torsdag 30 september 2021

Gärna en bibliotekssocionom men först ett rejält tillträdesförbud_[Mats Skogkär_29 sep 2021

https://bulletin.nu/skogkar-garna-en-bibliotekssocionom-men-forst-ett-rejalt-tilltradesforbud


Biblioteket är en plats för böcker och läsning, inte för bråk och droghandel.Foto: Jurek Holzer/TT

Regeringen vill att bibliotek och simhallar ska kunna ge personer som ställer till bråk tillträdesförbud. Bra. Det offentliga rummet måste fredas från dem som förstör för andra.

Justitieminister Morgan Johansson (S) har efter moget övervägande – det kan även ha varit ett blött finger i luften – kommit fram till att bråkstakar ska kunna portas från bibliotek och simhallar.

Ett motsvarande tillträdesförbud som gäller för butiker infördes i våras.

“Om du går till en simhall och sedan inte kan bete dig, till exempel ofredar andra människor, eller om du går till ett bibliotek och för oväsen, ska du då ha en självklar rättighet att bara få komma tillbaka igen? Nej, det tycker inte jag faktiskt”, säger Johansson till Ekot i Sveriges Radio.

Det låter riktigt förnuftigt. Fast uttalandet väcker också nyfikenhet: När kom justitieministern på att han “faktiskt” inte tycker så?

Han är trots allt en man som verkar följa Groucho Marxs levnadsregel: Dessa är mina principer och om ni inte gillar dem så har jag andra.

Ta förslaget om språkkrav för medborgarskap som exempel. Det fördes fram för snart tjugo år sedan av Folkpartiet, numera Liberalerna.

Nästan lika länge har Johansson såvitt bekant haft åsikten att språkkrav för medborgarskap är ett rasistiskt otyg. En “magnet för främlingsfientliga väljare” skrev han 2008 på sin blogg.

Nu har Johansson kommit på att han “faktiskt” inte tycker språkkrav är något fult längre. Och bra är väl det.

Läs även: Skogkär: Det kallas för stök

Nåväl. Oavsett om Morgan Johansson alltid tyckt så eller nyss kommit på att han alltid tyckt så, är det glädjande att han och regeringen dragit slutsatsen att simhallar och bibliotek inte är till för buset utan för den stora majoritet av besökare som sköter sig.

Det har nämligen rått en viss osäkerhet på den punkten.

Enligt bibliotekslagen ska folkbiblioteken “vara tillgängliga för alla och anpassade till användarnas behov”. Detta tycks en del ha tolkat som att biblioteken ska anpassa sig även till besökare som har behov av att bråka. Eller sälja narkotika. Eller behöver en vämestuga.

Det som kallats “tysthetsnormen” har ifrågasatts. 

“Vi människor är olika. Biblioteken måste kunna rymma både tyst och lugnt, och livliga samtal, diskussioner, barnteater, surfning vid datorer och liknande”, menade Svensk biblioteksförenings generalsekreterare Niclas Lindberg när frågan 2015 blev föremål för het debatt. Hot och våld var däremot aldrig okej, underströk Lindberg.

Men hotfullare och våldsammare har det blivit. Ronderande väktare och personal som bär personlarm är numera vanliga inslag på svenska bibliotek.

Enligt en enkät i fackförbundstidningen Visionbedömer 41 procent av de biblioteksanställda att ordningsproblemen blivit värre under senare år, bara 10 procent anser att det blivit bättre.

Att problemen ökat beskrivs ofta som en följd av samhällsförändringar som biblioteken inte råder över. Att det förts en medveten politik som gått ut på att förvandla biblioteken till en kombination av allaktivitetshus och fritidsgård lär ha bidragit. Att på olika sätt locka till sig grupper som tidigare aldrig eller sällan besökte biblioteken har setts som en viktig uppgift, ett värde i sig.

I Stockholm har Stadsbiblioteket anställt en bibliotekssocionom, med erfarenhet från att jobba med hemlösa, för att minska bråk och otrygghet. 

Det känns som en väldigt svensk lösning. Terapeutisk. Omhändertagande. Konfliktundvikande.

Läs även: Skogkär: Nätkrigaren Morgan i Rosenbad

I Sverige gäller i regel minsta motståndets lag – anpassning till dem som missköter sig sker tills problemen vuxit sig så stora att de framstår som näst intill olösliga.

Ett tillträdesförbud löser inte allt. Men det är en nödvändig markering av att det finns regler i det offentliga rummet. Och att brott mot reglerna får konsekvenser.

Elementärt.

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

De som gapar ”populist” bryr sig inte om Sverige – bara om sitt ego_[Carolin Dahlman_29 sep 2021

 De som gapar ”populist” bryr sig inte om Sverige – bara om sitt ego


—-

Vi som har lyft problem med brottslighet och integration under åren har kallats det mesta, både från vänster och mitten. Rakt ut eller bakom ryggen har det sagts att vi är alarmistiska, extrema, populister och så vidare. Men var är kritikernas insatser när det skjuts och sprängs? Var är deras hjärta?

KRÖNIKA. Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet, tweetade på tisdagen, med anledning av sprängningen av ett hus i Göteborg: ”Sällan högerextremister låter så glada på twitter som vid sprängningar. Ganska talande för deras agenda” (28/9).

WOW. Vilka snackade han om? Vem anklagade han för att bli GLAD över att människor skadades? Vem kallade han högerextremist?

Och var fanns Lindbergs hjärta? Kände han minsta omsorg om alla de oskyldiga som tvingades fly från sina hem mitt i natten i panik? Blev han minsta arg över att folk skadades, sannolikt som en konsekvens av att kriminella själviskt sprängt ett hus?

Eller var hans ilska enbart riktad mot dem som upprördes över sprängningar och krävde åtgärder?

Lindbergs utfall följer dessvärre en obehaglig trend. Genom åren har jag och andra anklagats för att överdriva när vi har lyft problem med växande kriminalitet, skjutningar, knivattacker och barnrån. Vi som skrivit om att migrationen ihop med bristande integration blir en påfrestning för samhället har kallats bruna, rasister, populister… Jag har fått min beskärda del både i mail, kommentarer och via snack bakom ryggen.

Trots att det – i alla fall för mig – handlat om djup omsorg om människors trygghet och frihet har det förlöjligats, förkastats, förklarats som ondska.

Socialdemokraten Maria Hind berättade till exempel på Facebook på tisdagen: ”Jag blev av mina egna (vissa) kallad för populist, att jag kör med alarmistiskt trams som spelar extremhögern rakt i händerna”. Detta med anledning av att hon krävt insatser mot otrygghet. För henne var det en nödvändig bas för att sedan tala om andra sossefrågor.

Häromdagen skrev Jesper Strömbäckprofessor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet, i Borås tidning att ”Svensk politik lider av empatistörning” (27/9).

Han vände sig emot att olika grupper – flyktingar, arbetslösa och kriminella exempelvis – beskrivs som problem och belastningar. Det var tydligen fel att lägga politiska förslag som skulle drabba dessa redan utsatta hårt.

Han talade högtravande om alla människors lika värde och humanism. Men vad exakt han kritiserade framgick inte. Inga detaljer kom med i texten. Inga belägg. Där fanns heller inga djupare resonemang om målkonflikter eller statistik kring brottslighet, migration eller skolresultat. Nej, nej, bara stora tjusiga ord. ”Tänk om politiken kunde utgå från det och göra humanism och empati till hedersord”, menade Strömbäck.

Det är fräckt och högfärdigt att framställa sig själv som empatisk, medan de som tvingas väga mellan olika utgifter i budgetar eller lösa verkliga problem med hederskultur eller gängkriminalitet beskrivs som empatilösa.

Att vilja se ett maktskifte i syfte att få kraftfullare insatser mot den accelererande kriminaliteten och migrationsproblematik har också lett till brutala påhopp. Ofta på grund av att det krävs någon typ av samverkan med Sverigedemokraterna för att få en borgerlig regering.

”C och L ska lyssna på sina väljare, inte på fiskmåshögern”, skrev DN:s ledarsida apropå att det, enligt dem, fanns ”en skränig kampanj från höger” för att C och L skulle välja höger och inte vänster i regeringsfrågan (24/9 2018).

Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, tyckte att det var en okej metafor. ”Fiskmåshögern var delvis ett skämt men också träffande: De är skräniga, aggressiva och släpper gärna skit på andra” (Expressen 1/10 2018).

Att den som kallar meningsmotståndare för skränig och aggressiv faktiskt själv släpper skit på andra tänkte han uppenbarligen inte på.

I Sydsvenskan skrev Per T Ohlsson 2018 att Ulf Kristersson (M) var ”påhejad av en direktörssponsrad neandertalhöger som vill dela grotta med Sverigedemokraterna. Dessa figurer, groteskt obildade, härjar inte bara i sociala medier, utan även på ledarsidor som en gång i tiden var ganska ansedda” (30/9 2018).

Vilka då? Hur då? Äsch, det behövde han inte förklara. Dåmma där, liksom. Dåm dumma. Som, enligt Ohlsson, inte kunde förstå ett intellektuellt samtal (Expressen 1/10 2018).

Jag är fullt medveten om att det skriks och gapas på ett klumpigt sätt i sociala medier. Både höger och vänster tar till den verbala k-pisten och det låter ra-ta-ta-ta-ta i tweets och på kommentarsfält. Det vore bra om vi kunde få en seriösare, sakligare ton och en ödmjukare inställning från alla håll.

Men fokuset på sakfrågor får inte släppas på grund av att vissa tölpar sig. Den som backar från att hantera viktiga frågor vuxet och vaket för att de blir attackerade, eller får medhåll av ”fel” konton på Twitter är en fegis.

Kan vi tumma på att aldrig bli fegisar…?

CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman

Carolin Dahlman

Carolin Dahlman är högerliberal krönikör. Hon har studerat fil kand i statskunskap och sociologi samt journalistik för akademiker vid Uppsala universitet. Hon har arbetat som politisk opinionsjournalist sedan 1997, senast som politisk redaktör för Kristianstadsbladet i sju år. Hon har skrivit böcker och rapporter för Timbro samt krönikor och debattartiklar för ett stort antal medier.

Välfärdsjobb är ingen integrationsåtgärd_[Naomi Abramowicz_GP-210930

 Naomi Abramowicz: Välfärdsjobb är ingen integrationsåtgärd



———

GÄSTKRÖNIKA

Många vård- och omsorgsyrken används av offentlig sektor som en sorts integrationsåtgärd. Det drabbar vårdtagarna och skapar dubbelarbete för de som behärskar svenska språket.
(BILD: HENRIK MONTGOMERY/TT)

 Alla talar svenska”. Så flaggas barnfilmer vars dialog är dubbad till svenska. En liknande märkning skulle kunna behövas inom välfärden. De senaste åren har det blivit tydligt att det inte är en självklarhet bland personal inom vård, skola och omsorg.

Häromveckan uppmärksammades hur illa situationen har blivit i vissa förskolor i invandrartäta områden i Stockholm (DN 23/9). Svenskkunskaperna hos nyutexaminerade barnskötare och legitimerade förskollärare är så pass dåliga att det påverkar möjligheterna att uppnå målen i förskolans läroplan. ”Förskolan är ju den chans våra barn har att komma i kontakt med svenska. Men allt färre som jobbar här har svenska som modersmål och det märks”, säger en av mammorna i reportaget.

Liknande problem finns i utsatta områden i alla Sveriges storstäder, däribland Göteborg. ”Förvaltningens underlag visar att det finns förskolor där barn inte barn erbjuds tillräcklig stöttning, framförallt i det svenska språket”, stod det i Göteborgs förskolenämnds årsrapport från 2020.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) har flera gånger påpekat att de bristande svenskkunskaperna bland anställda inom äldreomsorgen är ett problem för patientsäkerheten. Exempelvis får personal hantera patienters medicinering trots att de inte behärskar svenska tillräckligt väl – något som kan leda till potentiellt dödliga misstag.

IVO menar även att svaga svenskkunskaper kan ha påverkat situationen på äldreboenden under pandemin och att information kan ha misstolkats eller missförståtts av personalen.

Dålig svenska inte bara tolereras. Det finns till och med vittnesmål om att man medvetet sänker språkkraven på eleverna inom vuxenutbildningen för att kunna godkänna dem. ”Utredningen har erfarit att vissa utbildare t.o.m. bedriver utbildningen med material på elevens hemspråk för att få dem godkända”, kan man läsa i den statliga utredningen Stärkt kompetens i vård och omsorg från 2019.


Att människor slussas ut till jobb inom vård, skola och omsorg trots att de inte klarar av att utföra sitt arbete säger något om synen på välfärdssektorn och hur dess uppdrag betraktas. Den har blivit ett medel för andra syften, snarare än ett mål i sig. Den ska lösa integrationsproblem, sminka arbetslöshetsstatistik och ge jobb till människor som inte bedöms som tillräckligt anställningsbara för andra branscher. Man tycks ha glömt bort att välfärden ska vara till för medborgarna, inte att medborgarna ska vara till för välfärden.


Det är inte bara en skymf mot brukarna, patienterna, eleverna och de äldre som inte får vad de har utlovats och har rätt till. Det är även en skymf mot personalen som redan arbetar inom vård, skola och omsorg. För när deras arbetskamrater inte kan utföra sitt jobb ordentligt hamnar de i en situation där de behöver arbeta dubbelt: dels behöver de utföra sitt eget jobb, dels behöver de täcka upp för sina kolleger.
Personalbristen inom välfärden är förvisso stor, och den lär bli större i takt med att demografin förändras och fler blir äldre. Men den kommer inte att lösas genom att fler utan nödvändig kompetens anställs. Snarare lär det bidra till att öka de redan höga sjuktalen bland personal som arbetar inom vård, skola och omsorg om – eller när – de ständigt måste kompensera för kollegernas bristande kunskaper.

Det räcker inte med ”fler händer”, som det så förminskande beskrivs. Att vissa välfärdsyrken är lågbetalda är inte detsamma som att de är okvalificerade eller att vemsomhelst kan utföra dem, så länge som de har armar och ben.

Ett antal kommuner diskuterar att införa språkkrav inom omsorgen, ett fåtal är på väg att göra det. Botkyrka i Stockholm är den första kommunen som har infört krav på språktest för dem som ska arbeta inom förskolan. Efter en utdragen process i Göteborg stod det nyligen klart att det kommer att införas inom äldreomsorgen. Det har även funnits förslag om att göra något liknande som Botkyrka när det gäller förskolan.

”Alla talar svenska” borde inte bara gälla i barnfilmerna. Fler kommuner borde göra som Botkyrka och Göteborg.

tisdag 28 september 2021

Sossarna storköper röster på ett omoraliskt vis_[Torsten Sandström_26 sep 2021

https://bulletin.nu/sandstrom-sossarna-storkoper-roster-pa-ett-omoraliskt-vis


---

Garantipensionen till människor som invandrat vid högre ålder är bara ett av många sätt som Socialdemokraterna använder skattepengar till röstköp, skriver Torsten Sandström.

Antalet nya invandrare till Sverige under de senaste 15 åren uppgår till nästan en miljon. Alltså i runda slängar 10 procent av dagens befolkning. Tillsammans med tidigare anlända utrikesfödda talar vi faktiskt om det dubbla antalet, drygt 2 miljoner människor. De utgör idag Socialdemokraternas största väljargrupp, övertrumfande svenskfödda industriarbetare i olika åldrar. Nu ska jag tala om varför, för den som inte redan vet.

En vanlig svensk arbetare eller vårdanställd med låg lön riskerar som bekant att få en dålig pension. För de som jobbat lite eller inte alls gäller garantipension, som kräver att du bott minst 40 års i Sverige. Men detta gäller inte invandrare med uppehållstillstånd. Utan närmare bevisning anses de ha jobbat tillräckligt i hemlandet för att – när de uppnår pensionsåldern i Sverige – ha rätt till garantipension.

Läs även: Allt fler utlandsfödda tar ut pension utan att ha betalat in i systemet

Vi talar nu om pensionsbelopp på omkring 9 000 kronor per månad. Alla inser att det på årsbasis för hela Sverige blir fråga om mångmiljardbelopp till invandrare, pengar som lågavlönade svenskar inte har någon genväg till. Totalt betalas idag c:a 4 miljarder ut till invandare, men med tidens gång (alltså fler pensionärer) beräknas totalbeloppet för invandrare bli c:a 11 och 69 miljarder för 2030 respektive 2060.

Jag menar att frågan om garantiperson till pensionärer inom invandrargrupperna måste upp på bordet. Orsaken är problematikens koppling till sossarnas nära nog hänsynslösa maktutövning. Vi ser ju enkelt hur Socialdemokraterna på ett utstuderat vis använder garantipensionen som en säker metod att köpa röster i tidigare och kommande valrörelser.

Läs även: Näringslivet sågar familjeveckan

I höstens budgetförslag laddar S ännu en gång för ett storskaligt köp av röster inför valet 2022. Massor av nya bidragspengar ska flöda ut ur statens kassa. Mest flagrant är förslaget om familjeledighet. I tider då Sverige nästan toppar Europas lista över arbetslöshet ska människor erbjudas ledighet på skattebetalarnas bekostnad och med krångelresultat för berörda arbetsgivare. Ledighet för att ta hand om sina egna barn!

Det mest oroande är socialdemokraternas kallblodigt fräcka kalkyl. Man räknar med att de svenskar som betalar inkomstskatt till staten – varav de flesta sannerligen inte röstar rött – ska stå för köpen av röster. Ännu värre är att sossarna struntar i att de storskaliga bidragen riskerar att bli samhällsskadliga, i form av ännu lägre sysselsättning och ökad asylinvandring, med uppenbara följdproblem.

Läs även: Dahlman: Strunta i familjeveckan och ge barnen trygghet

Det vi ser är alltså en ond cirkel. Köpen av röster via statsbidrag – som alltså hotar det svenska samhällets ekonomi och sammanhållning – sätter den svenska demokratin på svåra prov. Detta genom att mer välbeställda medborgare ska tvingas betala skatt så att socialdemokraterna kan befästa sin makt över nationen.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.

måndag 27 september 2021

Politisk aktivism underminerar vetenskapen_[Love Christensen_GP-210928

 Idag kritiseras såväl genusvetenskap som nationalekonomi för att vara till forskning förklädd ideologi. Sådana föreställningar kan hindra verkligt reform arbete. Det skriver statsvetaren Love Christensen i en text om W.E.B. Du Bois och forskaren som sanningssökare.

LOVE CHRISTENSEN ÄR DOKTORAND I STATSVETENSKAP VID GÖTEBORGS ­UNIVERSITET. HAN FÖRSVARAR UNDER HÖSTEN SIN AVHANDLING OM HUR POLITISK OSÄKERHET PRÄGLAR INTERAKTIONEN MELLAN VÄLJARE OCH PARTIER. (BILD: ULF BÖRJESSON)

Samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning har ett unikt förhållningssätt till vetenskapen och samhället. De ska vetenskapligt undersöka samhället samtidigt som de är situerade mitt i det och därför också kan påverka det. I det spänningsfältet åskådliggörs två ideal som utgör en ständig källa till konflikt: forskaren som sanningssökare eller samhällsförändrare.

För ett par veckor sedan anklagade Ivar Arpi Jesper Strömbäck, professor i medievetenskap, för att bedriva politisk aktivism förklädd till forskning, efter att Strömbäck twittrade om en amnesti för Afghanska flyktingar. Strömbäcks försvarare menade att det inte var något större problem: en skicklig forskare gör skillnad på sitt arbete och sin privatmoral. Och även om jag är benägen att hålla med finns det anledning att reflektera över förhållandet mellan ideologiskt övertygade forskare och vetenskapen.

W.E.B. Du Bois, lysande sociolog och den första afro amerikanen som doktorerade vid Harvard, argumenterade för att vetenskapsmannen enbart skulle drivas av sanningssökande. Intressant nog framhöll Du Bois detta ideal av politiska skäl: det rena sanningssökandet var det främsta medlet för att kunna omforma samhället genom effektiva politiska reformer.

En politiserad vetenskap riskerar nämligen att underminera allmänhetens förtroende för vetenskapen vilket både kan minska stödet för forskningen och göra det politiskt omöjligt för politiker att använda sig av forskningen i sitt reformarbete. Du Bois argument bygger inte på att den ideologiskt övertygade forskaren rent objektivt är en sämre forskare: det räcker med att allmänheten tror (eller kan fås till att tro) att forskningsresultaten formats av önsketänkande snarare än sannings sökande.

Det råder knappast brist på svenska exempel som ger Du Bois rätt. Det ekar i Arpis kritik av Strömbäck, men vem har inte hört så väl genusvetenskap som nationalekonomi avskrivas som ideologi förklädd till vetenskap? Om än sällan från samma person. Det är också tydligt att det kompromisslösa sanningssökandet undermineras när politikerna ger sig in för att detaljstyra forskningen som vi nyligen sett exempel på i Frankrike och Danmark. Förbud mot forskare att använda sig av särskilda (läs: postkoloniala) teorier eller traditioner vore en katastrof för forskningens oberoende. Och detta trots att det förmenta syftet – ironiskt nog – varit att upprätthålla forskningens oberoende gentemot den politiska aktivismen.

Sina populistiska bevekelse grunder till trots har den kontinentala vulgärkritiken rätt i att vetenskapen kan komprometteras om forskare på ett godtyckligt sätt gynnar forskning som främjar deras politiska intressen.

Men räcker det inte med att forskarna själva vaktar på sina ideologiska övertygelser? Jag tror tyvärr inte det. Ideologiskt drivna forskare kan skada den vetenskapliga integriteten även när de är sakliga och objektiva.

Det finns en risk att politiskt motiverade forskare anstränger sig mer för att blottlägga svagheter i forskning som de ogillar. En sådan snedvridning i själva arbetsinsatsen är på intet sätt ovetenskaplig eftersom den tydliggör faktiska brister i forskningen. Problemet uppstår när hela fält präglas av en politisk likriktning. Under sådana omständigheter är en möjlig konsekvens att politiskt impopulär forskning blir svårare att publicera medan medioker forskning som stryker forskarna medhårs släpps igenom utan någon mer omfattande granskning. Det riskerar att ge en snedvriden och politiskt tillrättalagd bild av verkligheten. Och det, vilket Du Bois nog skulle hålla med om, är en usel grund för politisk förändring.

Det finns alltså troliga negativa konsekvenser av en politiserad akademi. I kontrast till dem som vill se en sammanvävning mellan forskning och aktivism manar det forskarna till att tydligt särskilja dessa roller. Jag menar också, kanske något paradoxalt, att de vetenskapliga disciplinerna själva bör verka för en politisk mångfald för att undvika den typen av politisk slagsida som riskerar både vetenskapens integritet och allmänhetens förtroende. För de som värnar om vetenskapen finns det goda skäl att hålla både politiker och aktivister stången och detta även för deras egen skull. I konflikten mellan sanningssökande och samhällsförändring är svaret entydigt: det kompromisslösa sannings sökandet utgör vetenskapens själva existensberättigande.


Multikulturalism eller liberal demokrati – Sverige måste välja_[Omar Makram_28 sep 2021

https://bulletin.nu/makram-multikulturalism-eller-liberal-demokrati-sverige-maste-valja

 

---


Hur många kulturer ska vi ha i Sverige? 

Oavsett vad man tycker om multikulturalismen som ideologi är det mångkulturella samhället här, men ingen verkar veta hur dess problem ska lösas. Omar Makram analyserar de två möjliga alternativen.

Salafistiska predikanter som sprider hat och radikaliserar ungdomar, IS-återvändare som samhället inte vet hur man ska hantera, hederskultur som berövar tiotusentals kvinnor och flickor deras frihet, moralpoliser i förorterna, klaner som styr kriminella gäng – allt detta är några av de mer extrema och negativa uttrycken av multikulturalismen.

Även om sådana fenomen naturligtvis inte är representativa för allt inom en viss typ av kulturer, ingår de fortfarande i dessa kulturer. Och den enkla sanningen är att om sådana kulturer inte hade etablerat sig i isolering i Sverige och kunnat bildat parallella samhällen, skulle dessa fenomen också förmodligen inte existerat i landet.

Vi måste dock skilja mellan multikulturalism som ideologi och det faktum att Sverige idag har blivit ett mångkulturellt samhälle på grund av orealistisk migrationspolitik och bristfällig integrationspolitik, en politik som uttalat främjar multikulturalism sedan 1975.

Läs även: Dan Korn: Mångkulturalismens misslyckande

Denna politik hade som mål att underlätta för invandrare att bevara och utveckla sin ursprungliga kulturella identitet, och att i praktiken uppmuntra dem till det. Man ville ge dem förutsättningar för att bibehålla det egna språket, utöva den egna kulturen och upprätthålla kontakten med ursprungslandet. Detta inkluderade att staten finansierat trossamfund och etniskt eller kulturellt baserade organisationer.

Allt detta har lett till att upprätthålla dikotomin mellan svensken och den andre och att låsa in människor i ”den andre”- kategorin permanent, där de aldrig kommer att uppfattas som svenskar. Följaktligen, och ägnat att förvåna ingen, resulterade denna politik i främjandet av segregering snarare än integration.

Men med tanke på att Sverige idag är ett mångkulturellt samhälle, det vill säga ett samhälle där det finns många kulturer utöver majoritetskulturen, verkar det inte finnas enighet i Sverige om vad vi ska göra åt detta.

En väg är att försöka etablera ett permanent utrymme i Sverige för andra kulturella normer, traditioner och värderingar som en del av ett mångkulturellt pluralistiskt samhälle. På denna väg ger man i princip upp tanken på ett samhälle med homogena värderingar och normer och accepterar att det kommer att finnas parallella samhällen inom Sverige, med parallella värdesystem, och att inte alla i Sverige måste anta den liberala demokratins värderingar.

Läs även: Skogkär: Med mångkultur kom hederskultur och tystnadskultur

Även om detta vore långt ifrån en optimal samhällsorganisering, så hade lösningen haft en chans att fungera om de kulturer som har kommit till Sverige inte hade varit baserade på värdesystem som utgör den absoluta motsatsen till de som råder i den svenska kulturen – individens frihet , yttrandefrihet, jämställdhet, Hbtq-rättigheter och sekularism.

Värdesystem som Mellanöstern-traditionalism och islamsk konservatism utgör antitesen till det svenska värdesystemet, och kan sannolikt inte existera i Sverige utan att det resulterar i betydande friktion och etniska spänningar.

Den andra vägen är att acceptera människorna men inte deras värderingar och försöka bevara den sekulära liberala demokratin inför de demografiska förändringarna. Detta skulle också det kräva anpassning av den svenska kulturen för att kunna möta och hantera den utmaningen, utan att undergräva dess kärnvärden.

Bland förändringar skulle krävas att man gjorde upp med identitetspolitiken, liksom att bli mer självhävdande inför mer självhävdande kulturer. Det skulle även bli nödvändigt att försöka skapa mer sammanhållning i samhället genom att arbeta för en gemensam identitet som kan absorbera alla till en gemenskap, som till och med kan vara berikande för kulturen.

Läs även: Dahlman: Försvara inte all mångkultur – klanstyren och hedersvåld måste portas

Vi måste också komma ihåg att det finns många med invandrarbakgrund som inte vill leva enligt religion och tradition. De längtar efter sekularism och liberala värderingar. Det är de som samhället borde alliera sig med och stödja snarare än imamer och traditionalister med reaktionära värderingar.

Trots att situationen idag är komplex verkar det finnas två huvudalternativ. Antingen att omfamna ett riktigt mångkulturellt samhälle med all den mångfald av normer och värderingar som detta skulle innebära. Eller sikta på assimilering i en gemensam uppsättning grundvärderingar som skulle hålla kunna hålla ihop samhället. 

Det verkar som om valet står mellan multikulturalism eller liberal demokrati. Sverige måste bestämma sig.

Omar Makram

Krönikör

12 procent av Sveriges 21-åriga män är födda i Afghanistan_[26 september 2021

Bland 21-åringarna var 12 procent av männen födda i Afghanistan vid utgången av 2020, enligt SCB:s siffror.

År 2020 fanns enligt SCB totalt 64.915 män med åldern 21 år vid utgången av 2020.

Av dessa var 44.208 (68 procent) födda i Sverige och 7.657 (12 procent) födda i Afghanistan, enligt SCB.

Övriga stora grupper var Syrien (2.187), Somalia (1.518) och Irak (1.074).

Bland 21-åringarna fanns jämförelsevis bara 143 män födda i Danmark och 120 män födda i Finland vid utgången av 2020.

I hela befolkningen var andelen medborgare med utländsk bakgrund 25,5 procent vid utgången av 2020.

lördag 25 september 2021

New Emails Reveal That Hunter Biden Wanted $2 Million for Libya Deal_[Mattathias SchwartzSep 23, 2021

https://www.businessinsider.com/new-emails-reveal-that-hunter-biden-wanted-2-million-for-libya-deal-2021-9


EXCLUSIVE: New emails reveal Hunter Biden asked for $2 million plus 'success fees' to help unfreeze Libyan assets

The emails, obtained by Insider during reporting on an unrelated matter, are not connected to the controversial emails from Hunter Biden's laptop, which his supporters have claimed were distributed as part of a disinformation campaign. And while it appears from the new emails that the Libya deal was never consummated, the documents offer a window into the mechanics of Beltway influence peddling, and the stock that was put in Biden's political connections — particularly his relationship with his father, who was vice president at the time. 

The first email, dated January 28, 2015, was sent from Sam Jauhari, a Democratic donor with businesses in the Persian Gulf, who was helping spearhead the Libya project. It was addressed to Sheikh Mohammed al-Rahbani, another Obama campaign donor involved in the proposal. In the email, Jauhari is frank about what Biden would bring to the table, and what he says Biden wanted in return:

Per phone conversation I met with #2 son. He wants $2 per year retainer +++ success fees. He wants to hire his own people - it can be close circle of people for confidentiality. His dad is deciding to run or not.

His positives are he is Chairman of UN World Food Program, son of #2 who has Libya file, access to State, Treasury, business partner SofS [Secretary of State] J. [John] Forbes K [Kerry] son and since he travels with dad he is connected everywhere in Europe and Asia where M. Q. [Muammar Qaddafi] and LIA [Libya Investment Authority] had money frozen. He said he has access to highest level in PRC [China], he can help there.

His negatives are that he is alcoholic, drug addict - kicked [out] of U.S. Army for cocaine, chasing low class hookers, constantly needs money-liquidity problems and many more headaches.

We should meet in Gstraad or London to decide next steps.

At least one aspect of Jauhari's assessment of Biden is erroneous: Biden was discharged from the Navy Reserve, not the Army, and it was never confirmed that Biden's positive test for cocaine was the reason. But the tally of his "positives" reflects a keen sense of what he could offer the project. Biden's position at the United Nations meant he enjoyed face-to-face access to heads of state. In his memoir, Biden recalls a sit-down with King Abdullah II of Jordan. "The only reason the king had agreed to meet," he wrote, "was out of respect for my dad. I guess you could chalk it up to nepotism, in the best possible way."

Biden's apparent offer to provide "access to the highest level" in the Chinese government is also telling. China, which was attempting to strengthen its position in Africa, had been a particular source of frustrationfor Libya's new government, which was struggling to free up $15 billion in foreign assets that had been frozen by Obama during the Qaddafi regime. In 2013, according to The New Yorker, Hunter Biden had traveled with his father on an official visit to Beijing, where he had arranged for the vice president to briefly meet one of his business partners in the lobby of the American delegation's hotel.


Sam Jauhari, the Democratic donor who spoke to Hunter Biden about the Libya deal, photographed with then-Vice President Joe Biden at a fundraising event. Personal archive

Such access may, in fact, have been worth the price that Biden was cited as quoting. Two people close to the negotiations told Insider that the "$2 per year retainer" mentioned in the email meant $2 million. "My recollection was that anything that had to do with Hunter started at $2 million," said one. Jauhari and his partners, according to other documents obtained by Insider, expected to pocket as much as 5% of whatever sanctioned money they could free up for Libya. That meant a possible payday in the hundreds of millions. It's unclear whether any "success fees" for Biden would have been pegged in some way to those proceeds.


The second email, dated February 26, 2016, indicates that the talks with Biden continued into the following year. In it, Jauhari and al-Rahbani receive a report by John Sandweg, a Washington lawyer who had served as acting director of Immigration and Customs Enforcement under Obama. Sandweg had reached out to Biden's team about the Libya deal:

I spoke with HB's team yesterday. They are interested in the project, but emphasized that for them to get involved, the team (lobbyists, lawyers and PR) would need to be a small group of folks they have a tight relationship with. They do not want a large group involved and they only want people with whom they have a close relationship with due to the sensitivities surrounding their involvement.

Sandweg, who at the time was working at a law firm called Frontier Solutions, confirmed that he was in touch with one of Biden's associates about the project. "They indicated they would consider it and I passed the message back," he told Insider. "Jauhari wound up hiring a different law firm instead." (Images of the hard copies of both emails are available below.) 

Neither Jauhari nor an attorney for Hunter Biden responded to Insider's requests for comment. The White House declined to provide a statement. Martin Auerbach, an attorney for al-Rahbani, said his client "has no recollection of seeing those emails contemporaneously" and "knows to a certainty that he never spoke to and has no recollection of talking about Hunter Biden."

In the past, both Joe and Hunter Biden have repeatedly said they never discussed the younger Biden's clients, and there is no evidence that Hunter Biden ever used his relationship with his father to deliver anything of substance for his clients. But what the emails do offer is a glimpse into the way influence peddling works in Washington. Both Jauhari and al-Rahbani were mid-tier political donors who had paid handsomely to attend Obama-Biden campaign events, where Jauhari posed for photographs with both Obama and Biden. Even if Hunter Biden couldn't provide them with direct access to his father, they understood his name could help win the backing of influential officials and investors. When it comes to opening doors in Washington, the illusion of access can be as valuable as hard currency.

The emails are also striking for what they reveal about the dual mindset of Beltway insiders who take part in such deals. Both Jauhari and Sandweg discuss Biden's potential involvement in the Libya project as a straightforward business proposal. At the same time, they make reference to "confidentiality" and "sensitivities," demonstrating an awareness that Biden's involvement could complicate his father's potential run for the White House. There is no mention of ethics, only optics.

As for the emails derived from Hunter Biden's laptop, some of which deal with his well-compensated efforts as a board member of Burisma, a Ukrainian gas company, neither the Biden family nor the White House has come forward to challenge their authenticity. "The Bidens," a new book released on Tuesday, confirms that at least some of them are genuine.



Hard copy of email from Sam Jauhari regarding a 2015 meeting with Hunter Biden. Two sources close to the negotiations told Insider that "$2 per year" means an annual retainer of $2 million. Insider

This email from John Sandweg indicates that negotiations with Hunter Biden's team continued into 2016. Sandweg confirmed to Insider that he was in touch with one of Biden’s associates about the project. Insider

fredag 24 september 2021

Organiserad brottslighet är som en aggressiv cancer_Fredrik Kärrholm_ 22 SEPTEMBER 2021

 https://kvartal.se/artiklar/valdsbrottsligheten-ar-en-aggressiv-cancer/


---


Uppsala november 2020. En handgranat har slängts in i ett hus där en polis är bosatt. FOTO: LUNDIN PATRIK/Aftonbladet /TT

Dagens brottslighet är ett akut hot mot vår demokratiska och civiliserade samhällsordning, skriver Fredrik Kärrholm, som är kriminolog, författare och tidigare polis. Utpressning mot företag och påverkan mot myndigheter har ökat, och denna typ av brott har en tydlig koppling till det grova våldet.


LYSSNA PÅ TEXTENSTÖD KVARTALLÄSTID 7 MINSKÄRMLÄSARVÄNLIG
Brottsligheten oroar medborgarna mer än någonsin, och kriminalpolitik är således en av de viktigaste frågorna inför kommande val. Den kollektiva intelligensen har här gjort en korrekt analys: rådande brottslighet är ett akut hot.

Brottslighet är dock en ibland förvirrande term. Det är ett paraplybegrepp som kan liknas vid sjukdom, med motsvarande variation i innebörd. Det är stor skillnad på förkylning, hudcancer och alzheimers. Likaså är det stor skillnad på snatteri, våldtäkt och gängmord. Att tala om en ökande eller minskad brottslighet är lika oprecist som att tala om huruvida sjukdom ökar eller minskar.

VISA MINDRE

Utvecklingen kan dessutom vara både positiv och negativ – samtidigt. Vissa typer av brott kan minska (till exempel stöld ur fordon) samtidigt som andra typer av brott ökar (till exempel bedrägerier). För att brottslighet, liksom sjukdom, ska diskuteras på ett meningsfullt sätt krävs en tydlig avgränsning. Det samtida och akuta brottsproblemet handlar om våldsamma kriminella nätverk.

Det grova och hänsynslösa våldet

Hittills i år har det skett över tvåhundra skottlossningar.1 Således är problemet uppenbart för de flesta, men experter har försökt göra gällande att problemet inte är så allvarligt trots allt. Det har upprepade gånger påpekats att det dödliga våldet är på ungefär samma nivå idag som i början av 1990-talet.2 Det är dock en vilseledande jämförelse.

Det tragiska och dödliga partnervåldet har också minskat, vilket förstås är en mycket välkommen utveckling.

Det har, jämfört med 1990-talets början, blivit mindre vanligt att alkoholister och narkomaner har ihjäl varandra. Det tragiska och dödliga partnervåldet har också minskat, vilket förstås är en mycket välkommen utveckling. Samtidigt har det blivit vanligare med kriminella som hänsynslöst skjuter varandra på gator och torg. Detta gör sammantaget att den totala statistiken över dödligt våld inte framstår som så illavarslande. Att sammanblanda dessa mordkategorier är dock som att underdriva faran med covid-19 för att dödligheten i andra infektionssjukdomar minskat över tid.

Skjutningarna utgör en omedelbar allmänfara, eftersom hänsynslösheten i regel är total vid dessa brutala våldsdåd. De drabbar således inte bara personer som väljer en kriminell livsstil, utan även helt oskyldiga människor. Enligt kriminologen Joakim Sturup har 46 utomstående personer skadats och dödats i skjutningar och sprängningar i kriminella miljöer åren 2011–2020.3 Halvvägs in i 2021 har dessa siffror överstigit 50 – varav åtminstone tio har varit barn under 15 år.

Förvisso har brutala uppgörelser mellan kriminella förekommit tidigare i Sverige, men aldrig i denna omfattning och med sådan hänsynslöshet. I det stora nordiska MC-kriget mellan Hells Angels och Bandidos, som varade i fyra år mellan 1994 och 1997, dödades tolv individer.4 Det kan jämföras med över tusen skottlossningar – med över 200 döda – de senaste fyra åren.5

Skottlossningarna saknar både motstycke i vår egen historia och motsvarighet i jämförbara länder. Det är mer än tio gånger så vanligt att män mellan 15 och 29 år mördas med skjutvapen i Sverige än i Tyskland.6

Även knivdåd har ökat. Enligt Socialstyrelsens data har att antalet som vårdats för kniv- eller skottskador på sluten och specialiserad öppenvård i Sverige ökat med nära 50 procent mellan åren 2010 och 2020, från 785 till 1 165 patienter.

Farligare och mer hänsynslösa kriminella

Det grova våldet existerar inte i ett vakuum. De är en konsekvens av fler och mer hänsynslösa kriminella aktörer. Vid sidan av de äldre mc-gängen har det vuxit fram gäng och kriminella klaner i invandrartäta bostadsområden. En konsekvens härav är bland annat utpressning.

Omfattande utpressning kan således bara ske i ett samhälle där de kriminella krafterna är betydande.

De flesta som vill kan genomföra ett rån; med ett överraskningsmoment och någon form av beväpning är det inte svårt att skrämma någon. Utpressning kräver däremot ett större och mer trovärdigt skrämselkapital som är bestående över tid. Därtill måste brottsoffret – ofta en butiksinnehavare eller annan näringsidkare – uppleva att statens förmåga är otillräcklig i förhållande till utpressarens. Offret måste böja sig, betala och hålla tyst. Omfattande utpressning kan således bara ske i ett samhälle där de kriminella krafterna är betydande.

Brottsförebyggande rådet kartlade utpressningen i Sverige 2012 och det konstaterades då att fenomenet hade ökat.7 Någon uppföljande studie har dessvärre inte genomförts. Det kriminologiska ointresset för de grövsta och nyaste brottsfenomenen är påfallande, i bjärt kontrast till den medicinska vetenskapens stora intresse för nya och farliga sjukdomar.

Stöd oss

Varje bidrag gör skillnad.
Swisha 100, 200, 1000 kr eller ett valfritt belopp – det tar max en halv minut. Tack för att du stöder oberoende journalistik.

Välj belopp
Valfritt belopp
  Swisha din gåva 
Klicka här för att betala med QR-kod

Bland personer inblandade i dödligt våld i den kriminella miljön har andelen som tidigare varit misstänkta för utpressning ökat kraftigt. Under perioden 2005–2012 hade 19 procent av gärningsmännen tidigare varit misstänkta för utpressning. 2013–2017 hade denna andel ökat till 27 procent.8

När skrämselkapitalet är tillräckligt stort behöver hot inte ens uttalas eller antydas. Då uppstår situationer där exempelvis en butiksinnehavare låter en farlig individ plocka på sig vad han vill – för att butiksinnehavaren är rädd för att stöta sig med vederbörande, av fullt rationella skäl. På motsvarande sätt påverkas även myndighetspersonal och kommunanställda.

Vår civiliserade samhällsordning är hotad

Utöver ekonomisk utpressning mot företag sker otillbörlig påverkan mot det offentliga. I augusti i år offentliggjordes en rapport från Göteborgs stad som beskriver hur kriminella strukturer påverkar den kommunala förvaltningen.9 Anställda anpassar sitt arbete och utvecklar strategier för att förhålla sig till kriminella. Händelser anmäls inte för att man är rädd för repressalier från personer som har ett stort skrämselkapital. Därtill finns anställda personer som själva har kriminella kopplingar.

Rapporten bekräftar tidigare uppgifter om otillbörlig påverkan. Situationen i Sveriges nästa största kommun är dessvärre inte unik. Konsekvenserna är allvarliga. Likhet inför lagen tillämpas inte. Utskänkningstillstånd och bygglov godkänns felaktigt. Ärenden hos socialtjänsten lämnas utan åtgärd. Uppehållstillstånd och medborgarskap beviljas på oriktiga grunder. Förtur till lägenheter ges utan giltiga skäl. Narkotika tillåts slinka in på anstalter. Även de rättsvårdande myndigheterna – Tullverket, Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten – har problem med otillåten påverkan.

Att göra motstånd innebär en stor risk för den enskilde. Hämndattentat förekommer, till och med mot poliser.

Tidigare i år förklarade Ari Stenman, säkerhetschef vid Polismyndigheten, hur de kriminella blir allt mer offensiva och hänsynslösa i sina försök att hota, skrämma och påverka. Hoten riktas inte bara mot tjänstemän i deras arbete, utan även i privatlivet och mot familjemedlemmar.10

Att göra motstånd innebär en stor risk för den enskilde. Hämndattentat förekommer, till och med mot poliser. Polisstationer och polisfordon har vid upprepade tillfällen angripits med både skjutvapen och handgranater. Sprängattentat har skett mot polisers privata bilar, och det har skjutits rakt i in polisers bostäder. Särskilda insatser har skett för att skydda utsatta poliser.

Om brottslighet ska liknas vid sjukdom, kan den nya typen av organiserad brottslighet i Sverige jämföras med en aggressiv cancer på samhällskroppen. De kriminella strukturerna tränger successivt in i och förgör samhällets friska vävnad. Symptomen har vi bara sett början av.

Den nya brottsligheten hotar vår demokratiska och civiliserade samhällsordning. År 2019 skrev Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, att vi måste agera för att rädda landet.11 Statens våldsmonopol, kännetecknet för en fungerande statsmakt, är utmanat. Alltjämt saknas tillräckliga motåtgärder.

VISA MINDRE

NOTER

  1. Polismyndigheten (2020). Sprängningar och skjutningar – polisens arbete. Polismyndighetens hemsida. Tillgänglig: https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/sprangningar-och-skjutningar
  2. Sarnecki (2020). Inlåsning minskar brottsligheten. I Kvartal, den 16 september 2020. Tillgänglig: https://kvartal.se/artiklar/inlasning-minskar-brottsligheten/
  3. Sturup (2020). På tio år har 46 utomstående drabbats av ökade gängvåldet. I Dagens Nyheter, den 20 november 2020. Tillgänglig: https://www.dn.se/debatt/pa-tio-ar-har-46-utomstaende-drabbats-av-okade-gangvaldet/
  4. Nylén, L. (2000). Det stora nordiska MC-kriget. I: Nordiska polisidrottsförbundet (red.), Nordisk kriminalkrönika 2000. Västra Frölunda: Nordiska polisidrottsförbundet.
  5. Polismyndigheten (2020). Sprängningar och skjutningar – polisens arbete. Polismyndighetens hemsida. Tillgänglig: https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/sprangningar-och-skjutningar
  6. Sturup, J., Rostami, A., Mondani, H., Gerell, M., Sarnecki, J., & Edling, C. (2019). Increased gun violence among young males in Sweden: a Descriptive National Survey and International Compa­rison. European Journal on Criminal Policy and Research, 25(4), 365–378.
  7. Brottsförebyggande rådet (2012). Utpressning i Sverige: Tvistelösning, bestraffning och affärsidé. Rapport 2012:6.
  8. Brottsförebyggande rådet (2020c). Dödligt våld i den kriminella miljön: 2005–2017. Rapport 2020:4.
  9. Ekström (2021). Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad?. Göteborgs stad.
  10. Polismyndigheten (2021). Hemställan om bättre skydd för poliser, den 16 juni 2021. Tillgänglig: https://polisen.se/aktuellt/nyheter/2021/juni/hemstallan-om-battre-skydd-for-medarbetare/
  11. Agrell (2019). Vi måste agera för att rädda landet. I Svenska Dagbladet, den 13 september 2019. Tillgänglig: https://www.svd.se/agrell-vi-maste-agera-for-att-radda-landet