Därför utgör Socialdemokraterna ett hot mot demokratin_[Johan Westerholm - 220114

Regeringens explicita vägran att bistå Corona-kommissionen med efterfrågad dokumentation följer en lång socialdemokratisk tradition. Exemplen är flera och går tillbaka till åtminstone regeringen Persson under Tsunamikrisen men är inte heller isolerat till detta.

Corona-kommissionen nekas ta del av underlag som ingår i regeringens pandemihantering. Bland annat rör det sig om krishanteringskansliets minnesanteckningar från tunga möten mellan berörda statssekreterare kunde Dagens Medicin rapportera under gårdagen. SR Ekot har följt upp med frågor om varför. Regeringskansliet vägrar ställa upp på intervju men svarar i en skriftlig kommentar till Ekot att

Regeringskansliet för en löpande dialog med Coronakommissionen om uppgifter som kommissionen vill ta del av. Det är Regeringskansliet som efter beredning inom myndigheten tar ställning till kommissionens framställningar.

Regeringskansliet har återkommande svarat på skriftliga frågor från kommissionen och också försett kommissionen med skriftliga underlag. Information har skickats kontinuerligt till kommissionen (sammanställningar över de regeringsbeslut som har fattats med anledning av arbetet med covid-19). Därutöver har kommissionen genomfört flera intervjuer med statsråd, statssekreterare och tjänstemän på olika nivåer inom Regeringskansliet. Kommissionen har även tagit del av handlingar på plats i Regeringskansliets lokaler.

Coronakommissionen har alltså fått del av en mycket stor mängd uppgifter och handlingar från Regeringskansliet. Men de personliga noteringar som tjänstemän eventuellt kan ha gjort till stöd för minnet är dock inte uppgifter som Regeringskansliet förfogar över. De anteckningsböcker m.m. som kommissionen har bett att få ta del av omfattas alltså inte av skyldigheten i förordningen.

I likhet efter Tsunamin så gör med andra ord regeringen allt för att försöka hålla undan graverande uppgifter eller information som riskerar att sätta regeringen Löfven II med dess statsråd i klandervärd dager. Först långt in i granskningen av regeringen Perssons handlag vid en av de katastrofer som skördat flest svenskars liv i modern tid ”hittades” band med loggar i regeringskansliet samtidigt som mailloggar och annat undanhölls.

Relaterat: Så nyttjar regeringen pandemin för att urholka demokratin

Det socialdemokratiska mönstret av att hålla undan information för inte bara media och allmänhet går igen inom andra politikområden. Regeringen höll undan bland annat den slutrapport efter kampanjen till FN:s säkerhetsråd på ett sådant sätt att någon egentlig granskning aldrig blev möjlig.

Denna rapport hanterades ytterst av ”Dirty Dozen” på UD som efter starka påtryckningar från riksdagens utrikesutskott samt media till slut lät ledamöterna komma till UD för att under tidspress få läsa igenom den i ett speciellt rum. Den ansvarige tjänsteman som hanterat just tillgängliggörandet av denna rapport kom sedan att befordras till en högt arvoderad tjänst i ett FN-organ.

Det som nu inträffat i anslutning till Corona-kommissionen bekräftar det drag av maktfullkomlighet och maktkorruption som präglar den socialdemokratiska partiledningen och ger en förklaring till bakgrunden till de olika grundlagsreformer som justitieminister Morgan Johansson (S) har tagit fram de senaste två mandatperioden. 

Relaterat: Med Stefan Löfven som statsminister hade Torgny Segerstedt fängslats

I den aktuella grundlagsreformen, där Kristdemokraterna fortfarande håller öppet för att ge ett stöd till, begränsas medborgarnas tillgång till domstolsbeslut. Det vill säga, Morgan Johanssons avsikt är att begränsa medborgarnas informationsrättigheter. Tillgången till rättsliga beslut. I dagsläget har endast Moderaterna, Centerpartiet samt Sverigedemokraterna lagt motmotioner.

Relaterat: Den sminkade grisen

Kritiken mot förslaget har varit massiv inte bara från Tidningsutgivarna och Publicistklubben utan även från mediehus som till exempel SVT och Sveriges Radio vilket bör säga något om hur pass repressivt och långtgående förslaget är.

Tidigare lät Morgan Johansson ta fram förslag som skulle göra det förbjudet att publicera nyheter, även om dessa baserades på öppna källor, som kunde skada bilden av Sverige utomlands. Förslaget innebar att stora delar av källskyddet skulle försvinna. Kritiken blev i det fallet så pass omfattande att Johansson aldrig gick vidare med det.

Regeringens handlag med Coronakommissionen är fullt logiskt och det är i detta fall inte förvånande att de tar skydd bakom rådande lagstiftning och endast lämnar ut de handlingar som de absolut måste lämna ut.

Johan Westerholm

Jobbinvandringen öppnade upp för moderna slavhandlare_[Karin Pihl - GP-220111

https://www.e-pages.dk/goteborgsposten/3769/article/1514484/2/2/render/?token=ab54c30395d3a1485303ed24360f54a7&vl_platform=ios&vl_app_id=se.goteborgsposten.ereader&vl_app_version=2023.11.1

ARBETSKRAFTSINVANDRING

Några dagar före jul utlöstes ett inbrottslarm i statsminister Magdalena Anderssons bostad (Expressen 8/1). Larmet drogs igång av misstag av en städfirma som statsministern anlitat. När polisen kom till bostaden visade det sig att en av städerskorna saknade rätt att vistas i Sverige.

Efter avslöjandet har många kritiserat säkerhetsrutinerna. Att en person som saknar vistelserätt i landet kan komma nära statsministerns hem är oroväckande. Men händelsen säger också något om hur stora bristerna är på vissa delar av den svenska arbetsmarknaden.

Just städbranschen är en av de sektorer där fusk är vanligast. Enligt Skatteverket är tio procent av omsättningen i branschen svart. Utnyttjande av arbetskraft utan tillstånd är vanligt. Och det är svårt för myndigheterna att komma åt fusket i städbranschen eftersom arbetet ofta utförs i privata hem.

Städ är inte den enda branschen som är utsatt för kriminalitet. Enligt en myndighetsgemensam rapport från bland annat Skatteverket, Migrationsverket och Polisen är bygg, assistans, transport, skönhetssalonger, bilverkstäder och restaurang särskilt utsatta. Ofta utnyttjas personer som saknar arbetstillstånd i Sverige, som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd och som lever i det så kallade skuggsamhället.

Arbetsförhållandena för dessa personer är omänskliga. Det kan handla om att arbeta 14 timmar om dygnet för några tusenlappar i månaden. Eftersom de vistas i landet illegalt får arbetsgivaren stor makt över arbetstagarna, som inte är fackanslutna och inte vågar vända sig till polis eller annan myndighet.

Det förekommer också, enligt myndigheternas lägesanalys från 2020, regelrätt människohandel där människor på ett organiserat sätt transporteras till Sverige och utnyttjas under slavliknande förhållanden.

Och myndigheterna ligger hela tiden efter. Som GP:s granskning (8/1) visar har Migrationsverket nästan slutat att göra efterkontroller av arbetstillstånd. De senaste åren har endast fyra promille av de beviljade arbetstillstånden följts upp.

Utökade kontroller av beviljade arbetstillstånd vore bra. Regeringen har också kommit med ett nytt lagförslag som ska höja kraven på den som vill anställa utanför EU.

Men i grund och botten har problemet uppstått ur ett tankefel. Sverige har bland de mest öppna reglerna för arbetskraftsinvandring i världen, efter den borgerliga alliansens och Miljöpartiets reformer 2008. Då avskaffades kravet på arbetsmarknadsprövning liksom kravet på att det skulle finnas ett långsiktigt behov på arbetsmarknaden för att den som arbetskraftsinvandrat skulle få permanent uppehållstillstånd (PUT). I stället gavs PUT till den som arbetat i fyra år, oavsett yrke.

Syftet med regelförändringarna var att göra Sverige till ett öppnare land. Ideologin bakom reformerna, som i dag finns kvar främst inom Centerpartiet, säger att regler ofta är av ondo. Liberaliseringar och avregleringar leder till friare människor och ett friare samhälle, ”sätt människan framför systemet”. Så lät det för 15 år sedan.

Att reda upp bland lagar och regler kan förstås vara nödvändigt. Men regler, oavsett om det handlar om arbetsmarknaden eller friskolesystemet, finns av en anledning. Ett allt för öppet system kommer att utnyttjas. Det är inte bara turister som nyttjar EU:s öppna gränser, utan också drogsmugglare. Det är inte bara högutbildade systemtekniker som drar nytta av Sveriges öppna system för arbetskraftsinvandring, utan också kriminella som lurar till sig billig arbetskraft utanför EU.

Ett fritt samhälle uppstår ur en balans mellan regler och öppenhet, inte ur naiva avregleringar. Den balansen saknas i Sverige i dag.

Sveriges öppna regler för arbetskraftsinvandring utnyttjas av kriminella. Offren får leva under slavliknande förhållanden med minimal lön trots långa arbetsdagar.

Är public service regeringens propagandakanal?_[Carolin Dahlman- 220113

https://bulletin.nu/dahlman-ar-public-service-regeringens-propagandakanal

En debatt om restriktioner ställdes in av Aktuellt två dagar i rad – eftersom Lena Hallengren (S) tackade nej till att möta Nyamko Sabuni (L). Varför låter statsägda medier politikerna komma undan kritik genom att gömma sig?

KRÖNIKA. Journalisters värderingar påverkar nyhetsrapporteringen. Det tror en majoritet av svenskarna, enligt en färsk enkätundersökning från Ipsos (Journalisten 12/1).

Det är inte osannolikt att det är så. Naturligtvis erkänner få journalister att deras politiska sympatier påverkar hur de ställer frågor eller vinklar. Men jag är övertygad om att de undermedvetet styr vad de skriver om och hur. Människor är inga robotar.

Tyvärr verkar särskilt vänstervärderingar oroväckande ofta finnas inom skattefinansierade public service.

I veckan ville Aktuellt sända debatt om de nya restriktionerna på grund av pandemin. Nyamko Sabuni (L) tackade ja till att ge regeringen kritik, men den ansvarige ministern Lena Hallengren (S) tackade nej. Vilket absurt nog ledde till att SVT ställde in debatten helt och hållet.

Oppositionen fick därmed inte presentera sin syn. Socialdemokraterna undvek granskning och mothugg. Och väljarna gick miste om ett seriöst samtal.

Så där får det inte gå till i en demokrati! Om public service ska få miljarder av medborgarna måste de sköta sitt jobb. Här borde redaktionen ha sagt till S att Sabuni fick vara med ändå, oavsett om Hallengren försökte komma undan genom att springa och gömma sig.

Nu gav man i stället S-ministern hela makten.

Faktum är att den statsägda radion och tv:n väldigt ofta enbart låter regeringen synas. På onsdagen stod Mikael Damberg (M) till exempel ensam i Aktuelltstudion och presenterade en 6-miljardersatsning på elräkningsbidrag. Detta trots att detta hela dagen kritiserats högljutt.

Liberalerna skickade tidigt ut ett pressmeddelande. Elisabeth Svantesson (M) uttalade sig i olika medier. Nog hade Aktuellt kunnat ha med någon av de kritiska rösterna som alternativ till att agera reklamkanal åt de styrande?

Men icke. Damberg fick en stund på bästa sändningstid att propagera. Ett valår, dessutom.

Du minns säkert den märkliga händelsen i SVT Morgonstudion för ett par år sedan, när Morgan Johansson (S) och Maria Malmer Stenergard (M) satt mitt emot varandra för att prata om migrationsförhandlingarna. De pratade inte som är brukligt utan höll varsin monolog eftersom S-minister hade krävt att få slippa debattera.

Att SVT lydde Socialdemokraterna var bisarrt.

Om ledande politiker lägger fram förslag borde man ha mod att bemöta invändningar från oppositionen. Tidningar, radio och TV borde inte låta dem få fritt spelrum att ensidigt propagera. 

S tycks tyvärr göra sitt bästa för att undvika granskning. Stefan Löfven (S) ansågs av journalister svår att få möten med. Enligt Liberalernas pressavdelning tillät Magdalena Andersson (S) i höstas redaktionerna bara att ställa en fråga vardera på presskonferenser.

Jag kämpade för att komma in på S-kongressen i höstas, men fick nej, nej, nej. Pressavdelningen skyllde på att jag missat ansökningstiden, men jag hörde att fler opinionsjournalister från höger inte var välkomna. Jag frågade gång på gång hur många journalister som fick ackreditering och hur många som nekades, men pressekreterarna vägrade svara.

Tyvärr är många medier idagunderbemannade. Inte alla har tid att göra den research som krävs för att ställa initierade kritiska frågor. En lösning på den problematiken är att ta in någon motståndare för att balansera och neutralisera rapporteringen.

Men om de inte bjuds in alls – eller om debatter skrotas eftersom makthavarande inte behagar infinna sig – får väljare leva i ovisshet. Det är ett demokratiproblem.

Visst kan tittare, lyssnare och läsare uppmanas till att vara källkritiska och ta del av olika slags medier för att få alternativa bilder. Men folk har jobb och familjer, och kanske inte tid. Journalister har en viktig uppgift att gräva, förklara, ifrågasätta och upplysa.

Public service har en plikt att sköta sin uppgift väl för oss alla. Dess jobb är inte att vara plattform för regeringen.

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
Instagram: carolinhannadahlman

Carolin Dahlman

Carolin Dahlman är högerliberal krönikör. Hon har studerat fil kand i statskunskap och sociologi samt journalistik för akademiker vid Uppsala universitet. Hon har arbetat som politisk opinionsjournalist sedan 1997, senast som politisk redaktör för Kristianstadsbladet i sju år. Hon har skrivit böcker och rapporter för Timbro samt krönikor och debattartiklar för ett stort antal medier

Lugn i klimatstormen! Vi behöver sans, balans och tolerans_[Peter Stilbs, Sture Nordholm, Gunnar Karlström, Bo Jönsson-220114

https://bulletin.nu/debatt-lugn-i-klimatstormen-vi-behover-sans-balans-och-tolerans

Klimatdiskussionen drivs i alltför hög grad av alarmism och ensidighet, där tvärtom vetenskaplighet och sakargument är av nöden. Fyra pensionerade professorer i kemi efterlyser sans i debatten.

Vi, de nedan undertecknade, alla vetenskapsmän utan att vara klimatforskare, vill plädera emot försök att framtvinga enhällighet och för en mer mångsidig och uttömmande debatt om den globala uppvärmningen och dess följder, samt om de politiska beslut som motiveras av dessa. Vi samlas, trots meningsskiljaktigheter i detaljerna, kring följande huvudpunkter:

1. Den ”globala uppvärmningen” är i grunden från ett vetenskapligt perspektiv ett olöst problem både avseende orsakssamband och framtida utveckling. Analyser med existerande klimatmodeller är väl värda att beakta men måste fortsatt prövas och förfinas.
2. Komplexiteten i klimatutvecklingen är hög och förutsägelser på rent vetenskaplig grund, om än baserade på evidens och många experters forskning, blir nödvändigtvis spekulativa.
3. Det är olyckligt att vetenskapen och många av dess utövare blivit kraftigt politiserade i klimatdebatten. Vetenskapen ger bäst förutsättningar för politiska beslut när den tillåts vara oberoende och enbart saklig, inte värderande eller politiskt pläderande.

Läs även: Rasmus Dahlstedt: Klimatklockan klämtar för dig

I den svenska rapporteringen och offentliga diskussionen finner vi att ovannämnda punkter antingen inte inses eller inte respekteras. Klimataktivism, alarmism och tron att vetenskapen är färdig med klimatanalysen dominerar och komplexiteten i frågan om klimatets tidsutveckling och de underliggande orsakssambanden ignoreras. Det hävdas att vetenskapen löst orsakssambanden och kan beskriva optimala motåtgärder. Så nu ska alla motsträviga med på tåget eller bli förkastade som samhällsfarliga förnekare. Man hävdar att vi befinner oss i ett nödläge som inte ger tid för fortsatt debatt.

Vare sig vetenskap eller demokrati mår bra av denna kampanj för att framtvinga enhällighet. Vår uppfattning är att rådande modeller och teorier om klimatet istället behöver motargument och falsifieringsförsök. Sådana ska kunna bemötas och eventuellt avfärdas bara med vetenskapliga och sakliga politiska motargument, inte med svartmålning och censur. Locket får inte läggas på i debatten utan vi måste betrakta problemet som olöst och fortfarande under utredning. Vi behöver inte vänta med motåtgärder, men de måste vara väl motiverade i ljuset av argument både för och emot och flexibla för att kunna utvecklas och anpassas till den bättre förståelse vi kan få i framtiden.

Läs även: Fagerström: Aktivister formar den globala klimat- och jordbrukspolitiken

Det tycks vara en allmän uppfattning att FN:s klimatpanel vet bäst och att vi bara har att följa dess rekommendationer. Men politiskt framtvingad samsyn är ingen garanti för att misstag till följd av okunskap och problemets inneboende komplexitet kan undvikas. Vi har ännu inte klimatmodeller som kan förklara den historiska klimatutvecklingen i sådan detalj och tillförlitlighet vi skulle behöva. De kan knappast säkert förutsäga framtida utveckling, särskilt inte om den är provocerad av människan och resulterar i beteenden som inte tidigare funnits i jordens historia.

Vi borde ägna mer forskning åt att följa upp modellernas förutsägelser för att precisera deras validitet, identifiera svaga länkar och söka förbättringar. Endast en liten del av jordskorpans koldioxid och värme finns i atmosfären runt jorden. Mycket mer finns i djuphaven som också är en enorm värmereservoar. Kopplingen mellan atmosfär, hav och land med avseende på koldioxid och värme är ett komplicerat problem, som vi knappast kan anse oss tillräckligt väl förstå, vare sig på tusenåriga eller kortare tidsskalor som en människas livstid.

Läs även: MP:s Per Bolund om klimatet: ”Vi har enligt forskningen åtta år på oss”

Vi förnekar eller bortförklarar inte klimatproblemet, förordar inte att varningstecken ska ignoreras eller att motåtgärder skjuts på framtiden. Däremot förordar vi en öppen och balanserad debatt och politiska beslut som baseras på saklig vetenskaplig kunskap med respekt för dess begränsning. Stormande aktivism som är ensidig och aggressiv mot oliktänkande förhindrar en vetenskaplig förståelse för hur vi kan leva i harmoni med vår jord.

Låt oss avstå från klimatångest och aktivism bortom evidens och i stället studera klimatets drivande krafter för att hitta en väg att bäst gynna framtida mänskligt liv på vår planet. Vi behöver varken överdrifter och propaganda eller ogenomtänkt förnekelse, utan en öppen och respektfull diskussion. En sund vetenskaplig och öppen politisk diskussion skyddar oss bäst mot naturliga såväl som artificiella hot.

Peter Stilbs, prof. em. i fysikalisk kemi, KTH
Sture Nordholm, prof. em. i fysikalisk kemi, GU
Gunnar Karlström, prof. em. i teoretisk kemi, LU
Bo Jönsson, prof. em. i teoretisk kemi, LU

Bilderna av Malmö är bilderna av Sverige_[Lars Åberg-220116

https://bulletin.nu/aberg-bilderna-av-malmo-ar-bilderna-av-sverige

Malmö har länge varit kanariefågeln i kolgruvan och förebudet om vad som ska komma i resten av landet. De nya samhällsklyftorna hade säkert kunnat hanteras bättre om det talats öppet och ärligt om dem långt tidigare, skriver Lars Åberg.

För precis fem år sedan gavs min bok Framtidsstaden (Karneval, 2017) ut. Det var en berättelse om Malmö, staden där jag bott större delen av mitt liv, och om hur den blivit en seismograf som kunde avslöja saker om den kommande samhällsutvecklingen.

Det hade varit platsen dit impulser utifrån kom först, från den tidiga arbetarrörelsen till den nutida invandringen. Staden gick från industrialism till postindustrialism. Moderniteten innebar en stor omgörning, man rev och byggde nytt. Nu pågick, och pågår, en annan förvandling: hälften av invånarna har bakgrund i andra länder.

Läs även: Lekander: På kryss med covid i Berlin

I sin bok Hemstaden (Alba, 1981) menade författaren Jacques Werup att detta var ”den svenska stad som tydligast har anonymiseratssedan femtiotalet”, men det är inte längre riktigt sant. När min bok kom i januari 2017 syntes Malmö överallt i rubrikerna, som hemvist för gängkriminalitet och hotfull segregation.

Länge har det pågått ett slags strid om ”bilden av staden”, hur den bör skildras och vilka som tjänar på att den beskrivs på visst sätt. Motsättningen överfördes sedan till riksplanet när det dök upp oroade eller kritiska Sverigeskildringar i utländska medier.

Brittiska The Guardian kallade Malmö ”den vänliga staden med en mörk sida” och gjorde en jämförelse med hur Baltimores rykte påverkades av tv-serien The Wire. Vad var nu dikt och vad var verklighet?

Inflyttad antisemitism fick lokala politiker att vrida sig som maskar. Kulor visslade, bomber briserade, människor mördades. Den tilltagande tudelningen av staden, med en framgångsrik och en depressiv sida, skulle döljas bakom honnörsord som ”mångfald”, ”utmaningar” och ”möjligheter”. Kommunanställda uppmanades i en särskild kommunikationsmanual att framställa Rosengård som ”porten till integration”.

Den som inte var för var emot, så såg den lokala chauvinismens enkla logik ut. Att någon kunde vilja beskriva svårigheter i avsikt att bidra till förbättringar – en annan sorts logik: för att problem ska lösas måste de först benämnas – ansågs då uteslutet.

Jag gjorde mina första förortsreportage för femtio år sedan, gav för fyrtio år sedan ut en intervjubok med femtonåringar uppväxta i miljonprogrammet och skrev för trettio år sedan i lokalpressen om hur religiös och etnisk separatism höll på att växa fram i Rosengårds trappuppgångar. Det skulle dröja ytterligare tio år innan den redaktionella hållningen började likna en uppförsbacke; ju värre Malmös sociala problem blev desto mindre uppskattade stadens stora morgontidning att jag uppmärksammade dem.

För den som ville vara progressiv och solidarisk hade det då plötsligt blivit angeläget att hålla tyst om missförhållanden. Den som satte namn på bekymren tilldelades olika ärekränkande epitet. Bekanta slutade hälsa på den som påstods fiska i grumliga vatten. Någon kritik i sak av texterna framfördes nästan aldrig, mest hördes mummel och harklingar.

Läs även: Åberg: Tystnadskultur är ett problem - inte bara i Göteborg

Togs det svenska komplexet migration-integration-segregation upp blev minerna med tiden allt surare; det påstods till och med att avsikten med att diskutera frågorna var att göra karriär. Om belackarna bara hade vetat hur fel de hade!

Att under 2000-talets första femton år behandla invandringen med samma kritiska journalistiska blick som andra frågor var i själva verket det sämsta karriärval någon kunde göra eftersom man snabbt blev misstänkliggjord. Det viskades bakom ryggen, publiceringsmöjligheter gick förlorade. Efter hand blev det också uppenbart att den dominerande tidningen egentligen inte ville ha någon Malmödebatt.

Och så har ”bilden av staden” fortsatt att vara ett stridsämne när det naturligtvis är de verkliga förhållandena, det reellt existerande tillståndet, som borde intressera. Vilket man föredrar avgör vad som syns; den närvarande staden eller dess reflexer i den blanka kanalen. Spegelbildens neonskimmer i det svarta vattnet kommer sällan att vara lika trolskt när morgonen gryr över stadens torg.

För Malmös del har det motsägelsefulla länge legat i öppen dager, med en officiell framgångssaga och ett samtidigt behov av mer skatteutjämningsstöd än någon annanstans i landet. Under ett par årtionden har lokalpolitikerna bett staten om hjälp med förhållanden vars existens de i nästa andetag förnekat.

Om Malmö än en gång har lyckats peka ut framtiden består denna, åtminstone ett tag framöver, just i tudelningen av samhället. Den soliga sidan av gatan och fel sida av järnvägsspåren, för att uttrycka det i klassiska bluestermer.

Traditionellt har den journalistiska impulsen varit att ta parti för den lilla människan mot det stora systemet, men i dagens skiktade politiska verklighet får systemkritiken ofta ge vika. Delar av journalistiken har gjort gemensam sak med delar av den offentliga sektorn när den velat kombinera offerkultur med systemförsvar.

Exemplen på perspektivförskjutning är många. EU sågs som ett kapitalistiskt likriktningsprojekt innan det blev ett bålverk mot rasismen. Religionen betraktades som ett kollektivt fördärv, bakåtsträvande och vidskepligt, innan den blev ett sätt för individen att uttrycka sin identitet. Forskningen ansågs styrd av storföretagen innan den blev självklar referens för dem som ville ha bekräftelser inslagna i pålitligt tidningspapper.

Public service och Dagens Nyheter beskrevs som delar av propagandaapparaten innan de blev nödvändiga motvikter till lögnerna på nätet. ”Folket” var tidigare rättrådigt medan det i dessa dagar uppfattas som en illitterat mobb. Då kunde det aldrig besegras, nu bör det disciplineras.

Även Malmö passade in i schemat; de som ställde oönskade frågor sågs som svartmålare och förpassades från planen till avbytarbänken.

Läs även: Makram: Religiös politik i hypersekulära Sverige

I dag kan det tyckas som om mycket blivit annorlunda när Morgan Johansson och andra ministrar lovar att de ska angripa missförhållanden vars blotta omnämnande de helt nyligen avskrev som främlingsfientligt. Eller är det bara bilderna av staden och landet som ska retuscheras, fokus som ska justeras?

Vad som än händer kan man förbanna alla dem som valde att negligera de nya samhällsklyftorna, som säkert hade kunnat hanteras bättre om det talats öppet och ärligt om dem långt tidigare.

Lars Åberg

Lars Åberg är senior reporter på Bulletin. Han har tidigare varit reporter på bl a Dagens Nyheter, Sydsvenskan, Sveriges Radio och Sveriges Television, och kulturskribent i Göteborgs-Posten och Sydsvenskan. Åberg har också skrivit ett 25-tal böcker, bl a flera reportageböcker från USA och en trilogi om hur migrationen påverkat Sverige

När året är slut väntas Sverige ha delat ut ca 85.000 medborgarskap ...vilken tur att de flesta är läkare, ingenjörer och raketforskare!

>> https://www.migrationsverket.se/Om-Migrationsverket/Statistik/Svenskt-medborgarskap.html 

 Tredje världen dominerade helt bland de som fick svenska pass 2021.

Totalt fick 27.340 syrier, 4.305 somalier, 4.067 afghaner och 3.471 eritreaner svenska pass under perioden, medan bara 163 norrmän, 198 danskar och 204 finländare blev svenska medborgare under samma period.

Bara från arabvärlden har strax under 40.000 människor fått medborgarskap under perioden.

Samtidigt har närmare 50.000 svenskar utvandrat från Sverige under 2021.

Har svenska staten tappat handlingsförmågan?_[ Björn Östbring-GP220108

https://www.e-pages.dk/goteborgsposten/3766/article/1513172/2/1/render/?token=341a0984722112ca9daa8f815caff0b2&vl_platform=ios&vl_app_id=se.goteborgsposten.ereader&vl_app_version=2023.11.1

Har svenska staten tappat handlingsförmågan?

S tatsvetaren Björn Östbring i Lund skriver på en bok om liberal nationalism och via nätplattformen Substack (bjornostbring.substack.com) publicerar han läsvärda reflexioner utifrån sitt arbete. För några dagar sedan gav han ett inlägg den lika förtvivlade som välmotiverade rubriken: ”Varför är Sverige så senfärdigt?”.

Den utlösande faktorn var att regeringen föreslagit till trädesförbud för personer som uppför sig aggressivt och störande på badhus och bibliotek. Problemet med bråk, hot och svinerier i sådana miljöer uppmärksammades redan för flera år sedan, inte minst av journalisten och juristen Paulina Neuding. Men förslag att porta dem som missköter sig grovt avfärdades då som känslokalla och onödiga och till och med som uttryck för främlingsfientlighet. Nu är de socialdemokratisk politik. 

Östbring skriver: ”Varför måste det vara så här i fråga efter fråga? Varför måste problem avfärdas och samhällsdebattörer utmålas som suspekta eller värre, ända tills problemen blir så stora att ingen längre kan förneka dem?”

Bra fråga. Hur mycket elände och hur stora kostnader hade inte kunnat undvikas ifall de ansvariga hade avstått från att bagatellisera och misstänkliggöra kritiken beträffande hedersvåldet, svindlerierna med assistansersättning, klanbrottsligheten, straffrabatterna?

Och även i frågor där tillnyktring skett går det ofta rasande långsamt med förändringarna. Elförsörjningen och gränskontrollerna är uppenbara exempel, ämneskunskaperna i skolan likaså.

Fast för dagen tänker jag särskilt på försvaret. Nästan tio år efter kriget i Georgien samlade sig Försvarsberedningen till beskedet att det inte går att utesluta ett väpnat angrepp mot Sverige och genom försvarsbeslutet 2020 får Försvarsmakten märkbart förstärkta resurser. Värnplikten har återinförts och några gamla regementen väckts till liv. Kungen har till och med fått inviga ett regemente (K4 i Arvidsjaur) som hade hunnit läggas ned sedan han invigde det förra gången. Det finns långa inköpslistor på ny materiel.

Gott så. Men sammantaget går ändå upprustningen förfärande sakta. Politiker och försvarsledning räknar lugnt med att den nya krigsorganisationen ska vara på plats först vid slutet av detta decennium.

Men, som Robert Dalsjö, överingenjör vid FOI, skriver hos Kungl. Krigsvetenskapsakademien (2/11): ”det är nu som det är farligt”. Varken Krim eller ryska påsken (när Ryssland aktivt övade angrepp på Sverige 2013) hände i framtiden. Det är inte om åtta år utan i dag som stora ryska styrkor samlas vid ukrainska gränsen och Ryssland kommer med hotfulla utspel om att Baltikum ska lämnas i sticket av övriga Nato och att försvarsalliansen inte ska få öva tillsammans med Sverige och Finland. Det är nu som ett aggressivt initiativ eller olyckligt misstag kan sätta i gång en händelsekedja med fatala konsekvenser.

Försvarsberedningens ord om angreppet som inte går att utesluta har blivit allmänt accepterade. I teorin. I praktiken utgår man från att de inte rimligen kan gälla förrän vi har kommit i kapp – så där runt 2030. Angripa dessförinnan, så jävliga kan de väl inte vara?

De politiska modena kommer och går. Senfärdigheten består.