Den svenska demokratins styrka blir tydlig mot bakgrund av snart två mandatperioder av politisk turbulens. Men även i en stabil demokrati är förtroende något som byggs upp under lång tid och som kan raseras snabbt, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Det blev en annorlunda onsdag. En dramatisk, händelserik, turbulent och på många vis historisk dag. Men trots att Magdalena Andersson (S) valdes till statsminister på morgonen, och begärde att entledigas på eftermiddagen till följd av Miljöpartiets sorti ur regeringen, så skedde allt under ordnade former. Det uppstod inget kaos även om situationen kan tyckas osedvanligt kaotisk. Det kan vi tacka våra stabila institutioner, och ytterst vår demokrati, för.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson (S) och riksdagens talman Andreas Norlén håller pressträff om regeringsbildningen. Foto: Jessica Gow/TT
Den starka demokratin vävs samman av sådant som grundläggande fri- och rättigheter, rättssäkerhet, oberoende medier, liksom människors tillit till institutionerna och till varandra. Av regeringsformens första paragraf framgår att: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.” I samma lagtext betonas den representativa demokratin, som innebär att medborgarna utser sina representanter till riksdag, kommun och regioner i allmänna val. Dessa representanter är sedan ansvariga för sina beslut inför väljarna.
Det svenska statsskicket är vidare parlamentariskt, vilket innebär att regeringen, som styr landet, ska ha parlamentets, det vill säga riksdagens, förtroende eller åtminstone dess acceptans. Regeringen är med andra ord ansvarig inför riksdagen, inte tvärtom som man ibland kan få intrycket av i den politiska debatten. I det ansvaret ligger bland annat att lägga fram förslag som kan vinna majoritetens gillande.
Att visa respekt för det parlamentariska utfallet är att visa respekt för väljarna och ytterst för demokratin som statsskick.
Det förutsätter för alla regeringar som inte samlar över 50 procent av väljarna en förmåga att skapa majoriteter, vilket i sin tur förutsätter förmåga att samtala och förhandla med de partier som väljarna röstat fram. Att visa respekt för det parlamentariska utfallet är därmed att visa respekt för väljarna och ytterst för demokratin som statsskick.
Ett av svenskans vackraste ord är förtroendevald. Hjärtat i vårt politiska system är förtroendet; det är till syvende och sist det som ligger i potten. Att vara förtroendevald förpliktigar då personen genom sina handlingar och beslut bidrar till att det allmänna förtroendet för politiken antingen ökar eller minskar.
Det är ur detta perspektiv som talmannen Andreas Norléns allvarsord på presskonferensen dagen efter ”superonsdagen” ska tolkas. ”Jag tror det framstår för svenska folket som obegripligt. Den typen av händelseutveckling riskerar att skada förtroendet för riksdagen som institution, för vårt politiska system och för de politiska partierna i allmänhet. /…/ Det gör att politiken och skeendet framstår som oförutsägbart, ologiskt och orimligt.”
Norlén har givetvis rätt i sin analys. Politikerna verkar i en förtroendebransch och det är rimligt att förvänta sig av de som gör anspråk på att reglera sina medmänniskors liv också helgar principer om ärlighet och hederlighet – och när så inte är fallet tar konsekvensen av sina handlingar och lämnar till någon bättre lämpad. Ty tillit, demokrati, men också tillit till demokratin, är sådant som tar mycket lång tid att bygga upp samtidigt som de relativt enkelt raseras.
Språkrören Per Bolund och Märta Stenevi håller pressträff efter budgetomröstningen i riksdagen och meddelar att Miljöpartiet lämnar regeringen. Foto Pontus Lundahl/ TT
Om inget ytterligare oförutsett händer efter att denna text publiceras ska en ny omröstning om Magdalena Andersson ske senare i dag. Sannolikt väljs hon ännu en gång och Sverige får inom kort därmed en ny socialdemokratisk regering.
Emellertid finns skäl att inte släppa frågan kring vad som egentligen hände förra onsdagen, av just de skäl som talmannen lyfte. Svenska folket, politikernas arbetsgivare, har rätt att få klarhet i vad Magdalena Andersson visste om Miljöpartiets potentiella vägval när riksdagen röstade om henne första gången. Behovet av klarhet ökar exponentiellt av det faktum att språkröret Märta Stenevis och Magdalena Anderssons uppgifter är fortsatt motstridiga.
Om Andersson undanhöll relevant information för talmannen skadar det inte bara förtroendet för henne som person och statsminister
Om Andersson undanhöll relevant information för talmannen skadar det inte bara förtroendet för henne som person och statsminister, utan också legitimiteten för processen, oavsett utfallet i dag. Om hon inte visste blir det relevant att utröna vad hon gjorde för att ta reda på om Miljöpartiets hållning var densamma som efter sommarens regeringskris. Visste hon, visste hon inte, eller ville hon inte veta? Oavsett svar skapar enkom förekomsten av dessa oklarheter en känsla av att de som gör anspråk på den yttersta makten agerar på ett sätt som aldrig hade accepterats på någon annan arbetsplats.
Den svenska demokratin har stått pall genom snart två mandatperioder av oförutsägbara och ologiska skeenden. Den kommer fortsätta att stå pall tack vare sin solida grund. Men man ska ändå inte underskatta vad dessa snart åtta års krumbuktande via Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet, ovilja att gå till extra val trots en uppenbart dysfunktionell situation, och nu förra veckans pinsamheter ändå gör med väljarnas förtroende när det framstår allt mer som att makten sätts framför allt.
I grunden handlar det om hederlighet. Om att väljarna ska kunna lita på att de som representerar dem förtjänar det förtroende som de har fått. Demokratin är solid för att människor känner tillit, vilket de gör för att demokratin är solid. Hur de folkvalda agerar avgör hur länge detta förhållande kan bestå.
