsyn. Det vore en förödande kapitulation inför den pöbel av islamska fanatiker och brutala gängkriminella som försökte mörda poliser med syftet att stoppa islamkritiska yttranden.

Centerledarens uttalande väcker ett antal frågor: Vilka fler manifestationer och yttranden ska en våldsam mobb kunna stoppa i framtiden genom att misshandla poliser och elda upp fordon? Tänk om någon vill ordna en provokativ demonstration undan Ramadan för att uppmärksamma den utbredda och systematiska homofobin i den islamska världen. Ska den kunna stoppas med hänvisning till risken för reaktioner?

Annie Lööfs önskemål om att begränsa demonstrationstillståndet avslöjar att centerledaren som inte klarar av att skilja på muslimer som enskilda människor och islam som ett bärande kitt av idéer och symboler.

När Lööf efterfrågar att landets polismakt tar i beaktande vad muslimska invånare i utsatta områden kan komma att tycka eller känna inför en koranbränning har hon låtit begränsa det fria ordet till förmån för kränkta gruppers känslor. Men att elda upp en koran är inte ett angrepp på muslimer, utan hädande av en islamsk symbol och något som bör vara tillåtet om man verkligen står upp för yttrandefriheten.

Sverige har blivit ett allemansland_[Luai Ahmed_220411

Sverige har blivit ett allemansland där mardrömsgäster kan göra som de vill utan att värdfolket reagerar, och där värden inte ens vet hur många gäster som anlänt. Samtidigt som migranter som arbetar så hårt att de glömmer att ta ut semester sparkas ur landet. Den svenska lagen högaktar människor som beter sig som inkräktare, och svensken förväntas tiga, skriver Luai Ahmed.

Vid sitt sommartal 2017, bara några månader efter att Akilov dödat fem oskyldiga människor på Drottninggatan, ropade Jimmie Åkesson ut:

Sverige är inget allemansland. Vårt välstånd är inte hela världens välstånd. Det välstånd som skapats här över generationer, genom slit, genom uppoffringar, pliktkänslar – det är vårt välstånd!

Jag är ledsen, Åkesson, men Sverige har blivit ett allemansland. Faktum är att Sverige hade varit ett allemansland i decennier när ditt parti till slut kom in i riksdagen.

Detta att Sverige var allas land, och att svensken inget kunde säga om saken, upptäckte jag redan min andra dag på flyktingboendet.

Jag blev vän med min rumskompis redan samma dag jag anlände, en trevlig etritreansk kille. Han läste en av mina favoritböcker när jag klev in i rummet, Khaled Hosseinis The Kite Runner.

”Jag gillar inte böcker, men jag försöker få tiden att gå”, var ungefär vad han sade till mig på engelska. När jag frågade honom vad han tyckte om boken sa han att den var bra. Jag tänkte att vi skulle kunna bli vänner. Trots allt kände jag ingen i Sverige då.

Ett par timmar efter vårt möte knackade flyktingboendes chef på dörren och ville prata med Gibreel (vi kan kalla honom det).

När Gibreel kom tillbaka till rummet berättade han för mig att det handlade om ett utvisningsbeslut.

Jag blev ledsen. Jag visste inte vad jag skulle säga till honom förutom ”jag beklagar”. Jag är världens sämsta när det kommer till sådant där. Myndigheterna skulle komma för att hämta honom dagen därpå, på morgonen, runt frukost.

Allt kändes så obehagligt, luften i rummet kändes tjock och svår att andas. Jag försökte finna orden som skulle trösta honom men fann inget så jag lät den dova tystnaden fortsätta fylla rummet med obehag. Jag har ju alltid varit svensk.

Klockan fyra på morgonen väcktes jag av att Gibreel rumsterade runt. Jag tänkte att han gått upp för att packa sina grejer. Att bli väckt, för mig, är ett öde värre än döden. Eller OK, jag överdriver. Men jag förlät honom.

Plötsligt sa han bara ”hejdå” och lämnade rummet.

Va? Han hade sagt att de skulle komma klockan åtta på morgonen för att hämta honom. Vad var det som hände?

Då gick det upp för mig.

”Utanförskapet.”

“Det dolda samhället.”

Jag kände direkt att det här landet är laglöst. Hur lätt det var att strunta i att respektera något så grundläggande som rätten att vistas i landet. Om detta fundamentala krav så lätt kunde ignoreras, vilka andra saker kunde man bara strunta i i Sverige?

Här kunde vem som helst komma och bosätta sig, även om svensken sade nej. Och staten har ingen koll på vilka det är som bor här. Inte heller hur många, eller var, eller hur de lever.

Hur många finns det i Sverige som lever som Gibreel i dag? Hur många är det som saknar all respekt för de lagar som Sverige är byggt på? Hur många respekterar inte ens lagarna om vilka som får upprätthålla sig i landet?

I Jemen finns ett ordspråk som lyder så här: ”Du som är främling, var respektfull”.

I mitt nya land Sverige gynnar ursprungsbefolkningen själva denna respektlöshet mot Sverige. Främlingar som våldtar får lagens sympati. Kvinnorna som blir våldtagna får inte samma sympati, utan får istället chansen att stöta på sina våldtäktsmän på gatan efter ett par år – om de ens får sitta två år.

De som förstör landet får stanna kvar och leva landets välstånd. De som däremot gör rätt för sig och till och med jobbar så hårt att de glömmer ta att ut semesterdagar, vad har lagen att säga dem? ”Åk hem!” i alltför många fall.

Sverige har inte bara blivit ett allemansland, det är ett land där lagen högaktar människor som beter sig som inkräktare.

Jag tänker på Iryna Zamanova, som förlorade ett ben i terrorattacken på Drottninggatan – och blev utvisad. Och jag tänker på Akilov, som inte hade någon som helst rätt att bo i Sverige, som dödade fem människor och idag lever på våra skattepengar.


Luai Ahmed

Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden